Tala in din röst efter piiipet

Rachel Mohlin om rösten och meddelandet som kunde förändra allt.

Valår i år och jag ursäktar ordvitsen men jag menar vad jag säger: Jag röstar på rösten.

Som ni vet ligger den mig alldeles varmt om hjärtat:

Rösten.

Stället där vi finns, där vi visar oss, där vi är helt unika och har vårt högst egna fingeravtrycksunika avtryck på en omvärld och i kommunikationen.

Men i den dagliga telefonkommunikationen sorteras rösten bort.

Ja, ni vet vad jag menar.

Prata i telefon går an om det sker i samtycke och samtal uppstår men om vi ska lämna ett avtryck är det närmast förbjudet att TALA IN PÅ NÅGONS TELEFONSVARARE.

”Hej du har ringt X:sson Y:sson. Jag kan inte ta ditt samtal nu. Tala INTE in ett meddelande då jag sällan eller aldrig lyssnar av den här telefonsvararen. Skicka ett sms. Tack.”

Detta kunde vara mitt meddelande.

(Det kanske det är?)

Det har såklart att göra med tid.

Men vi missar dimensionen som finns i att höra på rösten vad som sägs.

Saknar jag den fasta telefonin?

Nja, eller ja, eller nej det gör jag inte, för det var trassligt med långa sladdar och dammiga tingestar och ibland låg luren av och husdjur rev ner apparaten och nej, jag tar tillbaka vad jag just skrev. Vad jag menar är att jag saknar detta med telefonsvararen.

”En upplevelsestation, en plats där spänning och förväntan fanns”

För alla födda senare än 1980-nånting så fanns det en apparat som existerade i egen rätt som just ”telefonsvararen”. Maskinen fångade upp de samtal som inte befruktades av att luren lyftes upp och någon ställde sig till förfogande på uppringt nummer. De samtalen som inte gick igenom gick in i en elektronisk maskin, rätt in på ”telefonsvararen” som alltså var en upplevelsestation, en plats där spänning och förväntan fanns.

Herregud vad jag tyckte om den trevliga ceremonin som alltid infann sig vid hemkomsten efter en lång dag, eller natt beroende på hur livet såg ut, och man möttes av ett glatt blinkande rött sken i mörkret som vittnade om att det väntade intalade meddelanden från olika påringare.

Det var trivsamt att rusa till maskinen från hallen och trycka på play och sen stöka runt och i bakgrunden ta del av alla BEEEEEP som skilde vitt skilda instansers inringda monologer åt.

Jag älskade därtill den dramatik som också genom detta allmänna i att ha en telefonsvararmaskin i sitt hem kunde skapas i de dåtida filmscener där man såg vändpunkten illustreras precis så; huvudpersonen gick runt i sin bostad i maklig takt, nyss hemkommen, drack nåt gott och från kylen lättåtsnappat, slösorterade post, smålog åt lite menlösa meddelanden kring ditten och datten och SEN KABOOM kom det där samtalet från den där personen med den där RÖSTEN som med­delade det där AVGÖRANDE.

Huvudpersonen frös till is, stannade till mitt i mjölkdrickandet, satte ner flaskan sakta, saaakta på en hård yta och stirrade rätt ut, aha, var det hon, var det han, var det dom, var det SÅ det var?

En bonus för att riktigt skapa dramatikens dramatik kunde sen vara att huvudpersonen rusade fram till sin telefonsvarare, spolade tillbaka, ja, det funkade alltid så på film, osäker på om det verkligen gick att genomföra punktbakåtspelningar sådär, men men, vi tittare hörde baklängesblurret och sen informationen i meddelandet – igen.

Historien fick ett AHA, ett vad-i-helvete; där var beviset; och livet – det påhittade förvisso – i filmen tog en ny riktning.

Det låg i rösten.

Det fanns där.

Det där som förändrade allt.

Skrivet som ett sms hade det inte haft samma effekt – alls.

Jag är ganska säker på att om vi började prata in på varandras mobilsvar lite mer och kanske framför allt ännu hellre tog oss tid att lyssna AV så skulle många kontakter fördjupas.

Jag lyssnade härförleden av och fann två oavlyssnade meddelanden som var så finfina och trevliga och rymde så mycket kontakt och kärlek att inget sms i världen hade kunnat trumfa det som sas och hur det sas. Det hade gått mig förbi om jag inte hade börjat en ny rutin att frekvent lyssna AV mitt telesvar.

Och nu ska jag sannerligen leva som jag lär.

Från och med i dag är mitt mobila telesvar ändrat till följande:

”Hej, du har ringt Rachel Mohlin som inte kan ta ditt samtal just nu. Därför vore det trevligt om du ville tala in ett telefonsvarar­meddelande efter tonen. Jag ser fram emot att lyssna av ditt meddelande då jag ofta, ofta lyssnar av min telefonsvarare. Obs långt och svamligt, inga problem! Tack på förhand! Nu kommer pipet, så var redo … Kör hårt!”
(Om ni inte tror mig så får ni leta upp mitt nummer på internet, ringa och testa!)

Vi hörs!

Rachel Mohlin är skådespelare, imitatör och författare.

Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.

Valår i år och jag ursäktar ordvitsen men jag menar vad jag säger: Jag röstar på rösten.

Som ni vet ligger den mig alldeles varmt om hjärtat:

Rösten.

Stället där vi finns, där vi visar oss, där vi är helt unika och har vårt högst egna fingeravtrycksunika avtryck på en omvärld och i kommunikationen.

Men i den dagliga telefonkommunikationen sorteras rösten bort.

Ja, ni vet vad jag menar.

Prata i telefon går an om det sker i samtycke och samtal uppstår men om vi ska lämna ett avtryck är det närmast förbjudet att TALA IN PÅ NÅGONS TELEFONSVARARE.

”Hej du har ringt X:sson Y:sson. Jag kan inte ta ditt samtal nu. Tala INTE in ett meddelande då jag sällan eller aldrig lyssnar av den här telefonsvararen. Skicka ett sms. Tack.”

Detta kunde vara mitt meddelande.

(Det kanske det är?)

Det har såklart att göra med tid.

Men vi missar dimensionen som finns i att höra på rösten vad som sägs.

Saknar jag den fasta telefonin?

Nja, eller ja, eller nej det gör jag inte, för det var trassligt med långa sladdar och dammiga tingestar och ibland låg luren av och husdjur rev ner apparaten och nej, jag tar tillbaka vad jag just skrev. Vad jag menar är att jag saknar detta med telefonsvararen.

”En upplevelsestation, en plats där spänning och förväntan fanns”

För alla födda senare än 1980-nånting så fanns det en apparat som existerade i egen rätt som just ”telefonsvararen”. Maskinen fångade upp de samtal som inte befruktades av att luren lyftes upp och någon ställde sig till förfogande på uppringt nummer. De samtalen som inte gick igenom gick in i en elektronisk maskin, rätt in på ”telefonsvararen” som alltså var en upplevelsestation, en plats där spänning och förväntan fanns.

Herregud vad jag tyckte om den trevliga ceremonin som alltid infann sig vid hemkomsten efter en lång dag, eller natt beroende på hur livet såg ut, och man möttes av ett glatt blinkande rött sken i mörkret som vittnade om att det väntade intalade meddelanden från olika påringare.

Det var trivsamt att rusa till maskinen från hallen och trycka på play och sen stöka runt och i bakgrunden ta del av alla BEEEEEP som skilde vitt skilda instansers inringda monologer åt.

Jag älskade därtill den dramatik som också genom detta allmänna i att ha en telefonsvararmaskin i sitt hem kunde skapas i de dåtida filmscener där man såg vändpunkten illustreras precis så; huvudpersonen gick runt i sin bostad i maklig takt, nyss hemkommen, drack nåt gott och från kylen lättåtsnappat, slösorterade post, smålog åt lite menlösa meddelanden kring ditten och datten och SEN KABOOM kom det där samtalet från den där personen med den där RÖSTEN som med­delade det där AVGÖRANDE.

Huvudpersonen frös till is, stannade till mitt i mjölkdrickandet, satte ner flaskan sakta, saaakta på en hård yta och stirrade rätt ut, aha, var det hon, var det han, var det dom, var det SÅ det var?

En bonus för att riktigt skapa dramatikens dramatik kunde sen vara att huvudpersonen rusade fram till sin telefonsvarare, spolade tillbaka, ja, det funkade alltid så på film, osäker på om det verkligen gick att genomföra punktbakåtspelningar sådär, men men, vi tittare hörde baklängesblurret och sen informationen i meddelandet – igen.

Historien fick ett AHA, ett vad-i-helvete; där var beviset; och livet – det påhittade förvisso – i filmen tog en ny riktning.

Det låg i rösten.

Det fanns där.

Det där som förändrade allt.

Skrivet som ett sms hade det inte haft samma effekt – alls.

Jag är ganska säker på att om vi började prata in på varandras mobilsvar lite mer och kanske framför allt ännu hellre tog oss tid att lyssna AV så skulle många kontakter fördjupas.

Jag lyssnade härförleden av och fann två oavlyssnade meddelanden som var så finfina och trevliga och rymde så mycket kontakt och kärlek att inget sms i världen hade kunnat trumfa det som sas och hur det sas. Det hade gått mig förbi om jag inte hade börjat en ny rutin att frekvent lyssna AV mitt telesvar.

Och nu ska jag sannerligen leva som jag lär.

Från och med i dag är mitt mobila telesvar ändrat till följande:

”Hej, du har ringt Rachel Mohlin som inte kan ta ditt samtal just nu. Därför vore det trevligt om du ville tala in ett telefonsvarar­meddelande efter tonen. Jag ser fram emot att lyssna av ditt meddelande då jag ofta, ofta lyssnar av min telefonsvarare. Obs långt och svamligt, inga problem! Tack på förhand! Nu kommer pipet, så var redo … Kör hårt!”
(Om ni inte tror mig så får ni leta upp mitt nummer på internet, ringa och testa!)

Vi hörs!

Rachel Mohlin är skådespelare, imitatör och författare.

Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.

Av:

Bild: Anna-Lena Ahlström