Så blev q q-riöst

Qväll är det när små och stora barn bänkar sig framför tv:n. Med slangen i ena handen och lettrosugens behållare i den andra riktar Hans Alfredson munstycket mot golvklockan. Siffra efter siffra sugs upp av appa­raten som han kallar ”ett mellanting mellan en dragbasun och en dammsugare”. När den slukat urtavlan sätter han sig i fåtöljen för att läsa. Året är 1976 och högläsningen av Varför är det så ont om Q? i Sveriges Television ska fängsla unga och gamla över hela landet. Även i Sveriges Radio dyker han upp och läser boken som en följetong.

I det Hans Alfredson själv kallar en saga måste pojken Pim tillsammans med uppfinnaren Påhittiga Johansson lösa mysteriet med bokstäver som försvinner. När han vaknar efter en tupplur upptäcker nämligen pojken att han blivit bestulen på ABC-boken han läser. Själva boken med pärmar och sidor är visser­ligen kvar – men varenda bokstav i den är försvunnen. Blyertspennan han skriver med är även den tömd på alla framtida bokstäver.

Under sökandet stöter Pim och Påhittiga Johansson bland annat på bokstavstillverkaren Alf A. Bete. Spåren leder snart till den bokstavshatande Boven – en filur som med hjälp av en egentillverkad lettrosug slukar alla bokstäver och lämnar allt från dagstidningar till informationsskyltar tomma. Alla infångade bokstäver ska tömmas i hans ”stora lådifikation”. Tidigare har han bara med hjälp av en pennkniv snattat enstaka bokstäver. Nu får även siffror för säkerhets skull slinka med ibland: ”Det där är inga bokstäver, tja, jag vet inte vad det är egentligen. Jag tror det är något slags grekiska ­eller något … Det är lika bra att suga dom också”, säger Boven.

Till sin hjälp har han Q-hunden som girigt slickar i sig alla q:n. Q-hunden kan nämligen inte låta bli att smaska i sig just dom här bokstäverna efter­som ett versalt Q ser ut som en katt med svans bakifrån. Bokstaven är rund och mullig, svansen liten och knaprig.

Stölderna med lettrosugen utlöser en bokstavsbrist som ingen tycks kunna avhjälpa. Beställningarna till Alf A. Bete rasar in. Rådlösa människor virrar omkring på gatorna utan att få ordning på tillvaron när det inte längre finns några bok­stäver som ger någon vägledning.

Genomslaget för sagan fick inte bara barn att fundera. Även vuxna som läste eller hörde Hans Alfredson blev minst lika nyfikna. Hur kommer det sig att det svenska alfabetet har en bokstav som är så sällsynt och som inte heller representerar något eget ljud? Skulle någon ens märka om varenda q i svenskan hamnade i Q-hundens mage?

Det är förstås inte Q-hundens glupskhet eller Alf A. Betes tillverkningstakt som är ­skälet till bokstavens sällsynthet utanför sagans värld. Faktum är att den var betydligt vanligare långt innan den frestade Q-hunden till ett målmedvetet mumsande på en av alfabetets doldisar.

I stället kan ansvaret för förpassningen till svenska språkets kuriosakabinett läggas på 1800-talets stavningsdebatt, kung Oscar II, Svenska Akademien och alla villiga ­skribenter som var redo att ransonera bruket av q till ­några få ord och stavningar av dekorativ ­karaktär.

Bokstaven q kom till Sverige och svenskan med latinet, det latinska alfabetet och kristendomen på 1100-talet. Det var romarna som började använda q först i kombinationen qv och senare qu för att återge kw-ljudet. Där motsvarade bokstaven alltså – till skillnad från i svenskan – ett eget ljudvärde.

Men det var inte romarna som uppfann q. Ursprunget var den feniciska bokstaven qoph som sannolikt representerade ett ­bakre k-ljud. En utbredd teori är att den i sin tur hade sina rötter i en egyptisk hieroglyf.

