Den nya svenskan
1526 utkom Gustav Vasas svenska översättning av Nya Testamentet. Utgivningen blev startpunkten för den nysvenska perioden i språkhistorien. Vägvalen som gjordes i stavningen för 500 år sedan präglar svenskan än i dag.
För 500 år sedan trycktes en svensk översättning av Nya Testamentet. Det kan verka som en notis om en helt ointressant händelse, men det var i själva verket ett vågsamt företag, ett drag i ett högt spel med osäkra följder för de som var inblandade. Men de vann, och det förde med sig stora förändringar för den svenska staten och det svenska språket.
Den katolska kyrkan, som styrdes från Rom och hade ett mycket fast grepp över staterna och befolkningen i hela västra Europa, skakades av krav på reformer. I Tyskland hade Martin Luther framfört våldsam kritik. Kyrkan fick världslig makt och rikedomar i utbyte mot utsikter till frälsning från förtappelse och eviga straff. Luther menade att kyrkan inte kunde leverera det. Den enda räddningen för människan var sann tro på Jesus och syndernas förlåtelse genom honom.
Luther hittade slagkraftiga argument i själva Bibeln, i den grekiska originaltexten till Nya Testamentet. Kyrkan hade inte stöd i Bibeln för det den gjorde. Luther ansåg också att alla kristna själva borde få höra och läsa den heliga skriftens ord på det egna språket, och inte bara höra dem upplästa på latin av kyrkans präster.
Därför borde man översätta Bibeln till alla språk som kristna talade. Han översatte själv hela den viktigaste delen, Nya Testamentet, till sitt eget språk högtyska. Boken kom ut i tryck 1522 och väckte stort uppseende. I Tyskland var boktryckarkonsten etablerad sedan ett halvt århundrade, och av Luthers Nya Testamente tryckte man en stor upplaga, 3 000 exemplar som snart sålde slut. Kyrkans ledning rasade och förklarade Luther som kättare.
Men han hade mäktiga beskyddare. Påvedömets enorma ekonomiska och politiska kraft var ett stort problem för många makthavare: kejsare och kungar, hertigar och lantgrevar. Inte så få av dem kunde vara intresserade av splittring inom kyrkan. Luthers idéer om att kyrkan borde avstå från världslig makt var naturligtvis många av dem starkt sympatiska till.
”De som översatte i hans efterföljd tog därför stora risker”
Luthers tankar väckte snabbt anklang långt utanför det tyska området, särskilt i norra Europa. Trots det våldsamma motståndet från påven och de flesta kyrkliga ledare kom det snabbt ut tryckta översättningar av Nya Testamentet till danska (1524), engelska (1526) och svenska (1526). Alla byggde i stor utsträckning på Luthers verk.
Kyrkan hade slagit ner reformförsök tidigare, med mycket hårda medel. Ingen kunde veta hur det skulle gå med Luthers rörelse. De som översatte i hans efterföljd tog därför stora risker.
För den danska översättningen ansvarade Hans Mikkelsen, en man som hade följt Kristian II i landsflykt 1523. Han förblev i landsflykt till sin död 1532 och var nära att avrättas som kättare några år dessförinnan. William Tyndale, som översatte till engelska, gick det ännu värre för. Han var också landsflyktig och blev som kättare strypt och bränd på bål 1536.
I Sverige blev utfallet helt annorlunda. Boken trycktes i Stockholm på det kungliga tryckeriet, med kungens vapen på sista sidan. De 2 000 exemplaren distribuerades i landet så att den skulle finnas i varje kyrka. Landets präster ålades att använda den svenska texten för att läsa upp de stycken ur evangelierna och epistlarna som ingick i varje gudstjänst.
Varken i själva texten eller i några andra samtida dokument finns det någon uppgift om vem eller vilka som skrev. Än i dag är det okänt hur texten kom till. Med tanke på hur det gick för andra är det inte så märkligt att översättaren eller översättarna föredrog att inte skylta med namn.
Naturligtvis har många försökt ta reda på hur det låg till. Den vetenskapliga diskussionen har pågått länge, men säkra indicier om upphovet har ingen hittat. De flesta gissningarna har gällt en eller båda av de ledande reformatorerna i Sverige, Olaus Petri och Laurentius Andreae. Det är svårt att peka på andra som både kunde och ville göra arbetet. Den senaste undersökningen följer dock ett annat spår, enligt den deltog ganska många präster och de två reformatorernas roller skulle inte ha varit så stora.
