Själlöst AI-språk är värre
Jag ältar gärna det faktum att jag är en motvillig språkpolis. Och det beror inte på att jag tycker att språket är oviktigt eller att det kan behandlas hipp som happ. Hittills har det mest handlat om att jag inte vill vara någon som mästrande svingar en pekpinne i tid och otid.
I ett avsnitt av Alex och Sigges podd presenterade Alex Schulman en utelista inför 2026. På femte plats placerade han språkpoliser. För att motivera detta spelade han bland annat upp ett ljudklipp där en annan poddare sa sig vilja riva av sig huden varje gång hon hörde någon uttala zucchini som ”sutchini”. ”2026 vill man snarare riva av sig huden när man hör elitistiska mediepoddare sparka nedåt”, replikerade Sigge.
Jag håller med.
Den brittiska skådespelaren Stephen Fry, känd för sin intelligens och språkliga briljans, hade ett resonemang om sin syn på språket i ett radioformat kallat What makes us human. Han menade där att språk bör förknippas med glädje snarare än korrekthet, men att många fastnar i att rätta andra. För honom är språk något levande, kreativt och lekfullt, och han menar att man borde uppmuntra nyfikenhet inför ordens klang, rytm och betydelser i stället för att skapa rädsla för att göra fel.
Jag kunde inte hålla med mer.
”Att det själlösa men korrekta tar över skriftspråket är för mig ljusår värre”
Men på senare tid har en annan tanke smugit sig in i mitt ältande när det gäller min hållning till språkets ordningsmakt. Och det är, föga förvånande, AI. Vi går med rasande hastighet mot en tillvaro där i stort sett varje formulering är genererad av artificiell intelligens utan att ta omvägen via den mänskliga hjärnan. Att det själlösa men korrekta tar över skriftspråket är för mig ljusår värre än alla de misstag som språkpoliser vanligtvis hackar på.
Det får mig också att fundera på hur förslappade våra hjärnceller kommer att vara inom en snar framtid. Numera behöver formuleringsförmågan knappt användas ens för att knåpa ihop något så simpelt som en födelsedagshälsning. Det är bara att trycka på exempelvis ”Le, det är din födelsedag!” eller någon annan av de mer eller mindre märkliga autogenererade hälsningar som Facebook erbjuder, så är den saken avklarad, helt utan någon intellektuell verksamhet.
Som jag ser det så är det i det olösta problemets tankegångar och i den kreativa ångestens desperata kamp för förlösning som vi utvecklas. Att verkligen brottas med problem och att uppleva skapandevånda är kanske inte de mest behagliga tillstånden man kan befinna sig i, men för att hålla intellektet i trim är de oumbärliga. När vi i stället, så fort problemet eller uppgiften uppstår, omedelbart promptar fram en lösning, i syfte att dumpa över den jobbiga delen av processen på Chat GPT, så gör vi oss själva och våra hjärnor en gigantisk otjänst. Vi lär oss absolut ingenting och all opersonlig kommunikation kommer distansera oss från varandra.
Den dystopin får i alla fall mig att vilja riva av mig huden. Kom tillbaka, ni som skriver vart när det ska vara var och använder genitivapostrofer felaktigt – allt är förlåtet!
Ulrika Good har varit verksam som copywriter i mer än tre decennier, numera som frilans.
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
Jag ältar gärna det faktum att jag är en motvillig språkpolis. Och det beror inte på att jag tycker att språket är oviktigt eller att det kan behandlas hipp som happ. Hittills har det mest handlat om att jag inte vill vara någon som mästrande svingar en pekpinne i tid och otid.
I ett avsnitt av Alex och Sigges podd presenterade Alex Schulman en utelista inför 2026. På femte plats placerade han språkpoliser. För att motivera detta spelade han bland annat upp ett ljudklipp där en annan poddare sa sig vilja riva av sig huden varje gång hon hörde någon uttala zucchini som ”sutchini”. ”2026 vill man snarare riva av sig huden när man hör elitistiska mediepoddare sparka nedåt”, replikerade Sigge.
Jag håller med.
Den brittiska skådespelaren Stephen Fry, känd för sin intelligens och språkliga briljans, hade ett resonemang om sin syn på språket i ett radioformat kallat What makes us human. Han menade där att språk bör förknippas med glädje snarare än korrekthet, men att många fastnar i att rätta andra. För honom är språk något levande, kreativt och lekfullt, och han menar att man borde uppmuntra nyfikenhet inför ordens klang, rytm och betydelser i stället för att skapa rädsla för att göra fel.
Jag kunde inte hålla med mer.
”Att det själlösa men korrekta tar över skriftspråket är för mig ljusår värre”
Men på senare tid har en annan tanke smugit sig in i mitt ältande när det gäller min hållning till språkets ordningsmakt. Och det är, föga förvånande, AI. Vi går med rasande hastighet mot en tillvaro där i stort sett varje formulering är genererad av artificiell intelligens utan att ta omvägen via den mänskliga hjärnan. Att det själlösa men korrekta tar över skriftspråket är för mig ljusår värre än alla de misstag som språkpoliser vanligtvis hackar på.
Det får mig också att fundera på hur förslappade våra hjärnceller kommer att vara inom en snar framtid. Numera behöver formuleringsförmågan knappt användas ens för att knåpa ihop något så simpelt som en födelsedagshälsning. Det är bara att trycka på exempelvis ”Le, det är din födelsedag!” eller någon annan av de mer eller mindre märkliga autogenererade hälsningar som Facebook erbjuder, så är den saken avklarad, helt utan någon intellektuell verksamhet.
Som jag ser det så är det i det olösta problemets tankegångar och i den kreativa ångestens desperata kamp för förlösning som vi utvecklas. Att verkligen brottas med problem och att uppleva skapandevånda är kanske inte de mest behagliga tillstånden man kan befinna sig i, men för att hålla intellektet i trim är de oumbärliga. När vi i stället, så fort problemet eller uppgiften uppstår, omedelbart promptar fram en lösning, i syfte att dumpa över den jobbiga delen av processen på Chat GPT, så gör vi oss själva och våra hjärnor en gigantisk otjänst. Vi lär oss absolut ingenting och all opersonlig kommunikation kommer distansera oss från varandra.
Den dystopin får i alla fall mig att vilja riva av mig huden. Kom tillbaka, ni som skriver vart när det ska vara var och använder genitivapostrofer felaktigt – allt är förlåtet!
Ulrika Good har varit verksam som copywriter i mer än tre decennier, numera som frilans.
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