Bokstaven adopterades av både greker och etrusker innan den slussades vidare till romarna. Och romarna gjorde som grekerna och kombinerade q med u i latinet. Spår av detta märks till exempel i Svenska Akademiens ordlista, SAOL, där det från latinet inlånade uttrycket quantum satis, ’tillräcklig mängd, nog’, funnits med sedan 1950 års upplaga.

Det var dessutom romarna som konsekvent började placera versalens lilla kattsvans på det ställe nere till höger där den finns kvar i Q än i dag – även om bokstavens svans i olika typsnitt placeras utanför, innanför eller genomskär det som Q-hunden betraktade som kattens kropp.

Året var 1526 när Gustav Vasas översättning av Nya Testamentet utkom – en händelse som brukar ses som inledningen på den äldre nysvenska perioden i språkhistorien. I kyrkan ersattes latinet av svenskan. I första hand rörde det sig om politisk och religiös makt. Men översättningen hade också andra syften. Ett mål var att använda ett språk som både var tillgängligt och konsekvent. Skriftspråket som användes under Gustav Vasas regeringstid skulle inte spreta eller vara godtyckligt.

Enhetligheten gick det sisådär med. Stavningen varierade på sina håll rejält trots ambitionen att sträva efter gemensamma principer. Ändå blev översättningen – som fullbordades med hela Bibeln 1541 – vägledande för skri­benter i det allmännas tjänst. Och det var ingen tvekan om att q var ett givet inslag i detta tidiga försök till skriftspråklig konsekvens. Läsarna mötte bokstaven bland annat i ord som qwinna (som i översättningen även stavades med qu), wijnquistana och quaal.

Omkring 1680 skrev Samuel Columbus En swensk ordeskötsel – den första utförliga stavnings- och språkriktighetshandboken för svenska språket. ”Bokstäfren äre hoos oss swenske: a b c d e f g h i k l m n o p q r s t u w x y z”, skrev han och klassade q som en medljudare – alltså konsonant – som tillhörde gruppen ”mutæ, t. ä. dumme eller stumme, ty de ­bråtas mäd liudet i munn ok få inte framm’et, icke annorledes än en Dumme, utan de ­måste taga en hielp-­lyding därtil”. Dessa konsonanter behövde alltså stöd från hjälpljudingar i form av vokaler för att kunna uttalas som en enskild bokstav – som i qu (i dag snarare ku) – men ”som i stafwande kastas bort, be a säger ba ok icke bea”. Så hade det dock inte alltid varit: ”De gamle ha brukat k för q: kvisten, kwäll, kwinna”.

Under 1700-talet bredde läskunnigheten ut sig i Sverige till stor del genom spridningen av Bibeln och andra kristna texter. Stavningen blev gradvis mer enhetlig. Det tidigare ymniga bruket av q mattades av. Samtidigt fanns olika konventioner för olika texttyper. I frakturstil skrevs dagens kv som qwinna medan samma ord i antikva stavades qvinna. Skälet var att v saknades i frakturstilen.

Med Afhandling om svenska stafsättet från 1801 försökte Svenska Akademien genom Carl Gustaf af Leopold lansera enhetliga stavningsregler. Han konstaterade att q jämte c, x och z ”blefvo nyttjade, ehuru de svenska bokstäfverne k, s, ks och ts vid alla tillfällen kunnat göra samma gagn”. Användningen av q var dock inte ”någon olägenhet, så länge bruket förblifver allmänt”.

Valet var inte givet. I flera skrifter utgivna på 1760-talet hade till exempel Carl Brunkman argumenterat för att stryka q ur alfabetet.

Carl Gustaf af Leopold klassade visserligen q som en av den svenska stavningens ”öfverflödiga bokstäfver” som därför kunde placeras i facket för ”onödigheter och besynnerligheter”. Men han ansåg inte att det var Svenska Akademiens uppgift att verka för en reform där den utmönstrades:

”Det är icke blotta svårig­heten att omskapa bruket, som derifrån afhållit henne. Då hittills ingen nation betydligen ändrat sitt stafsätt, ­sedan språket hunnit en viss grad af odling, vore det icke heller för den svenska klokt och rådligt att göra det. Minst borde Akademien våga ett försök, hvilket, om det kunde lyckas, skulle i anseende till stafningen gifva ett åldradt och vanstäldt utseende åt våra bästa författares arbeten, åt arbeten, som förtjena att tagas till mönster, och som äro säkra att gå till efterverlden. Akademien har således ansett brukets bibehållande vara bland vetten­skapernas och vitterhetens fordringar.”

