Nu lämnar jag in min bricka
Ulrika Good tänker fortsätta irritera sig på oortodoxt men läsvärt språk.
Under min tid som språkpolisens representant i självaste Språktidningen har jag flera gånger bekänt att jag föredrar att läsa en roligt eller smart formulerad mening som innehåller en anglicism eller ett egenpåhittat ord framför något torrt och korrekt skrivet. Det vill säga: att jag faktiskt inte är någon vidare språkpolis.
Jag har våndats över min oförmåga att ropa på hårdare tag eller att vilja bura in de som bryter mot språkliga lagar, eftersom jag ser mellan fingrarna när jag sätter läsupplevelsen i första rummet. Men det betyder inte att det inte finns språkliga yttringar som jag stör mig på. Låt oss titta på några av dem.
I en platsannons sökte Göteborgs stad nyligen ”två utvecklingsledare till vårt transformationsteam som vill vara med och flytta grundskoleförvaltningen i en modern, självorganiserande vardag där digitalisering, distribuerad ledarskap och matrisorganisatoriskt tänk präglar tillvaron”.
Den som skrev det där var uppenbarligen en varm anhängare av så kallade buzzwords. Men knappast en föregångare när det gäller att skriva begripligt.
Att jag har svårt för AI-doftande texter behöver jag knappast tala om. Samtidigt har ”min” AI beskrivit mig som ”desillusionerad, på ett nyktert sätt”, vilket är en av de mest pricksäkra formuleringar jag har hört på länge. Sedan dess har jag haft svårt att helt avfärda maskinen.
”När en statsminister använder ordet safe så har han svikit sitt demokratiska uppdrag”
Sedan finns det de som överlastar språket med metaforer och är så uppfyllda av sin förmåga att formulera sig vackert att själva innehållet kommer i andra hand.
Och apropå Björn Ranelid; i somras publicerades en språkdebatt i Expressen mellan kulturjournalisten Gay Glans och allas vår metaforkung som handlade om användningen av svengelska. Glans tyckte att svengelska är en del av språkets utveckling. (Jag kan bara säga: Agree!)
Ranelid var emot och hävdade att när en statsminister använder ordet safe så har han svikit sitt demokratiska uppdrag.
När jag googlar vidare hittar jag en skärmdump med ett mejl med ämnesraden ”En vänlig kommentar från Björn Ranelid”. I mejlet läxar han upp en sportjournalist som använt kritat i samband med att någon skrivit på ett kontrakt för en ny klubb. Ranelid vill att journalisten i stället ska använda undertecknat, vilket han förklarar på ett sätt som inte alls känns speciellt vänligt.
Han har även skrivit: ”Jag vill egentligen inte bemöta det enfaldiga och falska påståendet att jag skulle vara en språkpolis, ty jag vet inte vad som åsyftas med det ordet och begreppet”.
Där är jag benägen att hålla med honom.
Björn Ranelid är, liksom jag, ingen språkpolis.
Han är en språktaliban.
Jag vill, till skillnad från honom, inte att människor ska skriva på ett visst sätt bara för att det är det korrekta sättet. Jag vill att de ska göra det så att någon annan faktiskt vill läsa.
Så jag lämnar härmed ifrån mig språkpolisbrickan.
Jag tänker fortsätta njuta av oortodoxt men läsvärt språk och reta mig på det som jag anser inte håller måttet.
Men det får jag göra som civil.
Tack för mig.
Ulrika Good har varit verksam som copywriter i mer än tre decennier, numera som frilans.
Läs fler krönikor av Ulrika Good:
Matspråket smakar inte gött längre
Själlöst AI-språk är värre
Sorry, men du är inte ledsen
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
Under min tid som språkpolisens representant i självaste Språktidningen har jag flera gånger bekänt att jag föredrar att läsa en roligt eller smart formulerad mening som innehåller en anglicism eller ett egenpåhittat ord framför något torrt och korrekt skrivet. Det vill säga: att jag faktiskt inte är någon vidare språkpolis.
Jag har våndats över min oförmåga att ropa på hårdare tag eller att vilja bura in de som bryter mot språkliga lagar, eftersom jag ser mellan fingrarna när jag sätter läsupplevelsen i första rummet. Men det betyder inte att det inte finns språkliga yttringar som jag stör mig på. Låt oss titta på några av dem.
I en platsannons sökte Göteborgs stad nyligen ”två utvecklingsledare till vårt transformationsteam som vill vara med och flytta grundskoleförvaltningen i en modern, självorganiserande vardag där digitalisering, distribuerad ledarskap och matrisorganisatoriskt tänk präglar tillvaron”.
Den som skrev det där var uppenbarligen en varm anhängare av så kallade buzzwords. Men knappast en föregångare när det gäller att skriva begripligt.
Att jag har svårt för AI-doftande texter behöver jag knappast tala om. Samtidigt har ”min” AI beskrivit mig som ”desillusionerad, på ett nyktert sätt”, vilket är en av de mest pricksäkra formuleringar jag har hört på länge. Sedan dess har jag haft svårt att helt avfärda maskinen.
”När en statsminister använder ordet safe så har han svikit sitt demokratiska uppdrag”
Sedan finns det de som överlastar språket med metaforer och är så uppfyllda av sin förmåga att formulera sig vackert att själva innehållet kommer i andra hand.
Och apropå Björn Ranelid; i somras publicerades en språkdebatt i Expressen mellan kulturjournalisten Gay Glans och allas vår metaforkung som handlade om användningen av svengelska. Glans tyckte att svengelska är en del av språkets utveckling. (Jag kan bara säga: Agree!)
Ranelid var emot och hävdade att när en statsminister använder ordet safe så har han svikit sitt demokratiska uppdrag.
När jag googlar vidare hittar jag en skärmdump med ett mejl med ämnesraden ”En vänlig kommentar från Björn Ranelid”. I mejlet läxar han upp en sportjournalist som använt kritat i samband med att någon skrivit på ett kontrakt för en ny klubb. Ranelid vill att journalisten i stället ska använda undertecknat, vilket han förklarar på ett sätt som inte alls känns speciellt vänligt.
Han har även skrivit: ”Jag vill egentligen inte bemöta det enfaldiga och falska påståendet att jag skulle vara en språkpolis, ty jag vet inte vad som åsyftas med det ordet och begreppet”.
Där är jag benägen att hålla med honom.
Björn Ranelid är, liksom jag, ingen språkpolis.
Han är en språktaliban.
Jag vill, till skillnad från honom, inte att människor ska skriva på ett visst sätt bara för att det är det korrekta sättet. Jag vill att de ska göra det så att någon annan faktiskt vill läsa.
Så jag lämnar härmed ifrån mig språkpolisbrickan.
Jag tänker fortsätta njuta av oortodoxt men läsvärt språk och reta mig på det som jag anser inte håller måttet.
Men det får jag göra som civil.
Tack för mig.
Ulrika Good har varit verksam som copywriter i mer än tre decennier, numera som frilans.
Läs fler krönikor av Ulrika Good:
Matspråket smakar inte gött längre
Själlöst AI-språk är värre
Sorry, men du är inte ledsen
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
