Här står jag i centrum

Den autofiktiva litteraturen säljer kanske bättre än någonsin. Möjligen för att vi lever i en tid där många gränser – som den mellan fakta och fiktion – är i upplösning, och där det traditionella självbiografiska skrivandet som gör anspråk på sanningen med stort S inte upplevs som lika trovärdigt. Men har autofiktionens språk en egen karaktär – och kan man rent av kalla det för ett ”verklighetens” språk?

Christian Lenemark är docent i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet med bland annat så kallad life-­writing och autofiktion som specialintressen. Han konstaterar att frågan inte har något enkelt svar, då den autofiktiva genren rymmer en stor spännvidd av författare, berättar­stilar och sammanhang.

– Autofiktion är ju en kombi­nation av självbiografi och fiktion och har därmed en betydande stilistisk spännvidd – från mer traditionellt berättande till tydligt experimentella och fragmentariska former, säger han.

Christian Lenemark urskiljer ett antal tendenser i språket och berättandet som ofta återkommer inom auto­fiktionen.

– En sådan är en relativt avskalad stil och strävan efter att närma sig vardagsspråket, i syfte att skapa en verklighetseffekt. Parallellt förekommer också mer reflexiva och formmässigt prövande inslag, där texten kommenterar sin egen tillblivelse eller problematiserar minne och sanning. Inte sällan kombineras detta med olika osäkerhetsmarkörer, som signalerar textens fiktiva status och understryker att den ytterst ändå är en litterär konstruktion, förklarar han.

En central egenskap hos det autofiktiva språket är alltså dess anspråk på närhet till det autentiska. ­Författaren skriver ofta i jagform och använder stoff och detaljer från sitt eget liv. Relationer, minnen, platser och känslor framställs med en precision som ger intryck av dokumentär sanning. Språket är ofta vardagligt och konkret och det efterliknar tankens och samtalets rytm och flöde. Läsaren ska känna att den får tillgång till något ofiltrerat och genuint.

Amanda Romare gjorde för ett par år sedan entré med buller och bång på den autofiktiva scenen och i sitt ­litterära ”Romare-rike” är hon till synes mycket generös med det ofiltrerade och extremt intima. I både succédebuten Halva Malmö består av killar som dumpat mig och upp­följaren Judas förmedlas detta med ett språk som osar av spontanitet och omedelbarhet. ”Svabbat rent mitt underliv. Det är så det känns med alla veck och hål. Min 34-åriga ­vagina som jag helst vill ha hårig men som Emil gillar renrakad”, skriver hon i Judas.

Båda böckerna är skrivna i dagboksform och som läsare upplever man att man nästan kryper bokens Amanda ­Romare under skinnet och att berättelsen växer fram snabbt och intuitivt. Men det stämmer inte riktigt, texten är nämligen grundligt bearbetad.

– Till skillnad från vad många kanske tror så är jag jättenoga med ord och ­meningar. Jag vill inte ge avkall på det autentiska och direkta, men för att få flow och den rätta, sköna känslan arbetar jag länge med formuleringar och uttryck, berättar hon.

Amanda Romares arbetssätt följer alltså Christian Lene­marks resonemang om hur det autofiktiva tilltalet bygger på en paradox: sam­tidigt som texten framstår som sann och omedelbar är dess litterära konstruktion tydlig. Det autofiktiva språket iscensätter autenticitet snarare än återger den direkt.

Ett annat signum för autofiktionens språk är att det aldrig är neutralt; det påverkar både den som skriver och dem som blir omskrivna. Gränsen mellan privat och offentligt suddas ut när personliga er­faren­heter som familjerela­tioner, konflikter, sex, psykisk ohälsa och skamfyllda händelser blir litterärt material. Denna öppenhet skapar både en stark nerv och närhet till ­läsaren men väcker också etiska frågor om integritet och ansvar.

Många författare inom genren har genom decennier fått kritik för att deras böcker – som ibland kallas bekännelse­litteratur – skapas på bekostnad av utlämnande av familj, vänner och andra.

Amanda Romare har också fått sig en rejäl släng av just den kritikersleven.

– Ibland känns det förstås fruktansvärt jobbigt med kritiken man får. Och stundtals kan jag också själv undra vad jag håller på med. Det finns ju en anledning till att jag döpt min senaste bok till Judas. Mamma sa till och med vid ­något tillfälle att ”du har sålt ut oss för några silvermynt”. Det är inte så kul att höra, även om hon nog skämtade lite.

Trots att Amanda ­Romare fått erfara vad det kostar att vara så trans­parent har hon ändå ett fortsatt behov av att säga som det är. Önskan om och trösten i att någon känner igen sig och ­slipper känna sig ensam uppväger ångesten.

