Bestraffning med anor från medeltiden

Vite är ett ord som vi då och då möter i nyhetsrapporteringen, och för de flesta har det innebörden ’böter, straff’. I Illustrerad svensk ordbok definieras det noggrannare: ”förmögenhetsförlust som drabbar den som (trots föreläggande) underlåter att vidta viss åtgärd el. den som i strid mot givet förbud företar en handling”.

Det här juridiska ordet har anor från medeltiden, med betydelser som ’beskyllning, anklagelse’ och just ’böter, straff’. Ordet är bildat till verbet vita ’anklaga, beskylla; bevisa’, som lever kvar i förevita och tillvita. Tyskan har verweisen, ’tillrättavisa, tadla’, och engelskan twit, ’tadla, förebrå; reta, håna’. Det är en avslipad form av det fornspråkliga ætwitan, där efterleden är witan, ’klandra’. De här verben tros vara nära släkt med veta, wissen och det ålderdomliga engelska verbet wit, ’veta’, och med det livaktiga substantivet wit, ’vett, förnuft; kvickhet’.

Vite är ursprungligen också slutled i helvete. I fornsvenskan stavades det bland annat heluite och hälwitte. Ordagrant betyder det ’straff i dödsriket’ och består av hel, ’de dödas vistelseort’ och vite, ’straff’.

Men det är inte vite som ingår i blodvite, ’blödande sår’. Efterleden är i det fallet från början þvite, ’hugg, sår’, som är besläktat med dialektorden tvet, ’huggspån; inskärning’, och tveta, ’hugga’.

Bo Bergman är medarbetare i Sydsvenskan och författare.