Så färgade pionjären vår syn på språket
För 110 år sedan kom boken som innebar den moderna lingvistikens födelse, skriver Mikael Parkvall.
I år är det 110 år sedan den moderna lingvistiken föddes – åtminstone är det ett möjligt födelsedatum. Vi firar nämligen att schweizaren Ferdinand de Saussures Cours de linguistique générale (’Kurs i allmän lingvistik’) gavs ut. Saussure själv fick aldrig se sitt alster, eftersom han vid det laget varit död i tre år. Det var i stället hans studenters föreläsningsanteckningar som utgjorde grund för verket. Där lanserades mycket av det som vi i branschen i dag betraktar som allmängods.
Just att det blivit allmän egendom gör förstås att man lätt utbrister ”ja, det är väl ändå självklart” när man läser klassiker. Det som en gång var banbrytande har vi i senare generationer fått med modersmjölken.
Hit hör bland annat det språkliga tecknets godtycklighet, alltså att det normalt inte finns något inherent samband mellan ett språkligt uttryck och vad det betecknar. Själva ordet hund kissar inte på lyktstolpar eller jagar brevbärare, utan det är bara en kulturell överenskommelse bland svensktalande att just ljudsträngen [hɵnd] betecknar en medlem av Canis familiaris. På samma sätt, påpekade Saussure, kan vi låta en saltströare ersätta en saknad schackpjäs. Det enda viktiga är att vi är överens om huruvida saltströaren representerar en svart dam eller vit springare.
Flera dikotomier som varje lingvistikstudent utsätts för redan på grundkursen härrör också från Cours. Vi skiljer mellan synkroni (studiet av ett språk som det ser ut vid en viss tidpunkt, typiskt nu) och diakroni (hur det har förändrats över tid), liksom mellan langue (språket i form av ett abstrakt regelsystem lagrat i hjärnan) och parole (det faktiskt producerade språket som det kommer ut genom munnen och som genererats av langue).
”Saker definieras av sin plats i systemet”
En av många frågor som upptog Saussures tänkande var det så kallade invariansproblemet. Hur kan vi veta att ett givet språkljud är just det och inget annat? Det exakta uttalet varierar trots allt från person till person, och dessutom från tillfälle till tillfälle.
Saussures svar var att saker definieras av sin plats i systemet, och därmed av vad de inte är. Jag tycker personligen att hans tågliknelse är ganska charmig: Vi kan tala om 17.15-tåget till Göteborg, men hur definierar vi det? Det består ju inte av samma lok och samma vagnar vid varje avgång, och inte heller är passagerarna identiska. Avgångstiden då? Tja, är det svensk järnväg vi talar om så är det väl med till visshet gränsande sannolikhet så att vi är rejält försenade. Ekipaget kan ju komma på rull först 19.30, men det är likväl 17.15-tåget vi vinkar av, även om klockan visar något annat. Ankomstorten? Vill det sig riktigt illa kan tåget spåra ur i ödemarken mellan Hallsberg och Töreboda och därmed aldrig komma fram till Sveriges framsida. Men fortfarande är det Göteborgståget och inget annat som drabbats – trots att det ju de facto inte gick till Götet.
Slutsatsen blir då att 17.15-tåget till Göteborg enbart definieras av sin plats i systemet, genom att inte vara 16.15-tåget till Göteborg eller 17.15-tåget till Nässjö. ”I språket finns inget annat än olikheter”, blev Saussures slogan och ledord för vad som kom att bli känt som den strukturalistiska skolan.
Saussures mest spektakulära upptäckt var annars den så kallade laryngalteorin, som lanserades i den enda bok han publicerade under sin livstid (vid 22 års ålder). Ett antal ljudövergångar från urindoeuropeiska till dess dotterspråk hade länge förbryllat de historiska lingvisterna. Saussure gjorde det djärva antagandet att urspråket hade haft tre konsonanter fler än vad man dittills antagit. Dessa tre, laryngalerna, skulle sedermera ha påverkat grannljuden, för att slutligen själva falla bort. Djärvt, därför att det förstås är osannolikt att samma tre fonem skulle försvinna i precis alla döttrarna, även om förslaget skulle få pusselbitar att falla på plats.
Senare dechiffrerades ett antal mångtusenåriga lertavlor på det numera utdöda språket hettitiska, och där fanns laryngalerna klart och tydligt utskrivna på just de ställen som Saussure förutspått.
Laryngalteorin är i dag allmänt accepterad, men varken det eller publikationen av Cours fick dess upphovsman uppleva.
Mikael Parkvall är forskare i lingvistik vid Stockholms universitet.