”Det egna språket kunde behöva gynnas gentemot konkurrenter”
Vad som är säkert är att kungen själv, Gustav Vasa, var den drivande kraften i hela företaget. Han ville ha en översättning och såg till att den blev gjord och använd. Den behövdes för en reform av kyrkan i Sverige som skulle innebära att staten övertog det mesta av dess makt och inkomster och tillgångar. Han genomdrev den också, och Rom vidtog inga hårda motåtgärder förrän det var för sent.
Kungen hade kanske också ett intresse av att främja användningen av svenska. Han kom ju till makten som en opponent mot det danska styret och ägnade sig mycket åt att underhålla motviljan mot danskt och annat utländskt inflytande. Det egna språket kunde behöva gynnas gentemot konkurrenter som danska, tyska och latin.
Hur det än var med den avsikten fick Nya Testamentet mycket stor betydelse för svenska språket. Alltsedan slutet av 1800-talet brukar man dela in svenskans historia i två huvudperioder, fornsvenska och nysvenska, och gränsen sätter man vid utgivningsåret 1526.
Språk ändras nu inte så plötsligt. Ingenting speciellt hände med folks sätt att tala eller skriva den 15 augusti det året, den dag när översättningen blev färdig. Det nya som inträffade var ändå nog så viktigt: svenska blev ett språk som användes i tryck. Före Nya Testamentet hade man bara tryckt några få böcker på svenska, och i små upplagor. En bok i 2 000 exemplar som fanns tillgänglig överallt i landet var en sensationell förändring. Tidigare hade det enbart funnits handskrivna böcker, och även mycket viktiga texter som lagar och liknande existerade bara i högst några tiotal exemplar. Det första massmediet gjorde sitt intåg i Sverige.
Därmed fick det skrivna språket en annan roll och betydelse. Fler lärde sig läsa, och de lärde sig att läsa sådan svenska som stod i Nya Testamentet.
Tidigare hade svenska texter varierat kraftigt i fråga om stavning, ordböjning och mycket annat, beroende på skribentens dialekt och vanor. Någon undervisning i att skriva svenska förekom inte.
Men bibelöversättarna utgick från Luthers tyska översättning och den latinska texten. Latin hade strängt reglerad stavning och ordböjning som alla skolor lärde ut. Luther skrev på högtyska som hade använts för skriven litteratur i århundraden och i tryckta böcker i ett halvsekel, och därigenom hade blivit ett rätt enhetligt skriftspråk. Översättningen var det första försöket att skapa ett sådant skriftspråk för svenska.
Det var inte särskilt likt vårt nuvarande skrivsätt, som man kan se i bilden ovan. Den visar en bit text alldeles i början av verket, i andra kapitlet av Matteusevangeliet. Så här ser den ut i transkription till en modern stilsort:
När Jesus war födder j Bethleem j Judeeland / j konung Herodis tijd / Sy /thå kommo wise men aff österlanden till Hierusalem / och sadhe / hwar är Judha konungen som nyfödder är? wij haffwom seet hans stierna j österlanden / och ärom kompne ath tillbidhia honom /
I 1917 års bibelöversättning lyder texten så här:
När nu Jesus var född i Betlehem i Judeen, på konung Herodes’ tid, då kommo vise män från österns länder till Jerusalem och sade: ”Var är den nyfödde Judakonungen? Vi hava nämligen sett hans stjärna i östern och hava kommit för att giva honom vår hyllning.”
Bibel 2000, den som nu används i svenska kyrkan, har den här texten:
När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: ”Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.”
Stavningen i den äldsta texten kan se helt godtycklig ut, men den följer i stort sett mycket klara regler. Till exempel stavas v-ljudet alltid w, som det också gör i tyska. Översättarna hade ju Luthers text som direkt förebild. Stavningar som tijd och wij beror på att långt i-ljud genomgående stavas ij, utom i prepositionen i som stavas j. Verbformen war stavades på ett annat sätt än frågeordet hwar. Dessa regler har ändrats senare, men före översättningen fanns knappast några regler att ta ställning till. Bibelöversättningen var den text som inte bara lanserade reglerna utan också ett otal andra bruk som fortfarande bestämmer hur vi stavar.
Ett udda exempel är stavningen av ordet och. Det är i denna text undantaget från den allmänna regeln att långt k-ljud stavas ck, och det undantaget lever alltså vidare sedan ett halvt årtusende. Något annat skäl för det än att bibelöversättarna gjorde så är svårt att hitta. Viktigare var flera nya stavningssätt, bland annat att den svenska vokal som tidigare ofta hade skrivits aa fick den nya svenska bokstaven å. Svenska var ensamt om den ända till 1900-talet då den infördes även i danska och norska.