I Afhandling om svenska stafsättet rekommen­derades därför stavningar som qvadratur, qvadrilj, qvalitet, qvantitet och qvittens.

Samma princip tillämpade Carl Jonas Love Almqvist i Svensk rättstafnings-lära från 1829. Han fastslog att k-ljudet alltid tecknas ”med q framför v-ljudet” och illustrerade med ett exempel: ”En qvick qvinna röck en qvist ur sin qvast och qväste dermed barnet, innan det ­började gråta. Det gjorde barnet något qval, att ej få skrika ut. Det började i stället qvida och smått qvittra, likt en fågel.”

Med folkskolans införande 1842 växte behovet av enhetliga stavningsnormer. När alla barn skulle lära sig att skriva och läsa blev det viktigt med konsekventa principer så att inte enskilda lärare eller skolor tillämpade olika regler. Svenska Akademiens konservativa hållning ställdes snart mot radikala nystavare som eftersträvade en stavning som närmade sig talspråket. En av alla måltavlor för reformivrarna var bokstaven q. Eftersom den inte ­motsvarade ett eget ljudvärde borde den skrotas. Det skulle i sin tur bidra till att göra det lättare för ­eleverna att lära sig stava korrekt.

Tidskriften Förr och nu sparkade ut q ur spalterna 1872 och gick i stället för quinna, quar och quäll över till kvinna, kvar och kväll. Vägvalet hyllades bland annat i Nerikes Allehanda: ”Aflägsen bör gärna ej den tid vara, då den onödiga och onaturliga bokstafven q blir i svensk skrift lika sällsynt, som den redan är i norsk och dansk.” I Allehanda för folket konstaterades 1874 att det ursprungliga qu i stor utsträckning redan blivit qv och att nästa steg var att gå över till kv. Bruket av q i sig var ”oberättigadt” och ”oswenskt”. Resonemanget mynnade ut i ett närmast ironiskt skrivråd: ”Bokstafven q föranleder att, om det skall vara riktigt fint, påföljande v-ljud stafvas med u.”

1874 utkom även första upplagan av SAOL där stavning med q förordades som i qväka, qvitter och qved. Men många gjorde tvärtom och införde i strid mot SAOL:s rekommendationer skrivsätt som uppfattades som mer svenska. Tidningen Carlshamn bytte exempelvis samma år namn till Karlshamn och övergav samtidigt stavning med q för att hädanefter använda k i opposition mot Akademiens hållning. Smålandsposten tillhörde tidningarna som gjorde tummen upp: ”Äfven vi gilla detta och erna nu sluta oss till deras leder, som från ’ärans och hjeltarnes språk’ söka borttvätta dess ’främmande smink’.” Utrangeringen av q kunde alltså under nationalromantikens era motiveras med att det innebar en återgång till en oförfalskad svenskhet.

Andra levde som dom lärde med andra metoder. En av alla dessa var Herman Almkvist, professor i semitiska språk vid Uppsala universitet. När han avled 1904 förklarades det i en minnesruna i Dagens Nyheter varför en nära anhörig var brodern Per Wilhelm Almqvist: ”Skillnaden i namnets stafning har en karak­täristisk orsak; professorn-språkforskaren ville som anhängare af en rationell stafning afskaffa den öfverflödiga bokstafven q, och han gjorde då början med att ändra sitt eget namn, en konsekvens mången nystafvare dragit sig för.”

