Uppdrag: Rädda pitesamiskan

Mav lä dahkamin? Året är 1983 och Per-Allan Steggo pratar i telefon med en släkting. I soffan bredvid i huset på Durrnäs i Piteå sitter Peter, sju år. Han vet att hälsnings­frasen Mav lä dahkamin? betyder ’vad gör du?’ på pite­samiska, annars är det inte mycket han förstår av det som sägs.

Men att lyssna på pappan har väckt hans intresse för språket som bara en handfull äldre talar. Ingen av hans jämnåriga talar samiska eller är intresserade av att lära sig. Tvåspråkighet hos barn betraktas vid den här tiden som ett problem, hemspråksundervisning i samiska är det få som hört talas om.

Peter Steggo är helt ensam om sitt intresse, i skolan och även hemma.

– Det var inget jag reflekterade över. Att pappa inte förde sitt språk vidare var på något sätt självklart. Det slog mig aldrig att om hans modersmål varit till exempel franska, som är ett högstatusspråk, så hade mina föräldrar förmodligen varit måna om att jag och mina bröder skulle lära oss det, säger han.

Över 40 år senare är Peter Steggo en av få som talar pitesamiska flytande. Språkintresset höll i sig genom tonåren och efter gymnasiet flyttade han till Umeå och tog en kurs i nordsamiska. Den följdes av studier i lulesamiska och en aldrig använd utbildning till gymnasielärare i biologi och naturkunskap innan han landade i sitt arvsspråk pitesamiska, som han i dag ägnar en stor del av sin tid åt att ge nytt liv. Sedan 2022 är han anställd vid Samiskt språkcentrum.

– Inställningen har länge varit att samiskan inte är något värd. Men i dag finns ett nytt intresse från det ­samiska samhället att ta tillbaka ­språket. Det tar lite tid, men det går åt rätt håll.

Vi träffar Peter Steggo på Tráhppie, det samiska kulturcentret i Umeå. Med är också Karl Einar Enarsson, Peter Steggos pitesamiska mentor, som bjuder på smörgås med rökt renkött på gáhkko, ett segt tunnbröd som han själv gjort i lånad bakugn.

Om en vecka fyller Karl ­Einar Enarsson 80 år och då blir det stort kalas på Tráhppie.

Hur många av gästerna kommer du tala pitesamiska med?

– Peter och möjligen någon till. Eller förresten, jag kommer nog tilltala många på pitesamiska och få svar på något annat språk. Många förstår, men få kan tala.

Karl Einar Enarsson hör till de mellan 40 och 50 personer som har pitesamiska som modersmål. I hela den svenska delen av Sápmi bor mellan 20 000 och 40 000 samer. Av dem talar 6 000 till 7 000 något av de samiska språken. Störst är nord­samiska, minst är pitesamiska.

En karta över språkens geografiska utbredning visar att pitesamiskan hamnar precis i mitten. Ovanför breder lulesamiskan och ­nordsamiskan ut sig och i söder ligger umesamiskt och sydsamiskt område. Det pitesamiska området omfattar större delen av Arjeplogs kommun och angränsande områden i Norge ut till Norska havet. Huvudort är inte Piteå, som man skulle kunna tro, utan Arjeplog.

Karl Einar Enarsson växte upp i byn Alesgiehtje (Väster­fjäll), tio mil nordväst om Arjeplog. Familjen var självförsörjande lantbrukare och drygade ut kassan med att skjutsa turister till fjällen längs Piteälven på somrarna.

– Alla som bodde vid älven talade pitesamiska. Mina farföräldrar kunde nästan ingen svenska alls. Vi talade bara pitesamiska hemma, men sedan började jag skolan och språket försvann. På internatet i Arjeplog talade alla svenska. Att tala samiska var inte förbjudet, men det hade låg status. Råkade jag säga något på samiska blev jag kallad lappjävel och fick stryk, säger han.

Karl Einar ­Enarsson och Peter Steggo har setts regel­bundet i tio år, ibland för att fiska eller åka till Karl Einar Enarssons stuga längs ­Piteälven, ibland bara för en fika. Men framför allt för att tala pite­samiska. 2016 startade Samiskt språkcentrum ett mentor­program, där moders­målstalare i samiska samman­fördes med personer som kunde lite men ville lära sig mer.

Metoden är en del i ett större arbete med att revitalisera pitesamiskan. Peter Steggo förklarar att den är lika ­enkel som effektiv. Meningen är inte att den ena ska undervisa den andra, utan att den som inte är modersmålstalare ska våga tala.

– Många vågar inte prata av rädsla för att säga fel. Men om de samiska språken ska överleva så måste fler tala dem. Det funkar inte att de som kan agerar språkpoliser.

Vad gör det med ett språk att det bara talas av äldre?

– När det finns få talare och alla är äldre utvecklas inte språket i alla sammanhang. Det finns ett rikt ordförråd i pitesamiskan för allt som är traditionellt, till exempel fiske. Men om vi ska prata it så saknas orden. Vi måste ta in moderna ord i pitesamiskan, ibland genom att låna, ibland genom att skapa nya, berättar Peter Steggo.

Intresset för att ge pitesamiskan nytt liv vaknade redan på 1970-talet. En liten grupp engagerade personer i Arjeplogs sameförening började intervjua och spela in modersmålstalare och tanken på en ordbok väcktes. Av den blev dock ingenting förrän en bit in på 2000-­talet då en amerikansk språkforskare vid namn Joshua Wilbur kom till trakten för att dokumentera språket.

– Det är typiskt att det måste komma en amerikan för att lära oss pitesamiska, säger Karl Einar Enarsson.