Mycket annat än stavningen skiljer den första översättningen från de senare. En del beror på problem med bibeltolkningen, som när det gäller de vise männen. I den grekiska grundtexten står det magoi, ett ord med samma stam som lånorden magi och magiker, och det betyder oftast ’trollkarlar’ eller ’charlataner’. Det har bortförklarats på många sätt genom årtusendena. Luther satsade på die weysen och tillfogade en förklaring i marginalen. På svenska blev det 1526 wise men, också med en förklaring i marginalen, och de fick leva kvar i bibeltexten ända till 1917 (utan förklaring). I Bibel 2000 prövas en annan idé, med en förklaring längst ner på sidan.
En hel del beror också på olika stillägen. Den svenska översättningen använder gärna ord och ordböjningsformer som var ålderdomliga redan på 1500-talet, till exempel verbformerna haffwom och ärom. Avsikten var nog att språket i Bibeln skulle vara högtidligt, något som inte stämmer bra med språket i Nya Testamentets originaltext eller med Luthers översättning av den. Men i svenska bibelöversättningar har man hållit fast vid högtidligheten till och med 1900-talet.
också språkliga vägval som tydligt markerade distans från danskan.
På lång sikt var det viktiga med 1526 års översättning av Nya Testamentet ändå inte exakt vilka val som hade gjorts, utan att det i och med den fanns en norm för hur svenska skulle se ut i tryck. Den nya boken som fanns att läsa överallt i Sverige tjänade som förebild och rättesnöre för dem som ville lära sig läsa men också för dem som skrev och dem som gav ut. I den bearbetade version som ingick i den kompletta Bibeln från 1541 förblev den en sådan språklig förebild i sekel efter sekel.
Enligt det traditionella sättet att se är Nya Testamentet den första texten på en ny (skriven) språkform, nysvenska. Man skulle lika gärna kunna säga att nysvenska är en beteckning på texter som följer de flesta regler och bruk som blev introducerade i Nya Testamentet. Det gör bland annat den text som du nu har läst.
Tore Janson är professor emeritus vid Institutionen för lingvistik på Stockholms universitet.
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
För 500 år sedan trycktes en svensk översättning av Nya Testamentet. Det kan verka som en notis om en helt ointressant händelse, men det var i själva verket ett vågsamt företag, ett drag i ett högt spel med osäkra följder för de som var inblandade. Men de vann, och det förde med sig stora förändringar för den svenska staten och det svenska språket.
Den katolska kyrkan, som styrdes från Rom och hade ett mycket fast grepp över staterna och befolkningen i hela västra Europa, skakades av krav på reformer. I Tyskland hade Martin Luther framfört våldsam kritik. Kyrkan fick världslig makt och rikedomar i utbyte mot utsikter till frälsning från förtappelse och eviga straff. Luther menade att kyrkan inte kunde leverera det. Den enda räddningen för människan var sann tro på Jesus och syndernas förlåtelse genom honom.
Luther hittade slagkraftiga argument i själva Bibeln, i den grekiska originaltexten till Nya Testamentet. Kyrkan hade inte stöd i Bibeln för det den gjorde. Luther ansåg också att alla kristna själva borde få höra och läsa den heliga skriftens ord på det egna språket, och inte bara höra dem upplästa på latin av kyrkans präster.
Därför borde man översätta Bibeln till alla språk som kristna talade. Han översatte själv hela den viktigaste delen, Nya Testamentet, till sitt eget språk högtyska. Boken kom ut i tryck 1522 och väckte stort uppseende. I Tyskland var boktryckarkonsten etablerad sedan ett halvt århundrade, och av Luthers Nya Testamente tryckte man en stor upplaga, 3 000 exemplar som snart sålde slut. Kyrkans ledning rasade och förklarade Luther som kättare.
Men han hade mäktiga beskyddare. Påvedömets enorma ekonomiska och politiska kraft var ett stort problem för många makthavare: kejsare och kungar, hertigar och lantgrevar. Inte så få av dem kunde vara intresserade av splittring inom kyrkan. Luthers idéer om att kyrkan borde avstå från världslig makt var naturligtvis många av dem starkt sympatiska till.
