Som jag saknar ett litet som!
Vissa texter är som en lättbegriplig och behagligt flytande ström. Andra känns knöliga och gör att jag hakar upp mig gång på gång. De senare texterna triggar mig att, i huvudet, fylla i de ord som mitt språköra vill ska finnas där.
Då känns det bättre och klarare – men det blev ett stopp i läsningen eller lyssnandet; bättre då att ordet tas med från början, anser jag.
Vad är det då för ord som jag tänker på? Det handlar oftast om ett och samma. Senast jag fastnade i ett slags semantisk vinkelvolt var när jag läste en bildtext i ett hemmahosreportage i Svenska Dagbladet om ”powerparet” Anders Borg och Dominika Peczynski: ”I Sarahs rum står en stor vattenbuffel Anders skjutit i Sydafrika.”
Först undrade jag om den skjutna vattenbuffeln hette Anders, eller om en hel eller halv mening helt enkelt hade fallit bort. Men genom att lägga till det anspråkslösa ordet som efter vattenbuffel, fick meningen det där flytet som jag önskar i all text.
Över huvud taget undrar jag vad ordet som har gjort språkbrukare för ont. Det tycks som om många sitter ständigt beväpnade med en virtuell rödpenna för att mönstra ut denna finfina språkliga komponent ur texter, och jag kan inte förstå varför. Som är inte ett utfyllnadsord vilket som helst. Det är ett ord med funktion.
Man kan fundera över hur skrivet och talat språk förhåller sig till varandra. De fungerar förstås något olika även om det är samma språk, men såvitt jag förstår levde de ändå något självständigare under 1900-talet. Lite åt särbohållet. I dag har talspråket flyttat in hos skriftspråket, eller om det är tvärtom. I de bästa stunderna har det lättat upp det skrivna och rensat undan förlegade termer och ängsligt byråkratiska konstruktioner. Fast det här är lite som att kasta ut barnet med badvattnet – men tvärtom.
Den skrivna svenskan har fått med sig en hel del småord, utfyllnadsord som inte ens noteras när de framförs i tal, men som ofta vållar en upphakning i läsningen. Ett exempel är vanan att lägga in så i parti och minut: I dag så ska försvarsutskottet sammanträda. Den enda funktionen hos så i denna mening är att signalera pratighet.
Ett annat ogräs är ”journalist-ticsen” skulle du säga. Finns det inget vaccin mot den?
Så det finns småord och ogräsfraser som jag störs av. Men jag blir egentligen ännu mer störd av de småord som fattas mig. Har och hade tillhör dem. Ibland är. Nyheterna i etermedierna drar mot korthuggen och verblös rubriklingo. Statsministern förtegen. Gisslan oskadd. Reporäntan oförändrad. Den mest hårdkokta stilen lämpar sig bättre för ögat än örat. Och det tar inte längre tid att säga statsministern är förtegen, samtidigt som lyssnaren slipper lägga till ett är i huvudet.
”Han har lite Tourettes”, brukar man säga om dem som ger ifrån sig ord och ljud som helst inte borde ha uttalats. Men vad heter det när människor utelämnar ord som faktiskt borde ha funnits där?