Peter Steggo konsta­terar att någon som kommer utifrån och aldrig har fått höra att ett språk har låg status kan hjälpa till att väcka intresset till liv.

– Perspektivet får lätt en kolonial anstrykning: ”Ett litet språk någonstans långt borta.” Samtidigt är många av dagens forskare måna om att ge något tillbaka. Joshua Wilbur bidrog till att sameföreningens pitesamiska ordbok blev klar, han har gett ut en pitesamisk grammatik och en digital ordbok med inspelat uttal som ligger på nätet.

En ortografi, det vill säga fastställda stavnings­regler, är ett viktigt steg mot att ge språket officiell status. Sedan 1950-talet har nordsamiskan en gemensam ortografi i Sverige och Norge. Motsvarande för sydsamiska antogs 1978 och lulesamiskan fick sin senaste ortografi 1983. När umesamiskan 2016 fick en egen ortografi kändes behovet av en pitesamisk dito akut.

En arbetsgrupp för god­kännande av den pitesamiska ortografin bildades 2018, med Peter Steggo som ordförande och utöver honom fyra deltagare från både svensk och norsk sida.

Arbetet pågick i drygt ett år. Den ordbok som Arjeplogs sameförening redan tidigare tagit fram låg till grund för ortografin, sedan gällde det att komma fram till vilka stavningsnormer som ska gälla.

– Även bland de få som talar pitesamiska förekommer varia­tioner av ord och stavning. Det är inte givet vad som är rätt, förklarar Peter Steggo.

Mest tid tog frågan om stadieväxling – en gramma­tisk konsonantmutation som förenar pitesamiskan med nord- och lulesamiska och till viss del umesamiska. Det är ett avancerat system där konsonanter i ordstammen förändras i ordets mitt och påverkar både substantiv och verb. Giella betyder till exempel ’språk’ i singular, medan pluralformen är giela. På samma sätt ändras verbet barrgat, ’arbeta’, till barrgav, ’jag arbetar’.

– De samiska språkens grammatik är komplex, men i gengäld väldigt regelbunden. Medan svenskan är ett kaosspråk med verb som lever sitt eget liv, är det bara hjälpverbet och negeringsverbet som är oregelbundna i ­samiskan, berättar Peter Steggo.

En fördel med ett ungt skriftspråk är att det ligger nära ­talspråket. Ord skrivs i stor utsträckning som de låter. Pitesamiskan har mycket aspiration, ljud på utandning som ett svagt h-ljud. En del talare har också dentalspiranter, alltså läspljud. Det förekommer även i nord- och umesamiska.

David Kroik är språkforskare och förste amanuens vid Nord universitet i Norge och lektor i sydsamiska vid Mittuniversitetet. Själv lärde han sig sitt språk sydsamiska som ung vuxen.

– Att kunna samiska, åtminstone hjälpligt, har en annan betydelse och status i dag än när jag var barn för trettio år sedan.

På håll har han följt arbetet med att revitalisera de minsta samiska språken ume- och pitesamiska.

– Språkrevitalisering är bland det svåraste man kan ge sig på – och samtidigt ett skolboksexempel på dekolonisering. Språkåtertagande, där människor aktivt väljer att själva ta tillbaka sina språk, kan engagera en hel grupp och fungera läkande. Det finns forskning som visar att den psykiska hälsan är bättre hos samer som kan samiska.

David Kroik konstaterar att det från samhällets sida kan finnas ett intresse för att utveckla och bevara de större samiska språken medan det är obefintligt när det gäller de små. Ansvaret hamnar på några få aktivisters axlar.

– Det finns inget ­universitet som tar ansvar för pite­samiskans revitalisering, det finns inga kurser i pitesamiska på lärarutbildningarna.

Att nästan alla som talar pitesamiska är födda på 1950-­talet eller tidigare är ytter­ligare en försvårande faktor.

– Språkkedjan är bruten mellan generationerna. I nord- och lulesamiska områden finns familjer som talar samiska med varandra, det finns barn födda på 2000-talet som vuxit upp med sitt samiska språk. Det gör det oerhört mycket lättare att hålla språket vid liv. I pitesamiskt område finns mig veterligt väldigt få familjer som använder sitt samiska språk, säger David Kroik.

Familjen Fjällås i Arje­plog är en sådan sällsynt ­familj. Inger Fjällås hör till den äldsta generationen och har varit djupt involverad i ­arbetet med att revitalisera pitesamiskan, bland annat som ledamot i arbetsgruppen för godkännandet av ortografin. Sedan 2019 har hon arbetat med översättningar av barnböcker och andra texter tillsammans med Peter Steggo. Just nu håller de också på att ta fram det första läromedlet på pitesamiska.

Som liten ­skickades Inger Fjällås till nomad­skola, ­eftersom föräldrarna var ren­skötare. På skolan pratade, läste och skrev hon på ­samiska, till skillnad från de av hennes vänner som gick i svensk skola där samiska var om inte längre förbjuden så åtminstone hade så låg ­status att ingen ville tala den.

– Språkundervisningen i nomadskolan var på nord­samiska. Pitesamiska talade jag bara hemma, även om vi inte kallade det så.

I dag är Inger Fjällås Sveriges enda modersmåls­lärare i pitesamiska. Totalt har hon nio elever i grund­skolan, varav en på distans från Arvids­jaur. De flesta har med sig lite språk hemifrån, någon är total nybörjare. Eleverna har som mest två lektioner i pitesamiska i månaden, någon bara en.

– De får bara en liten droppe av språket. Men deras föräldrar är engagerade och det är det viktigaste av allt. När fler unga börjar tala pitesamiska kan språket överleva.

Anne Ralf Hållbus är frilansjournalist.

Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.