Tystnad kan vara bättre än Panodil
Ibland kan det ändå vara bäst att hålla flabben ett tag, skriver Rachel Mohlin.
Bild: Anna-Lena Ahlström
Kan språket ha en hälsobringande effekt? Säkert.
Helt klart är i alla fall att jag upptäckt att dess motsats har enastående hälsovinster; en tillvaro som har fläckvis frånvaro av språk, det vill säga tystnad, kan många gånger vara mer stärkande en all Panodil i världen. (Källa: En helt egen studie jag gjort på mitt eget liv.)
Jag är uppvuxen och mentalt nutritionerad i föreställningen om att det alltid är bra att sätta ord på alla känslor. Allt ska ges ett språk. Allt ska inte bara kläs utan sannerligen BYLTAS på i ordrikedomens fluffiga skrud.
Som vän av psykoanalysen (erkänner, har själv gått och går sen tvåsiffrigt antal år tillbaka i tiden) så är jag såklart anhängare av att språket HAR viss nästan magisk effekt på själens läkning, absolut. Men sen då?
Ja, det finns faktiskt många fördelar med att när språket väl hittat sin väg genom den själsliga snårskogen så är det på sin plats att hålla flabben ett tag.
Man behöver inte prata om allt.
Har jag erfarit.
Jag kan inte i nuläget delge er några forskningsresultat som faktiskt stärker min tes annat än att jag tycker det är så jäkla skönt efter ett ordrikt liv att moonwalka in i tystnaden.
Har det inte rentav blivit en vardagslyx att unna sig tystnad?
Jo! skulle jag vilja hävda. Detta BRUS som vi omges av är på många sätt själsterrande.
”Jag är så van vid att PRATA att jag liksom inte kan tänka lågmälda tankar”
Kanske är jag lite extra sårbar när denna krönika skrivs; jag hade tänkt göra ett utspel mot den irriterande formen av strax som låter ”straxt” när jag sannerligen inte kunde koncentrera mig för jag hörde så mycket ljud, sus och brus från ”rören” (Vad menar jag när jag skriver så? Vet ej men som boende i urban miljö skyller jag ofta det där dova brusandet som finns på just ”rören”, avser möjligen stammar eller att grannar duschar, spolar vatten etcetera; bollar över frågan till vvs-kunniga läsare!) och inte minst, jag hörde min INRE RÖST tjattra om olika saker. Allt detta för att jag är så van vid att PRATA att jag liksom inte kan tänka lågmälda tankar.
Än.
Det är vad jag ska träna mig på.
Och jag ska därtill anamma serietidningens estetik; när tecknade figurer KÄNNER saker så går de inte i psykoanalys som jag har gjort; de utbrister ett fetstilat versaltungt ”FLÄMT!” och sen får det vara bra med det.
Min nya melodi.
Tystnaden.
För visst måste det väl vara så att inget kan uppstå ur ett tjatter? Det är i mellanrummen som allt blir synligt. Och det måste väl tamejtusan vara i tystnaden språket blir till.
Utifrån BEHOV och inte gammal snacksalig vana.
Så med detta sagt; syns vi på stan eller stranden, bli inte förvånad om jag inte säger så mycket för jag praktiserar tystnad!
Jag återkommer senare i höst med ett helt tjog nyord. Hoppas jag.
Nu ska jag plugga in öronproppar och njuta av att orden och rösterna bleknar!
Tack för mig!
Ps. Lovar att återkomma i ärendet ”straxt”; till dess – visst är det väl ändå irriterande med den lilla extrabokstaven som smugit sig in? Ds.
Rachel Mohlin är skådespelare, imitatör och författare.
Läs fler krönikor av Rachel Mohlin:
Rör inte mitt asså!
Bli kompis med din egen röst
Våga tala tvärtomspråket
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
Kan språket ha en hälsobringande effekt? Säkert.
Helt klart är i alla fall att jag upptäckt att dess motsats har enastående hälsovinster; en tillvaro som har fläckvis frånvaro av språk, det vill säga tystnad, kan många gånger vara mer stärkande en all Panodil i världen. (Källa: En helt egen studie jag gjort på mitt eget liv.)
Jag är uppvuxen och mentalt nutritionerad i föreställningen om att det alltid är bra att sätta ord på alla känslor. Allt ska ges ett språk. Allt ska inte bara kläs utan sannerligen BYLTAS på i ordrikedomens fluffiga skrud.
Som vän av psykoanalysen (erkänner, har själv gått och går sen tvåsiffrigt antal år tillbaka i tiden) så är jag såklart anhängare av att språket HAR viss nästan magisk effekt på själens läkning, absolut. Men sen då?
Ja, det finns faktiskt många fördelar med att när språket väl hittat sin väg genom den själsliga snårskogen så är det på sin plats att hålla flabben ett tag.
Man behöver inte prata om allt.
Har jag erfarit.
Jag kan inte i nuläget delge er några forskningsresultat som faktiskt stärker min tes annat än att jag tycker det är så jäkla skönt efter ett ordrikt liv att moonwalka in i tystnaden.
Har det inte rentav blivit en vardagslyx att unna sig tystnad?
Jo! skulle jag vilja hävda. Detta BRUS som vi omges av är på många sätt själsterrande.
”Jag är så van vid att PRATA att jag liksom inte kan tänka lågmälda tankar”
Kanske är jag lite extra sårbar när denna krönika skrivs; jag hade tänkt göra ett utspel mot den irriterande formen av strax som låter ”straxt” när jag sannerligen inte kunde koncentrera mig för jag hörde så mycket ljud, sus och brus från ”rören” (Vad menar jag när jag skriver så? Vet ej men som boende i urban miljö skyller jag ofta det där dova brusandet som finns på just ”rören”, avser möjligen stammar eller att grannar duschar, spolar vatten etcetera; bollar över frågan till vvs-kunniga läsare!) och inte minst, jag hörde min INRE RÖST tjattra om olika saker. Allt detta för att jag är så van vid att PRATA att jag liksom inte kan tänka lågmälda tankar.
Än.
Det är vad jag ska träna mig på.
Och jag ska därtill anamma serietidningens estetik; när tecknade figurer KÄNNER saker så går de inte i psykoanalys som jag har gjort; de utbrister ett fetstilat versaltungt ”FLÄMT!” och sen får det vara bra med det.
Min nya melodi.
Tystnaden.
För visst måste det väl vara så att inget kan uppstå ur ett tjatter? Det är i mellanrummen som allt blir synligt. Och det måste väl tamejtusan vara i tystnaden språket blir till.
Utifrån BEHOV och inte gammal snacksalig vana.
Så med detta sagt; syns vi på stan eller stranden, bli inte förvånad om jag inte säger så mycket för jag praktiserar tystnad!
Jag återkommer senare i höst med ett helt tjog nyord. Hoppas jag.
Nu ska jag plugga in öronproppar och njuta av att orden och rösterna bleknar!
Tack för mig!
Ps. Lovar att återkomma i ärendet ”straxt”; till dess – visst är det väl ändå irriterande med den lilla extrabokstaven som smugit sig in? Ds.
Rachel Mohlin är skådespelare, imitatör och författare.
Läs fler krönikor av Rachel Mohlin:
Rör inte mitt asså!
Bli kompis med din egen röst
Våga tala tvärtomspråket
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