Men åtskilliga höll kvar vid q liksom dom höll fast vid c, x och z – tre andra bokstäver som inte heller motsvarade några egna språkljud och som många vid den här tiden också ville pensionera för gott. Dagens Nyheter skrev 1884 att finskan och estniskan visserligen saknade hela denna kvartett – men det var uppen­bart inget tungt argument att dom klarade sig utan q eftersom dessa inte var ”kulturspråk som vi i främsta rummet böra söka efterlikna”. I stället lyftes tyskan tidstypiskt fram som ett föredöme. Där var bruket av q ungefär lika sparsamt men där fanns inte samma opinion för att göra sig av med bokstaven.

Med illa dold förtjusning noterades sam­tidigt i Dagens Nyheter ”att den internationella kommissionen för mått, mål och vigt antagit bokstafven q för betecknandet av qvintal (100 kilogram), och de beteckningarna komma äfven att användas hos oss”. Det skrockades om att detta q av reformisterna inte kunde ersättas av k eftersom den bokstaven redan var upptagen som kortform för kilo: ”Till alla q-hatares fasa och förskräckelse kommer det således hädanefter att gå 100 k på ett q, och det är ju en reaktion som kan bringa det rastlösa framåtskridandets män och svenska språkets reformatorer till förtviflan.”

Att stavningen i hög grad var en skolfråga gjorde att debatten fick en politisk dimension. Nystavarna lyckades inte driva igenom någon revolution – men Svenska Akademiens allmänt konservativa hållning blev snart omöjlig. Om SAOL skulle upphöjas till riks­likare var kompromisser nöd­vändiga för att inte förlora makt­kampen om rättstavningen.

Genom ett påbud från kung ­Oscar II gjordes 1889 års upplaga av SAOL till stavningsnorm för skolan. Där listades för första gången stavning med kv som alternativ till qv i ord som qvinna, qvist och qvot. ”De under denna bokstaf upptagna ord kunna äfven skrifvas med K”, stod det i direkt anslutning till bokstaven q. Nystavarna betraktade detta som en delseger i stavningskriget även om många andra av deras förslag inte blev verklighet.

Den stora utrensningen kom i 1900 års upplaga av SAOL. Då ströks bokstavskombinationen qv helt och hållet. Kvar fanns bara ett enda ord som började på bokstaven q: q-tecken.

I föregående upplagor av ordlistan hade ord med begynnelsebokstaven q omfattat en dryg sida. Nu såg det alltså ut som om Q-hunden varit framme och slurpat i sig nästan allt.
Eftersom SAOL fungerade som norm både i skolan och även för stora delar av det offentliga Sverige fick utmönstringen direkt genomslag. Q blev alfabetets verkliga doldis. Alla övergav förstås inte stavningar med q utan fortsatte skriva enligt dom normer som dom lärt sig tidigare. Men beslutet att utrangera q föranledde inga hetsiga protester på samma sätt som många andra stavningsförändringar. Uppen­barligen hade många länge betraktat q som ett udda inslag i skriften.

På somliga håll knorrades det ändå. I en syrlig kommentar i Dagens Nyheter under vinjetten ”Q-riöst” beskrevs pensioneringen av q som att ”Svenska akademien med beklaglig eftergifvenhet för samhällsupplösande tendenser bjuder det svenska folket att stafva kvinna med kv”.

Abstinensen blev inte långvarig. Få tycktes sakna ett flitigare bruk av q. I Dagens Nyheter fanns 1917 en sällsynt önskan om att utnyttja q för att underlätta korrekt uttal: ”Varför begagna vi egentligen inte bokstaven q för att ange att s och k skola uttalas var för sig i t. ex. skelett. Om det skrevs sqelett, så skulle ingen falla på den idéen att säga schelett, som nu ofta händer.”

Tidstypiskt var det när språkvetaren Gösta Bergman i Dagens Nyheter 1955 skrev om ett nytt band av den historiska Svenska Akademiens ordbok, SAOB. Han konstaterade att det lilla ordet på sträckte sig över 72 sidor i SAOB – medan hela bokstaven q rymdes på en enda sida.

Tjugo år senare var q något så exotiskt att Dagens Nyheter publicerade en anekdot som snappats upp från Lektyrs redaktion. Chefredaktören ska då förgäves ha letat efter q på skrivmaskinen eftersom en medarbetare hade bokstaven i sitt namn: ”Kan man inte skaffa sig ett namn utan Q, så skall man fanimej inte ha sitt namn i tidningen.”

