Duandet skapar ett hålrum i svenskan
Du-reformen gjorde Sverige modernare. Men det finns också något demokratiskt i bruket av titlar, skriver Johanna Frändén.
Som så många tjejer i min generation åkte jag till Frankrike kring millennieskiftet med målet att förbättra min franska. Trots studier på högstadiet och gymnasiet och ett år på universitetet slet jag med att sätta ihop en helt grammatiskt korrekt mening spontant.
Och som så många blev jag snabbt varse att det skulle ta längre tid än jag trodde.
Skolåret 2001–2002 bosatte jag mig i Lyon och läste franska klassiker på ledig tid, men tragglade med vardagsfraserna bakom baren på puben där jag fick jobb.
Det är något alldeles särskilt med den där diffen, att kunna ta till sig Marguerite Duras i textform, men slita med att få till rätt preposition för de enklaste vägbeskrivningar. Senare studier i spanska och italienska har bekräftat vad jag kände på mig redan då: Franskan är oerhört krävande på alla nivåer. Ibland känns det som att den flinar en rakt i ansiktet med sina eviga undantag och grammatiska saltomortaler.
Jag var en mademoiselle på den här tiden och blev redan då ofta niad av främlingar. Jag minns den lätt anakronistiska känslan varje gång jag blev tilltalad på det sättet. Hur mår ni, fröken?
Det kändes som att spela 1950-talsteater.
”Att vara du med sin granne eller bankman är otänkbart”
När jag flyttade till Paris tio år senare hade jag blivit madame. Under åren som följde tog Frankrike bort användandet av mademoiselle ur myndighetskorrespondens och offentliga dokument. Det bedömdes till och med här som både gammaldags och sexistiskt. Varför göra skillnad på gifta och ogifta kvinnor, när så aldrig varit fallet för män?
Liksom så många svenskar i Sydeuropa har jag ofta berättat, koketterat rentav, om den svenska du-reformen för alla som orkat lyssna. Att vara du med sin granne eller bankman är otänkbart för de flesta fransmän. En kompis som är gymnasielärare skickade nyligen en elev till skolans ”disciplinära råd” – en annan funktion vi har dåligt med i Sverige – för att han duade henne under lektionstid.
De senaste åren har jag börjat sakna de franska titlarna när jag talar svenska. Jag vet inte hur jag ska få främlingars uppmärksamhet utan att låta aggressiv eller snudd på självutplånande.
”Monsieur” eller ”madame” kommer av sig självt om jag ska ropa efter någon som tappat en vante på gatan och börjat gå iväg med ryggen till.
I Sverige känner jag mig utlämnad till det alldeles för enstaviga ”Du!”, eller det lätt passivt aggressiva ”Ursäkta!”. Inget av dem ligger riktigt bra i munnen.
En fransksvenskspråkig treåring i min omedelbara närhet fick själv nyligen känna av denna lingvistiska lucka när han glatt ropade ”Hej mannen!” till mina föräldrars åldriga (och för all del mycket roade) granne.
Försöket att direktöversätta bonjour monsieur landade i någon sorts miljonsvenska från millennieskiftet. Treåringen lät som The Latin Kings mest juniora medlem.
Monsieur och madame är också ett utmärkt grepp att ta till i kontakten med myndighetspersoner som inte erbjuder den samhällsservice man borde kunna förvänta sig av dem (sju av tio tjänstemän i Frankrike, mellan tummen och pekfingret). Ett madame är uppfordrande utan att vara oförskämt. En monsieur kan man tala tillrätta med brösttoner utan att det sociala kontraktet bryts.
”Du-reformen gjorde Sverige till ett modernare land”
Det finns dessutom något demokratiskt över den franska substantivformen av tilltalstitlarna. Killen i snabbköpskassan, A-lagaren utanför pendeltågsstationen och rektorn på skolan är alla le monsieur när treåringen omtalar dem i efterhand. Det spelar ingen roll var på den samhälleliga hierarkin de befinner sig.
På svenska velar jag mellan att etablera nämnda mannen, som fungerar bra i beskrivande syfte, men som synes sämre i direkt tilltal, och gubben, som har ungefär samma brister.
