Minstingen q tar nu allt större plats
Länge har bokstaven q betraktats som onödig i svenskan. Ändå finns den kvar – och nu blir den dessutom vanligare.
Bild: Kajsa Göransson
Qvittra har den inte haft anledning att göra på länge. Redan den måttligt förändringsförtjuste Urban Hiärne tyckte i 1717 års Orthographia svecana att q var ”en öfwerflödigh bookstaf”. Rivalen Jesper Swedberg ansåg i Schibboleth från 1716 däremot att den inte behövde ”skaffas bort” och hävdade att den även i fortsättningen kunde skrivas ”med sin jemna följeslagare w” som i qwinna.
Ett ännu tydligare tecken på q som en av alfabetets doldisar var kanske att bokstaven i århundraden sällan togs upp till diskussion över huvud taget. Det fanns alltid viktigare saker att ordna i den svenska stavning som oavsett årtal ständigt tycktes ha löst en enkelbiljett till den språkliga avgrunden. Till kungens kansli anställdes till exempel enligt Urban Hiärne ”en hoop ungt folk, de der hade ringa studier, och icke förstodo grunden, vthan skrefwe och raffsade så fram som det rann i dem sinnet”.
Jesper Swedberg höll inte med honom om mycket. Att svenskan som användes av myndigheter och domstolar snart var framme vid domedagsklyftan var stavningsduellanterna dock ense om. ”När tijo Swenske skrifwa enahanda skrifft på Swensko, är then ene them androm fast olik. Äro doch alle födde i ett Swenskt land och ofta alt i en stad”, suckade han.
Trots att språkets ändhållplats på förflackningens sophög kom allt närmare för varje klåpare som fick en penna i handen var det stockholmarnas kraxande talspråk som oroade mest. Urban Hiärne noterade att h-ljudet – som han beskrev som ”i sigh sielft … manligt prydeligt och myckit anseenligit” – i ord som hwart, hwass och hwilken inte längre hördes i talet utan att det i stället blev wart, wass och wilken. Detta enligt hans mening maskulina h-ljud hade ersatts av ”en skändelig weklighet ståndandes sådant bettre i en sluna eller skökia än en Swensk Man”.
”Den lilla bokstaven q överlevde däremot utrensningsivern”
Den stockholmska uttalsapokalypsen spred sig över landet. Ändå skulle det dröja till 1906 års stavningsreform innan den genomfördes i skriften som i vart, vass och vilken. Om han hade kunnat hade nog Urban Hiärne vänt sig i en mullrande protest från Hjärneska gravkoret i Bromma kyrka.
Den lilla bokstaven q överlevde däremot utrensningsivern. Kanske var den så oansenlig att den kunde tassa vidare i skuggan av större frågor. Men på senare år har utvecklingen vänt. I varje upplaga av Svenska Akademiens ordlista, SAOL, tillkommer nya ord på q. I och med 2026 års upplaga av SAOL är den heller inte längre alfabetets minsting. Här berättar jag historien om en lika stridbar som stryktålig bokstav.
Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
Qvittra har den inte haft anledning att göra på länge. Redan den måttligt förändringsförtjuste Urban Hiärne tyckte i 1717 års Orthographia svecana att q var ”en öfwerflödigh bookstaf”. Rivalen Jesper Swedberg ansåg i Schibboleth från 1716 däremot att den inte behövde ”skaffas bort” och hävdade att den även i fortsättningen kunde skrivas ”med sin jemna följeslagare w” som i qwinna.
Ett ännu tydligare tecken på q som en av alfabetets doldisar var kanske att bokstaven i århundraden sällan togs upp till diskussion över huvud taget. Det fanns alltid viktigare saker att ordna i den svenska stavning som oavsett årtal ständigt tycktes ha löst en enkelbiljett till den språkliga avgrunden. Till kungens kansli anställdes till exempel enligt Urban Hiärne ”en hoop ungt folk, de der hade ringa studier, och icke förstodo grunden, vthan skrefwe och raffsade så fram som det rann i dem sinnet”.
Jesper Swedberg höll inte med honom om mycket. Att svenskan som användes av myndigheter och domstolar snart var framme vid domedagsklyftan var stavningsduellanterna dock ense om. ”När tijo Swenske skrifwa enahanda skrifft på Swensko, är then ene them androm fast olik. Äro doch alle födde i ett Swenskt land och ofta alt i en stad”, suckade han.
Trots att språkets ändhållplats på förflackningens sophög kom allt närmare för varje klåpare som fick en penna i handen var det stockholmarnas kraxande talspråk som oroade mest. Urban Hiärne noterade att h-ljudet – som han beskrev som ”i sigh sielft … manligt prydeligt och myckit anseenligit” – i ord som hwart, hwass och hwilken inte längre hördes i talet utan att det i stället blev wart, wass och wilken. Detta enligt hans mening maskulina h-ljud hade ersatts av ”en skändelig weklighet ståndandes sådant bettre i en sluna eller skökia än en Swensk Man”.
”Den lilla bokstaven q överlevde däremot utrensningsivern”
Den stockholmska uttalsapokalypsen spred sig över landet. Ändå skulle det dröja till 1906 års stavningsreform innan den genomfördes i skriften som i vart, vass och vilken. Om han hade kunnat hade nog Urban Hiärne vänt sig i en mullrande protest från Hjärneska gravkoret i Bromma kyrka.
Den lilla bokstaven q överlevde däremot utrensningsivern. Kanske var den så oansenlig att den kunde tassa vidare i skuggan av större frågor. Men på senare år har utvecklingen vänt. I varje upplaga av Svenska Akademiens ordlista, SAOL, tillkommer nya ord på q. I och med 2026 års upplaga av SAOL är den heller inte längre alfabetets minsting. Här berättar jag historien om en lika stridbar som stryktålig bokstav.
Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