I alfabetet fick alltså q leva vidare. Och bokstaven används än i dag i lånord som boutique, conquistador och dragqueen. Den före­kommer också i dekorativa eller traditionsbundna stavningsvarianter som Lindquist, quinna och gasque. Att den mönstrades ut ur stavningen av inhemska ord men inte ur alfabetet berodde bland annat på internationaliseringen. I språkliga importer som bouquet, roquefort och quenell hade skrivsättet med q etablerat sig. Och i moderna långivare som engelskan, franskan, italienskan och spanskan förekommer q ganska flitigt.

I 2026 års upplaga av SAOL finns 28 ord som börjar på q och bokstaven ingår i ytterligare 34 ord. Trots att den i dag används sparsamt är framtidsutsikterna förmodligen ljusare än på länge. I förra upplagan från 2015 var det 25 ord som började på q, i upplagan från 2006 var det sjutton, 1998 var det tio, 1986 var det sex, 1973 var det fem, 1950 – den upplaga som var aktuell när Hans Alfredson skrev boken – var det tre (q-tecken, quantum satis och quisling) och 1923 fanns åter bara plats för q-tecken. Nya i senaste upplagan var QR-kod, queerperson och quizza.

Tillökningen borgade dessutom för ett historiskt skifte. Q gick i nya upplagan i bottenstriden om x – som är ny minsting som ­begynnelsebokstav i 26 ord – och är nu den näst minsta bokstaven i SAOL.

Så länge som svenskan fortsätter att låna in nya ord från bland annat engelska, kinesiska och olika romanska språk kommer också ett och annat q att slinka med. Knackar på dörren till nästa upplaga av ordlistan gör till exempel rimligtvis ord som quesadilla och quishing.

I senaste SAOL är det – trots ökningen – bara 0,02 procent av orden som börjar på q. ­Möjligen antyder nyordslistorna från 1986 till 2025 att trenden ändå är positiv i all sin blygsamhet. Bland nyorden under dessa fyra årtionden har 0,2 procent q som begynnelsebokstav. Här är alltså q tio gånger vanligare än i SAOL – en tendens som kanske skvallrar om att q inte är någon utrotningshotad bokstav även om den alltjämt är sällsynt.

Som dekorativt inslag i företags- och varumärkesnamn är q också på uppgång. Några svenska exempel från senare år är Ploq, Qliro och Fyndiq.

Dessutom godkändes Q efter ett beslut i Rege­ringsrätten 2009 som förnamn och bärs nu av 55 svenskar. Både Skatteverket och Institutet för språk och folkminnen var emot ansökan från ett föräldrapar som ville kalla sonen Q. Men enligt rätten var förnamn ”en så personlig angelägenhet att en omfattande valfrihet måste tillerkännas den enskilde” och sågade myndigheternas invändning om att ett namn bestående av en enda bokstav skulle kunna tolkas som en förkortning av exempelvis Quintus. Inget annat talade heller för att Q skulle vara olämpligt. Klartecknet till Q kom efter att lägre instanser tidigare sagt nej till A, G, J, T, W och X som förnamn.

I sagan Varför är det så ont om q? blir Boven till sist avslöjad, bokstäverna kommer tillbaka och människan i skriftsamhället kan andas ut. Vägskyltar, tidningar, annonser – överallt är bokstäverna åter som informations­bärare. Men 50 år efter att Hans Alfredson blev sagoberättare för flera generationer svenskar är just denna bokstav alltjämt sällsynt. När det begav sig var Q-hundens aptit på denna delikatess så glupande att han knappt ens i nödfall kunde tänka sig att svälja ett p.

Framtiden för denna speciella diet är knappast ett dignande smörgåsbord. Men så länge det inte finns någon lettrosug som äter upp alla bokstäver som kommer i dess väg ser det ut som att Q-hunden även framöver kommer hitta tillräckligt att mumsa på för att inte behöva gå hungrig.

Anders Svensson är chef­redaktör på Språktidningen.

Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.