Hurra för vårt fortsatta hopp om livet
Bild: Anna-Lena Ahlström
Det finns tystnader i livet som är mer laddade än andra. Ni känner till dem: tystnaden som uppstår på en dejt där man inser att man inget har gemensamt. Den som följer på ett oönskat besked. Den som föregår programledarens avslöjande om vem som vunnit Melodifestivalen.
Men det finns en alldeles speciell tystnad som vi talar för lite om: Sekunden som följer på orden ”han/hon/hen leve”.
I sin helhet är det något i den här stilen som sägs först: ”Ett fyrfaldigt leve för Olle, som fyller 32 år i dag. Han leve!” Sedan händer det. Utroparen har allas agerande i sina händer den sekundkorta stund av ovisshet som uppstår: Kommer det ett ”hipp hipp” eller ska vi gå direkt på ”hurra”?
Blickar hinner kastas. Folk rannsakar sig själva: Skulle jag personligen ha följt upp med ett hipp hipp? Det är väl kutym, eller? Kan det vara dialektalt? Vad brukar den här personen göra? Man vill inte vara den enda som vrålar ”HURRA” medan utroparen avmätt säger sitt ”hipp hipp” och resterande församling ler i mjugg.
Hela harangen är förvisso underlig. Varför utfärdar man till exempel ”ett fyrfaldigt leve” när det som kommer fyra gånger är ”hurra”? Borde man inte säga ”ett fyrfaldigt hurra”? Leve, för den som undrar, är en konjunktivform som fungerar som optativ, vilket innebär att den förmedlar en önskan eller förhoppning. Att säga ”du leve” är ungefär som att säga ”jag hoppas att du lever” eller ”måtte du leva”. Men vi ropar inte ”leve, leve, leve, leve”, och vi önskar knappast att födelsedagsbarnet ska leva fyra gånger.
Att överlevnad är vår önskan tycks förresten säga något om de karga förhållanden människan levt under. Man kunde ju tänka sig att önska någon lycka och välgång när man nu dragit ihop till firande, men ”hoppas du fortsätter leva” verkar ha varit en tillräckligt hög ribba för våra pest- och krigsdrabbade förfäder.
”I festliga sammanhang behövs ett utrop för att fånga allas uppmärksamhet”
”Hipp hipp” var en nymodighet i Sverige i mitten av 1800-talet, då ofta trefaldigt: ”hipp hipp hipp”. Tidigare hade vi lånat in hurra från brittiska sjömän, nu importerade vi även britternas hip hip. En vanlig folketymologi är att britterna hämtat det från den medeltida, latinska akronymen HEP för Hierosolyma Est Perdita, ’Jerusalem är förlorat’.
Förklaringen är inte tagen ur luften – ”hep hep” var ett hånfullt tillrop som användes mot judar i de tyska hep hep-kravallerna 1819 – men det finns inga bevis för att detta hep hep härstammar från det latinska citatet eller att det antisemitiska hep hep är besläktat med det brittiska hip hip.
En trovärdigare etymologi är också tråkigare: Att det i festliga sammanhang behövs ett utrop för att fånga allas uppmärksamhet inför en skål eller ett hurra, och att hip hip hip fungerar lika bra som exempelvis app app app när man inte kan klinga i ett glas.
Hos oss fyller det dock ingen praktisk funktion. Vi har ju redan annonserat att vi ska hurra (eller egentligen att vi ska leverera fyra ”leve”?). Allt är upplagt, men på grund av några 1800-talssvenskars sneglande på brittiska festare måste vi hejda oss i en förvirrad sekund och invänta en eventuell anglicism.
Om du själv en dag hamnar i positionen som utropare, kom ihåg att du har all makt. Vill du använda den för att göra gott: Gå direkt på ”hipp hipp”. Men vill du missbruka den och försätta dina medmänniskor i kval: Gör pausen lite längre. Vänta tills du ser de första firarna forma sitt ”hu-” med munnen och trycka till från diafragman. Skänk britterna en tanke, säg ”hipp hipp” och räkna lungorna som du fått att implodera som spräckta ballonger.
Sara Lövestam är författare och föreläsare.