Christian Lenemark konstaterar att det är tydligt att genus­aspekten spelar in när det gäller mottagandet av den här typen av texter, där kvinnors autofiktiva skrivande betydligt oftare förminskas, medan mäns i större utsträckning lyfts fram som stor konst.

– Detta hänger delvis samman med hur det personliga och privata traditionellt värderats lägre i litteraturen, något som i högre grad kommit att kopplas till kvinnliga erfarenheter och uttryck, säger han.

Amanda Romare skyr inget privat och känsligt. Hennes texter dryper av utlämnande sexskildringar, pinsamheter, självhat, svartsjuka och komplex. Men med rapp humor och slagfärdiga formuleringar kan scener som känns smärtfulla i ena sekunden framkalla höga skratt i nästa. Språket är präglat av samtidens kultur och sociala medier med referenser till bland annat dejtningappar, poddar och – som i det här exemplet från Halva Malmö består av killar som dumpat mig – återgivna sms-konversationer:

Jag tror vi sms:ade sporadiskt i ungefär tjugosju timmar. Efter hans förfrågan om bild funderade jag på att lägga ner (men samtidigt är det ju väletablerat vid det här laget att det inte hör till min natur att ge upp) så istället bestämde jag mig för att göra det på mitt sätt. Så jag skrev: Har du någon gång lyssnat på hög musik när du runkar? Och i så fall vad?

Ska hon själv beskriva sitt språk med tre ord blir det rått, modigt och obekvämt.

– Ibland kan jag få lust att skriva mer miljöbeskrivande och till och med poetiskt. Men stoppar mig igen. Det är inte min stil. Utgångspunkten för mig har ju alltid varit det raka, direkta och att våga passera gränser. Det måste och ska jag hålla fast vid.

Inspiratörer är bland andra Kerstin Thorvall, Maja Ekelöf, Gun-Britt Sundström, Ulf Lundell, Karl Ove Knausgård och Lars Norén. Trots starka förebilder är Amanda Romare väldigt mån om att hitta sitt unika språk och strävar hela tiden efter att skapa något nytt.

– Jag jobbar efter en princip som jag hörde Stephen King hade: ”Har du hört meningen förut, skriv inte ner den.”

Tove Folkesson har en röst av en helt annan karaktär i den moderna autofiktionen. Hennes texter – poetiska, fragmentariska, rytmiska – skapar ett eget universum som rymmer alltifrån andlighet, bibelcitat och grekiska myter till diskbänkar, skräp och Disney. Ett slags längtan efter skönhet i det fula och ofullkomliga. Hon är språkvetare i botten och säger att hon vill använda sitt språk för att bevara språkdrag som håller på att försvinna – som ord, idiom, dialektala uttryck och satsmelodier från bland annat Småland och den öländska landsbygden, där flera av hennes släktingar bor och förfäder levt. Strävan att använda dialektala uttryck märks i 2019 års Hennes ord:

Och så förlovade vi oss. Jag hade ju en stor gård. De lyste för oss tre gånger i kyrkan och ingen invände. Hon hade inget att komma med, som han slagit upp förlovningen med. Hon var ju otrogen själv.
– Medan han låg inkallad i Haparanda?
– På en gård måste allt funge­ra. Då kan man ju inte ha en hustru som går och slösar på sig.
– (…) Det kyrkliga brydde jag mig inte om, men utanpåverket är grant. Det har jag alltid tyckt.

Precis som många andra autofiktiva författare låter Tove Folkesson triviala småsaker få stor betydelse. Vardagsrutiner, kroppsliga erfarenheter och små observationer i tillvaron och i land­skapet. Detaljrikedomen i språket, det vardagliga och fysiska blir bland annat i Hennes ord ett sätt att ge tyngd åt det personliga och visa hur identitet formas i det till synes obetydliga:

Det luktar död. Jag vill kräkas upp kaffet, men han säger att näsan vänjer sig på tio ­sekunder och rullar ut ­mellan pumporna. Bilen stinker av ruttnande djur, intorkat rådjursblod och säkert någon gammal kråka. Min näsa har redan vant sig. Såsom man kanske vänjer sig när döden är en del av allt och man själv är mer ett undantag. Jorden ­ligger tung och svart. Arne ­pratar på om hur härligt det är att köra genom ett skafferi.

Meningar kan vara avbrutna och upprepande, vilket skapar en upplevelse av spontanitet och närvaro. Läsaren hör nästan berättarrösten snarare än läser den. Som – i den här passagen ur Hennes ord – en melodi:

Jag står och ser i diset: Hur de närmar sig
mödrarna, med hucklen och långa kjolar
de har varit där
de har blött
de arv tigit
de har lyft sig ur diket, tagit sig fram
genom en himmel täckt av alvarsmoln och tunga skyar
de vet att död
de vet att
gör ingen poäng av det.