”De som översatte i hans efterföljd tog därför stora risker”
Luthers tankar väckte snabbt anklang långt utanför det tyska området, särskilt i norra Europa. Trots det våldsamma motståndet från påven och de flesta kyrkliga ledare kom det snabbt ut tryckta översättningar av Nya Testamentet till danska (1524), engelska (1526) och svenska (1526). Alla byggde i stor utsträckning på Luthers verk.
Kyrkan hade slagit ner reformförsök tidigare, med mycket hårda medel. Ingen kunde veta hur det skulle gå med Luthers rörelse. De som översatte i hans efterföljd tog därför stora risker.
För den danska översättningen ansvarade Hans Mikkelsen, en man som hade följt Kristian II i landsflykt 1523. Han förblev i landsflykt till sin död 1532 och var nära att avrättas som kättare några år dessförinnan. William Tyndale, som översatte till engelska, gick det ännu värre för. Han var också landsflyktig och blev som kättare strypt och bränd på bål 1536.
I Sverige blev utfallet helt annorlunda. Boken trycktes i Stockholm på det kungliga tryckeriet, med kungens vapen på sista sidan. De 2 000 exemplaren distribuerades i landet så att den skulle finnas i varje kyrka. Landets präster ålades att använda den svenska texten för att läsa upp de stycken ur evangelierna och epistlarna som ingick i varje gudstjänst.
Varken i själva texten eller i några andra samtida dokument finns det någon uppgift om vem eller vilka som skrev. Än i dag är det okänt hur texten kom till. Med tanke på hur det gick för andra är det inte så märkligt att översättaren eller översättarna föredrog att inte skylta med namn.
Naturligtvis har många försökt ta reda på hur det låg till. Den vetenskapliga diskussionen har pågått länge, men säkra indicier om upphovet har ingen hittat. De flesta gissningarna har gällt en eller båda av de ledande reformatorerna i Sverige, Olaus Petri och Laurentius Andreae. Det är svårt att peka på andra som både kunde och ville göra arbetet. Den senaste undersökningen följer dock ett annat spår, enligt den deltog ganska många präster och de två reformatorernas roller skulle inte ha varit så stora.
”Det egna språket kunde behöva gynnas gentemot konkurrenter”
Vad som är säkert är att kungen själv, Gustav Vasa, var den drivande kraften i hela företaget. Han ville ha en översättning och såg till att den blev gjord och använd. Den behövdes för en reform av kyrkan i Sverige som skulle innebära att staten övertog det mesta av dess makt och inkomster och tillgångar. Han genomdrev den också, och Rom vidtog inga hårda motåtgärder förrän det var för sent.
Kungen hade kanske också ett intresse av att främja användningen av svenska. Han kom ju till makten som en opponent mot det danska styret och ägnade sig mycket åt att underhålla motviljan mot danskt och annat utländskt inflytande. Det egna språket kunde behöva gynnas gentemot konkurrenter som danska, tyska och latin.
Hur det än var med den avsikten fick Nya Testamentet mycket stor betydelse för svenska språket. Alltsedan slutet av 1800-talet brukar man dela in svenskans historia i två huvudperioder, fornsvenska och nysvenska, och gränsen sätter man vid utgivningsåret 1526.
Språk ändras nu inte så plötsligt. Ingenting speciellt hände med folks sätt att tala eller skriva den 15 augusti det året, den dag när översättningen blev färdig. Det nya som inträffade var ändå nog så viktigt: svenska blev ett språk som användes i tryck. Före Nya Testamentet hade man bara tryckt några få böcker på svenska, och i små upplagor. En bok i 2 000 exemplar som fanns tillgänglig överallt i landet var en sensationell förändring. Tidigare hade det enbart funnits handskrivna böcker, och även mycket viktiga texter som lagar och liknande existerade bara i högst några tiotal exemplar. Det första massmediet gjorde sitt intåg i Sverige.
Därmed fick det skrivna språket en annan roll och betydelse. Fler lärde sig läsa, och de lärde sig att läsa sådan svenska som stod i Nya Testamentet.
Tidigare hade svenska texter varierat kraftigt i fråga om stavning, ordböjning och mycket annat, beroende på skribentens dialekt och vanor. Någon undervisning i att skriva svenska förekom inte.
Men bibelöversättarna utgick från Luthers tyska översättning och den latinska texten. Latin hade strängt reglerad stavning och ordböjning som alla skolor lärde ut. Luther skrev på högtyska som hade använts för skriven litteratur i århundraden och i tryckta böcker i ett halvsekel, och därigenom hade blivit ett rätt enhetligt skriftspråk. Översättningen var det första försöket att skapa ett sådant skriftspråk för svenska.