Läs fler texter av Mikael Parkvall:
Skilj på vetenskap och estetik
En onödig överlevare i många språk
Språk blir annorlunda – men inte sämre
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
I år är det 110 år sedan den moderna lingvistiken föddes – åtminstone är det ett möjligt födelsedatum. Vi firar nämligen att schweizaren Ferdinand de Saussures Cours de linguistique générale (’Kurs i allmän lingvistik’) gavs ut. Saussure själv fick aldrig se sitt alster, eftersom han vid det laget varit död i tre år. Det var i stället hans studenters föreläsningsanteckningar som utgjorde grund för verket. Där lanserades mycket av det som vi i branschen i dag betraktar som allmängods.
Just att det blivit allmän egendom gör förstås att man lätt utbrister ”ja, det är väl ändå självklart” när man läser klassiker. Det som en gång var banbrytande har vi i senare generationer fått med modersmjölken.
Hit hör bland annat det språkliga tecknets godtycklighet, alltså att det normalt inte finns något inherent samband mellan ett språkligt uttryck och vad det betecknar. Själva ordet hund kissar inte på lyktstolpar eller jagar brevbärare, utan det är bara en kulturell överenskommelse bland svensktalande att just ljudsträngen [hɵnd] betecknar en medlem av Canis familiaris. På samma sätt, påpekade Saussure, kan vi låta en saltströare ersätta en saknad schackpjäs. Det enda viktiga är att vi är överens om huruvida saltströaren representerar en svart dam eller vit springare.
Flera dikotomier som varje lingvistikstudent utsätts för redan på grundkursen härrör också från Cours. Vi skiljer mellan synkroni (studiet av ett språk som det ser ut vid en viss tidpunkt, typiskt nu) och diakroni (hur det har förändrats över tid), liksom mellan langue (språket i form av ett abstrakt regelsystem lagrat i hjärnan) och parole (det faktiskt producerade språket som det kommer ut genom munnen och som genererats av langue).
”Saker definieras av sin plats i systemet”
En av många frågor som upptog Saussures tänkande var det så kallade invariansproblemet. Hur kan vi veta att ett givet språkljud är just det och inget annat? Det exakta uttalet varierar trots allt från person till person, och dessutom från tillfälle till tillfälle.
Saussures svar var att saker definieras av sin plats i systemet, och därmed av vad de inte är. Jag tycker personligen att hans tågliknelse är ganska charmig: Vi kan tala om 17.15-tåget till Göteborg, men hur definierar vi det? Det består ju inte av samma lok och samma vagnar vid varje avgång, och inte heller är passagerarna identiska. Avgångstiden då? Tja, är det svensk järnväg vi talar om så är det väl med till visshet gränsande sannolikhet så att vi är rejält försenade. Ekipaget kan ju komma på rull först 19.30, men det är likväl 17.15-tåget vi vinkar av, även om klockan visar något annat. Ankomstorten? Vill det sig riktigt illa kan tåget spåra ur i ödemarken mellan Hallsberg och Töreboda och därmed aldrig komma fram till Sveriges framsida. Men fortfarande är det Göteborgståget och inget annat som drabbats – trots att det ju de facto inte gick till Götet.
Slutsatsen blir då att 17.15-tåget till Göteborg enbart definieras av sin plats i systemet, genom att inte vara 16.15-tåget till Göteborg eller 17.15-tåget till Nässjö. ”I språket finns inget annat än olikheter”, blev Saussures slogan och ledord för vad som kom att bli känt som den strukturalistiska skolan.
Saussures mest spektakulära upptäckt var annars den så kallade laryngalteorin, som lanserades i den enda bok han publicerade under sin livstid (vid 22 års ålder). Ett antal ljudövergångar från urindoeuropeiska till dess dotterspråk hade länge förbryllat de historiska lingvisterna. Saussure gjorde det djärva antagandet att urspråket hade haft tre konsonanter fler än vad man dittills antagit. Dessa tre, laryngalerna, skulle sedermera ha påverkat grannljuden, för att slutligen själva falla bort. Djärvt, därför att det förstås är osannolikt att samma tre fonem skulle försvinna i precis alla döttrarna, även om förslaget skulle få pusselbitar att falla på plats.
Senare dechiffrerades ett antal mångtusenåriga lertavlor på det numera utdöda språket hettitiska, och där fanns laryngalerna klart och tydligt utskrivna på just de ställen som Saussure förutspått.
Laryngalteorin är i dag allmänt accepterad, men varken det eller publikationen av Cours fick dess upphovsman uppleva.
Mikael Parkvall är forskare i lingvistik vid Stockholms universitet.
Läs fler texter av Mikael Parkvall:
Skilj på vetenskap och estetik
En onödig överlevare i många språk
Språk blir annorlunda – men inte sämre
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
