Arvet från Gustav Vasa lever än i dag
Vägvalen som gjordes i 1526 års översättning av Nya Testamentet lever kvar i svenskan – och märks även i danskan och norskan.
Bild: Kajsa Göransson
När Gustav Vasa den 6 juni 1523 valdes till kung förpassades Kalmarunionen till historien. I efterhand framstod splittringen som oundviklig. Unionen mellan Sverige, Danmark och Norge hade alltid varit något av ett resonemangsäktenskap som främst ingåtts som ett svar på yttre hot. Känslomässigt var relationen ofta sval. Efter Stockholms blodbad i november 1520 – där Gustav Vasas far Erik Johansson tillhörde det åttiotal svenskar som avrättades på order av den danske unionskungen Kristian II – gick den på många håll från frostnupen till istidsmässig.
Kröningen av Gustav Vasa följdes av en rad steg för att fullborda skilsmässan mellan länderna. För att skaffa sig politisk makt över kyrkan beslutade han i Martin Luthers anda att Nya Testamentet skulle översättas till svenska. Genom olika stavningsmässiga vägval markerades även språklig distans. Och det var uttalet i mellan- och uppsvenska mål – alltså dialekter som talades utom hörhåll för Kristian II – som fick fungera som mall för stavningen för att särskilja svenskan från danskan när översättningen var klar 1526. Piger och flicker blev till exempel pigor och flickor medan fiske och sove blev fiska och sova. Dessutom infördes bokstaven å i stället för skrivsättet aa.
I norskan dröjde införandet av å till 1917 års stavningsreform. I danskan kom beslutet först 1948. Även detta var ett steg med politiska undertoner. För danskans del var det efter andra världskrigets slut gapet till tyskan som skulle öka genom bland annat gemenisering – liten inledande bokstav på substantiv till skillnad från den tyska normen med stor bokstav. I pressen i Sverige skrockades det förstås om sunt svenskt förnuft och dansk senfärdighet eftersom detta sedan länge var vedertaget i svenskan.
”Han skrev som han lärde med å och utan versaler på substantiven”
Men det var också förändringar i samskandinavisk anda som diskuterats länge. Juristen Sven Clausen kom 1938 i programskriften Nordisk målstrev med en rad förslag om hur danskan, norskan och svenskan åter skulle närma sig varandra. Han skrev som han lärde med å och utan versaler på substantiven. Och redan i 1826 års Forsøg til en videnskabelig dansk Retskrivningslære hade språkforskaren Rasmus Rask argumenterat för införandet av å i danskan.
500 år efter översättningen av Nya Testamentet lever alltså många vägval kvar inte bara i svenskan. Arvet kan även – gissningsvis något Gustav Vasa skulle ha varit förtjust i – spåras i danskan och norskan. Här skildrar språkprofessorn Tore Janson historien bakom översättningen och förklarar varför den blev så inflytelserik.
Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
När Gustav Vasa den 6 juni 1523 valdes till kung förpassades Kalmarunionen till historien. I efterhand framstod splittringen som oundviklig. Unionen mellan Sverige, Danmark och Norge hade alltid varit något av ett resonemangsäktenskap som främst ingåtts som ett svar på yttre hot. Känslomässigt var relationen ofta sval. Efter Stockholms blodbad i november 1520 – där Gustav Vasas far Erik Johansson tillhörde det åttiotal svenskar som avrättades på order av den danske unionskungen Kristian II – gick den på många håll från frostnupen till istidsmässig.
Kröningen av Gustav Vasa följdes av en rad steg för att fullborda skilsmässan mellan länderna. För att skaffa sig politisk makt över kyrkan beslutade han i Martin Luthers anda att Nya Testamentet skulle översättas till svenska. Genom olika stavningsmässiga vägval markerades även språklig distans. Och det var uttalet i mellan- och uppsvenska mål – alltså dialekter som talades utom hörhåll för Kristian II – som fick fungera som mall för stavningen för att särskilja svenskan från danskan när översättningen var klar 1526. Piger och flicker blev till exempel pigor och flickor medan fiske och sove blev fiska och sova. Dessutom infördes bokstaven å i stället för skrivsättet aa.
I norskan dröjde införandet av å till 1917 års stavningsreform. I danskan kom beslutet först 1948. Även detta var ett steg med politiska undertoner. För danskans del var det efter andra världskrigets slut gapet till tyskan som skulle öka genom bland annat gemenisering – liten inledande bokstav på substantiv till skillnad från den tyska normen med stor bokstav. I pressen i Sverige skrockades det förstås om sunt svenskt förnuft och dansk senfärdighet eftersom detta sedan länge var vedertaget i svenskan.
”Han skrev som han lärde med å och utan versaler på substantiven”
Men det var också förändringar i samskandinavisk anda som diskuterats länge. Juristen Sven Clausen kom 1938 i programskriften Nordisk målstrev med en rad förslag om hur danskan, norskan och svenskan åter skulle närma sig varandra. Han skrev som han lärde med å och utan versaler på substantiven. Och redan i 1826 års Forsøg til en videnskabelig dansk Retskrivningslære hade språkforskaren Rasmus Rask argumenterat för införandet av å i danskan.
500 år efter översättningen av Nya Testamentet lever alltså många vägval kvar inte bara i svenskan. Arvet kan även – gissningsvis något Gustav Vasa skulle ha varit förtjust i – spåras i danskan och norskan. Här skildrar språkprofessorn Tore Janson historien bakom översättningen och förklarar varför den blev så inflytelserik.
Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