Det var inte särskilt likt vårt nuvarande skrivsätt, som man kan se i bilden ovan. Den visar en bit text alldeles i början av verket, i andra kapitlet av Matteusevangeliet. Så här ser den ut i transkription till en modern stilsort:
När Jesus war födder j Bethleem j Judeeland / j konung Herodis tijd / Sy /thå kommo wise men aff österlanden till Hierusalem / och sadhe / hwar är Judha konungen som nyfödder är? wij haffwom seet hans stierna j österlanden / och ärom kompne ath tillbidhia honom /
I 1917 års bibelöversättning lyder texten så här:
När nu Jesus var född i Betlehem i Judeen, på konung Herodes’ tid, då kommo vise män från österns länder till Jerusalem och sade: ”Var är den nyfödde Judakonungen? Vi hava nämligen sett hans stjärna i östern och hava kommit för att giva honom vår hyllning.”
Bibel 2000, den som nu används i svenska kyrkan, har den här texten:
När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: ”Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.”
Stavningen i den äldsta texten kan se helt godtycklig ut, men den följer i stort sett mycket klara regler. Till exempel stavas v-ljudet alltid w, som det också gör i tyska. Översättarna hade ju Luthers text som direkt förebild. Stavningar som tijd och wij beror på att långt i-ljud genomgående stavas ij, utom i prepositionen i som stavas j. Verbformen war stavades på ett annat sätt än frågeordet hwar. Dessa regler har ändrats senare, men före översättningen fanns knappast några regler att ta ställning till. Bibelöversättningen var den text som inte bara lanserade reglerna utan också ett otal andra bruk som fortfarande bestämmer hur vi stavar.
Ett udda exempel är stavningen av ordet och. Det är i denna text undantaget från den allmänna regeln att långt k-ljud stavas ck, och det undantaget lever alltså vidare sedan ett halvt årtusende. Något annat skäl för det än att bibelöversättarna gjorde så är svårt att hitta. Viktigare var flera nya stavningssätt, bland annat att den svenska vokal som tidigare ofta hade skrivits aa fick den nya svenska bokstaven å. Svenska var ensamt om den ända till 1900-talet då den infördes även i danska och norska.
Mycket annat än stavningen skiljer den första översättningen från de senare. En del beror på problem med bibeltolkningen, som när det gäller de vise männen. I den grekiska grundtexten står det magoi, ett ord med samma stam som lånorden magi och magiker, och det betyder oftast ’trollkarlar’ eller ’charlataner’. Det har bortförklarats på många sätt genom årtusendena. Luther satsade på die weysen och tillfogade en förklaring i marginalen. På svenska blev det 1526 wise men, också med en förklaring i marginalen, och de fick leva kvar i bibeltexten ända till 1917 (utan förklaring). I Bibel 2000 prövas en annan idé, med en förklaring längst ner på sidan.
En hel del beror också på olika stillägen. Den svenska översättningen använder gärna ord och ordböjningsformer som var ålderdomliga redan på 1500-talet, till exempel verbformerna haffwom och ärom. Avsikten var nog att språket i Bibeln skulle vara högtidligt, något som inte stämmer bra med språket i Nya Testamentets originaltext eller med Luthers översättning av den. Men i svenska bibelöversättningar har man hållit fast vid högtidligheten till och med 1900-talet.
också språkliga vägval som tydligt markerade distans från danskan.
På lång sikt var det viktiga med 1526 års översättning av Nya Testamentet ändå inte exakt vilka val som hade gjorts, utan att det i och med den fanns en norm för hur svenska skulle se ut i tryck. Den nya boken som fanns att läsa överallt i Sverige tjänade som förebild och rättesnöre för dem som ville lära sig läsa men också för dem som skrev och dem som gav ut. I den bearbetade version som ingick i den kompletta Bibeln från 1541 förblev den en sådan språklig förebild i sekel efter sekel.
Enligt det traditionella sättet att se är Nya Testamentet den första texten på en ny (skriven) språkform, nysvenska. Man skulle lika gärna kunna säga att nysvenska är en beteckning på texter som följer de flesta regler och bruk som blev introducerade i Nya Testamentet. Det gör bland annat den text som du nu har läst.
Tore Janson är professor emeritus vid Institutionen för lingvistik på Stockholms universitet.
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