Men så är Tove Folkesson även sångerska vid sidan om författandet och hennes språk har inspirerats av både musikens rytm och låttexter. Och det var i det egna låtskrivandet hennes litterära språk föddes.

– Jag skriver romaner på det sättet med tror jag, med låtskrivarens obrydda lånande, pusslande och lekande med verkligheten. Evert Taube, Håkan Hellström, Joni Mitchell, Lucinda Williams med flera har gett mig nycklar till språk och gestaltning. Ett slags energi av att säga vad fan man vill, och att det svänger om varje ord. Men att det samtidigt får vara vackert på gränsen till sentimentalt.

Någon annan som misstror varje anspråk på objektivitet är Johannes Anyuru, som skriver både fiktivt och autofiktivt.

– En författare som har åsikter och analyser behöver visa sig, och visa varifrån han eller hon talar. Stanley Kubrick sa någon gång att man inte ska ”försöka fotografera verkligheten, utan försöka fotografera fotografiet av verkligheten”. Jag tror att jag tänker liknande när jag formulerar mig.

En passage som illustrerar det förhållningssättet finns i 2017 års De kommer att ­drunkna i sina mödrars tårar:

Om jag hade varit en riktig poet, som Rabia eller den blinda kvinnan från Iran, hade jag aldrig behövt skriva ner alla de här händelserna, som ändå känns som lögner, för jag hade kunnat skriva en dikt som höll fram orden ett och ett och visade hur trasiga de var i min tid, hur de liknade alla andra bortkastade saker. (…) Buckliga rostiga ord, ord som räfflade slangar och trasiga kläder och mattor, ord som du inte ens ville röra vid utan handskar.

När Johannes Anyuru började läsa på allvar var det beatförfattare, som han menar alla var en sorts autofiktiva skribenter.

– Jag läste Jack Kerouac, Allen Ginsberg och så vidare. Mycket poesi är väl också en sorts självbiografisk text, i betydelsen att det finns ett jag som upplever och tänker saker, funderar han.

Johannes Anyuru tror att man kommer åt en speciell energi om man ändå lyckas övertyga läsaren om att det han eller hon läser är sant eller verkligt på ett eller ­annat sätt.

– Den energin kan göra det möjligt att skriva långt mer fragmentariskt och associativt och ändå framställa en text som har en sorts driv. Och poesin har ju ibland ett element av detta. Jag tror att få människor skulle orka läsa en fiktiv persons dagbok om den inte hade en litterär form och en dramaturgi, men många läser gärna ”verkliga” personers ”dagböcker”, också om de är rätt spretiga och ojämna litterärt, menar han.

En vän till Johannes Anyuru har sagt att hans skrivande låter som en förälder som förklarar för ett barn att döden finns.

– Jag vet inte om det är sant, men fint, tycker jag. Jag är rädd att jag är världens mest innerliga författare, utifrån det här med att vara en förälder som pratar om döden och så vidare. Kanske har det att göra med vart nätkulturen är på väg.

I de sista raderna i romanen En storm kom från paradiset beskriver Johannes Anyuru både det konkreta och sam­tidigt obegripliga i att befinna sig i dödens omedelbara närhet:

Här är kroppen, den har sin historia. Den kom ur ett liv som kunde varit ett annat liv. Men en storm kom. Jag står bredvid min bror. Vi måste ringa på alarmknappen och berätta. Men vi står en stund till på varsin sida av kroppen. Jag plockar upp syrgasmasken och hänger den jämte sängen. En storm kom från paradiset. Stormen var livet.

Tove Folkesson strävar åt samma håll i berättandet.

– Jag vill dela något annat än det ytliga och kommersiella språk som lägger sig som ett lock över sociala medier och den där premissen med att liksom sälja något, en identitet eller produkt. Romanför­fattare har ingenting att sälja, vi vill nog få vara i en större rymd med vårt språk och öppna till dimensioner i språket som håller på att försvinna. Sedan kanske intimiseringen som uppstått genom sociala medier, att fler i offentligheten skriver om pinsamma och såriga händelser ur sina liv, påverkat vad våra romaner handlar om, säger hon.

Christian Lenemark konstaterar att allt fler för­fattare lockas av att skriva auto­fiktion och att det även hos läsarna finns ett växande sug efter genren.

– Man kan kort sagt se det som ett uttryck för samma slags verklighetshunger som återfinns inom andra konst- och medieformer.

Han menar även att det auto­fiktiva språket präglas av den tid det skrivs i och därmed, medvetet eller ej, av sociala medier och selfie-kulturen.

– Där finns absolut släktskap med sociala mediers estetik, där autenticitet ofta är något som iscensätts och där man arbetar med ett jag som både är verkligt och konstruerat.

Hanna Sundblad är frilans­journalist.

Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.