Läs fler krönikor av Sara Lövestam:
Och det är inte alls så enkelt i svenskan
Ett smörgåsbord av mackor
Språkbadet stänker på dig som läser
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
Det finns tystnader i livet som är mer laddade än andra. Ni känner till dem: tystnaden som uppstår på en dejt där man inser att man inget har gemensamt. Den som följer på ett oönskat besked. Den som föregår programledarens avslöjande om vem som vunnit Melodifestivalen.
Men det finns en alldeles speciell tystnad som vi talar för lite om: Sekunden som följer på orden ”han/hon/hen leve”.
I sin helhet är det något i den här stilen som sägs först: ”Ett fyrfaldigt leve för Olle, som fyller 32 år i dag. Han leve!” Sedan händer det. Utroparen har allas agerande i sina händer den sekundkorta stund av ovisshet som uppstår: Kommer det ett ”hipp hipp” eller ska vi gå direkt på ”hurra”?
Blickar hinner kastas. Folk rannsakar sig själva: Skulle jag personligen ha följt upp med ett hipp hipp? Det är väl kutym, eller? Kan det vara dialektalt? Vad brukar den här personen göra? Man vill inte vara den enda som vrålar ”HURRA” medan utroparen avmätt säger sitt ”hipp hipp” och resterande församling ler i mjugg.
Hela harangen är förvisso underlig. Varför utfärdar man till exempel ”ett fyrfaldigt leve” när det som kommer fyra gånger är ”hurra”? Borde man inte säga ”ett fyrfaldigt hurra”? Leve, för den som undrar, är en konjunktivform som fungerar som optativ, vilket innebär att den förmedlar en önskan eller förhoppning. Att säga ”du leve” är ungefär som att säga ”jag hoppas att du lever” eller ”måtte du leva”. Men vi ropar inte ”leve, leve, leve, leve”, och vi önskar knappast att födelsedagsbarnet ska leva fyra gånger.
Att överlevnad är vår önskan tycks förresten säga något om de karga förhållanden människan levt under. Man kunde ju tänka sig att önska någon lycka och välgång när man nu dragit ihop till firande, men ”hoppas du fortsätter leva” verkar ha varit en tillräckligt hög ribba för våra pest- och krigsdrabbade förfäder.
”I festliga sammanhang behövs ett utrop för att fånga allas uppmärksamhet”
”Hipp hipp” var en nymodighet i Sverige i mitten av 1800-talet, då ofta trefaldigt: ”hipp hipp hipp”. Tidigare hade vi lånat in hurra från brittiska sjömän, nu importerade vi även britternas hip hip. En vanlig folketymologi är att britterna hämtat det från den medeltida, latinska akronymen HEP för Hierosolyma Est Perdita, ’Jerusalem är förlorat’.
Förklaringen är inte tagen ur luften – ”hep hep” var ett hånfullt tillrop som användes mot judar i de tyska hep hep-kravallerna 1819 – men det finns inga bevis för att detta hep hep härstammar från det latinska citatet eller att det antisemitiska hep hep är besläktat med det brittiska hip hip.
En trovärdigare etymologi är också tråkigare: Att det i festliga sammanhang behövs ett utrop för att fånga allas uppmärksamhet inför en skål eller ett hurra, och att hip hip hip fungerar lika bra som exempelvis app app app när man inte kan klinga i ett glas.
Hos oss fyller det dock ingen praktisk funktion. Vi har ju redan annonserat att vi ska hurra (eller egentligen att vi ska leverera fyra ”leve”?). Allt är upplagt, men på grund av några 1800-talssvenskars sneglande på brittiska festare måste vi hejda oss i en förvirrad sekund och invänta en eventuell anglicism.
Om du själv en dag hamnar i positionen som utropare, kom ihåg att du har all makt. Vill du använda den för att göra gott: Gå direkt på ”hipp hipp”. Men vill du missbruka den och försätta dina medmänniskor i kval: Gör pausen lite längre. Vänta tills du ser de första firarna forma sitt ”hu-” med munnen och trycka till från diafragman. Skänk britterna en tanke, säg ”hipp hipp” och räkna lungorna som du fått att implodera som spräckta ballonger.
Sara Lövestam är författare och föreläsare.
Läs fler krönikor av Sara Lövestam:
Och det är inte alls så enkelt i svenskan
Ett smörgåsbord av mackor
Språkbadet stänker på dig som läser
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
