”Texten är någonting levande”

Egentligen var hon en helt vanlig flicka.

Egentligen. Med ett enda ord i inledningsfrasen i den nya boken Marianne? väcker författaren läsarens undran om vad som gjorde titelns flicka så ovanlig.

Det är en true crime-roman som Johanna Frid är aktuell med, en berättelse om den amerikanska familjen Wallace som dödats i en anlagd eld­svåda. Eller egentligen handlar den om huvudpersonen Eric, en arbetslös journalist som blir besatt av att ta reda på mer om den blott 15-åriga dottern Marianne. I en tidningsartikel hittar han ett foto av henne och ser att hennes hår glänser som ”en välryktad ponny; ett engelskt varmblod dekorerad med prisrosetter”. Med denna ganska skruvade beskrivning av flickan i en familj som just utplånats sätts bilden av en verklighet där det fruktansvärda och det absurda existerar sida vid sida, precis som i medierna som beskriver brotten. Mordhistorien är helt fiktiv, men Johanna Frid har lyssnat på true crime-poddar, mestadels amerikanska, och inspirerats av genrens fasta dramaturgi.

– Jag ville använda den formen och se vad man kan berätta med den, hur man kan använda de här troperna och vändningarna, säger hon.

Genren erbjöd ett berättande där mediernas sätt att skapa verklighet blir en del av själva intrigen. Dessutom är true crime-berättelserna djupt förankrade i sin geografi och sin kulturella plats, och det gjorde att hon kom fram till att romanen måste utspela sig i USA, även om hon från början tyckte att det kändes ”fånigt”.

– Det känns som när barn skriver berättelser, och för­lägger dem på en plats som känns exotisk och spännande. Men det blev omöjligt att placera den i Sverige för man kan inte försvinna här. Man kan inte byta identitet och dyka upp ­någon annanstans helt plötsligt. Vårt samhälle funkar inte så, säger hon.

Med hjälp av Google Earth färdas romanen från Chicago till Florida till Kalifornien. Johanna Frid har varit i Dune­din i Florida för många år sedan och drömde om att förlägga någonting i Kalifornien.

– Jag har alltid velat åka dit, men nu känns det omöjligt att åka till USA på semester. Så det var väl en njutning för mig att få vara i den fantasin. Det har varit väldigt roligt i den här boken att ta ut svängarna. Det blev som en lek, att pröva att skriva någonting på ett annat sätt än jag har gjort förut.

Johanna Frid har just haft ett möte med sin förläggare i Albert Bonniers förlags gamla men nyrenoverade lokaler på Sveavägen i Stockholm. Det är sensommar och uppsluppen stämning i korridorerna. De ­medarbetare som inte har hunnit åka hem emellan turas om att gå till toaletterna och bättra på sminket och byta till klänning eller skjorta. Det är dags för förlagets årliga och eftertraktade sommarfest i Bonnier­residenset på Djurgården.

Johanna Frid ska egentligen också dit, men funderar på att åka hem i stället. Hon trivs hemma. Det är där hon sitter vid sitt köksbord och skriver, med en kopp kaffe och blandrashunden, som lystrar till både Lilly och Musse, vid fötterna. Hon arbetar tre timmar om dagen, i korta intervaller, ställer mobilen på tjugo minuter, och reser sig upp och lyfter tyngder mellan passen. Hon tackar nej till alla propåer om att hon borde sätta sig på ett fik för att se lite folk.

– Jag vill sitta hos mig. Där ska jag sitta, säger hon, och berättar om det enda undantaget.

När redaktören hade kommenterat hennes förra manus tog hon utskrifterna och satte sig i hotellbaren på Radisson på Vasagatan, beställde ett glas vin och gick igenom allting.

– Sedan gick jag hem. Det är de två platserna jag gillar. Resten är inget för mig, säger hon.

Johanna Frid knackade ner sina första berättelser på sin mammas gamla skrivmaskin redan när hon var sju eller åtta år.

– Jag skrev någon längre text som var ett slags parafras på Kalle Anka. Det var ett ganska avancerat litterärt bygge, som jag minns det.

I tonåren började hon blogga, med långa dagbokstexter om ”sina sorger och bekymmer” på community-tjänsterna Lunarstorm och Skunk.

– Jag tror att det gjorde det väldigt naturligt för mig att skriva för andra människor. Jag blev medveten om att jag skrev en text. Om man redan har tränat sig i att visa för någon annan, så blir det steget inte lika farligt eller inte lika stort.

2010 plockade författarna Carolina Ringskog Ferrada-Noli och Ida Säll ut hennes texter som bidrag till antologin Skunk: De bästa texterna från Skunk.nu, och sju år ­senare, ­efter författarskolan på Biskops-Arnö, debuterade hon med diktsamlingen Familie­epos (med Gordana Spasic).

Men det stora ­genombrottet kom med romandebuten Nora eller Brinn Oslo brinn, ett triangeldrama mellan en ung svensk kvinna, hennes danska pojkvän och hans norska ex. Bokens huvud­person Johanna lever ett liv som liknar det Johanna Frid själv levde i Köpen­hamn under något år, och språket låg nära hennes eget. Redan där syns språkmedvetenheten i hur hon växlar mellan de skandinaviska språken. Danskan blir till en mur mellan Johanna och ­hennes pojkvän, medan den muntra norskan blir en symbol för den lättsamma exflick­vännen Noras lyckade tillvaro.

– Danskan och norskan är ju roliga språk för att de ligger så nära svenskan, och samtidigt är så annorlunda. De har sin egen tonalitet och rytm, sina egna ord, säger Johanna Frid.

I Marianne? har hon varit noga med att bokens karak­tärer ska ha namn som låter bra för en svensk.

– Det blir en tillskruvning så, att jag skriver på svenska, om USA, med svenska namn som också fungerar på engelska. Det blir tydligt att det här inte är en socialrealistisk skildring, utan en lek, med språk och berättelser, säger Johanna Frid, som har ansträngt sig för att ge Eric ”ett mindre specifikt språk” än det hon själv använder, och medvetet strukit formuleringar och associationer som hon själv skulle ha kunnat göra.

– Jag tänker att varje text ger sitt eget språk, sin egen form. Det här var en annan bok, som skulle vara som en saga, eller en fantasi, där man hittar på saker och ser vad som händer. Som när barn leker. Jag ville skriva en bok på det sättet, utan att ha en färdig bild av hur det skulle sluta.

Johanna Frid ser på skrivandet som något som uppstår under arbetet. Texten ändrar riktning, en formulering flyttas eller tas bort, en idé prövas och överges kanske.

– Jag redigerar ganska mycket. Det kan handla om ordföljd eller skiljetecken, eller ett bildspråk som inte känns sant. Om jag skulle skriva med tanken att så här ska det bli, då skulle jag inte kunna göra någonting. Jag skriver alltid utifrån att texten är någonting levande som går att bearbeta, som ska hitta fram till något den inte är från början.

Några veckor innan boken ska till tryck sätter oron in. ­Erics distans skapar absurditet. Hon har oroat sig mycket för att det putslustiga ska slå över, att det inte ska bli tillräckligt svart. Nu börjar hon i stället bekymra sig för att hon tagit bort för mycket av det roliga och absurda. I slut­ändan går Johanna Frid inte till festen. I stället ­träffar hon sin bror för att disku­tera manuset med honom.

Nina van den Brink är frilansjournalist och författare.

Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.