Gubben är ju dessutom ofrånkomligt vad både släkt, nära vänner och jag själv ofta använder som direkt tilltal till treåringen i fråga, vilket gör rebusen ännu svårare att lösa.
Det tog sin tid, men efter många år i Frankrike har jag landat i något så svenskt som en kompromiss. Du-reformen gjorde Sverige till ett modernare land, men den lämnade oss också med ett hålrum för sociala interaktioner som fortfarande väntar på att täppas till.
Johanna Frändén är journalist baserad i Paris.
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
Som så många tjejer i min generation åkte jag till Frankrike kring millennieskiftet med målet att förbättra min franska. Trots studier på högstadiet och gymnasiet och ett år på universitetet slet jag med att sätta ihop en helt grammatiskt korrekt mening spontant.
Och som så många blev jag snabbt varse att det skulle ta längre tid än jag trodde.
Skolåret 2001–2002 bosatte jag mig i Lyon och läste franska klassiker på ledig tid, men tragglade med vardagsfraserna bakom baren på puben där jag fick jobb.
Det är något alldeles särskilt med den där diffen, att kunna ta till sig Marguerite Duras i textform, men slita med att få till rätt preposition för de enklaste vägbeskrivningar. Senare studier i spanska och italienska har bekräftat vad jag kände på mig redan då: Franskan är oerhört krävande på alla nivåer. Ibland känns det som att den flinar en rakt i ansiktet med sina eviga undantag och grammatiska saltomortaler.
Jag var en mademoiselle på den här tiden och blev redan då ofta niad av främlingar. Jag minns den lätt anakronistiska känslan varje gång jag blev tilltalad på det sättet. Hur mår ni, fröken?
Det kändes som att spela 1950-talsteater.
”Att vara du med sin granne eller bankman är otänkbart”
När jag flyttade till Paris tio år senare hade jag blivit madame. Under åren som följde tog Frankrike bort användandet av mademoiselle ur myndighetskorrespondens och offentliga dokument. Det bedömdes till och med här som både gammaldags och sexistiskt. Varför göra skillnad på gifta och ogifta kvinnor, när så aldrig varit fallet för män?
Liksom så många svenskar i Sydeuropa har jag ofta berättat, koketterat rentav, om den svenska du-reformen för alla som orkat lyssna. Att vara du med sin granne eller bankman är otänkbart för de flesta fransmän. En kompis som är gymnasielärare skickade nyligen en elev till skolans ”disciplinära råd” – en annan funktion vi har dåligt med i Sverige – för att han duade henne under lektionstid.
De senaste åren har jag börjat sakna de franska titlarna när jag talar svenska. Jag vet inte hur jag ska få främlingars uppmärksamhet utan att låta aggressiv eller snudd på självutplånande.
”Monsieur” eller ”madame” kommer av sig självt om jag ska ropa efter någon som tappat en vante på gatan och börjat gå iväg med ryggen till.
I Sverige känner jag mig utlämnad till det alldeles för enstaviga ”Du!”, eller det lätt passivt aggressiva ”Ursäkta!”. Inget av dem ligger riktigt bra i munnen.
En fransksvenskspråkig treåring i min omedelbara närhet fick själv nyligen känna av denna lingvistiska lucka när han glatt ropade ”Hej mannen!” till mina föräldrars åldriga (och för all del mycket roade) granne.
Försöket att direktöversätta bonjour monsieur landade i någon sorts miljonsvenska från millennieskiftet. Treåringen lät som The Latin Kings mest juniora medlem.
Monsieur och madame är också ett utmärkt grepp att ta till i kontakten med myndighetspersoner som inte erbjuder den samhällsservice man borde kunna förvänta sig av dem (sju av tio tjänstemän i Frankrike, mellan tummen och pekfingret). Ett madame är uppfordrande utan att vara oförskämt. En monsieur kan man tala tillrätta med brösttoner utan att det sociala kontraktet bryts.
”Du-reformen gjorde Sverige till ett modernare land”
Det finns dessutom något demokratiskt över den franska substantivformen av tilltalstitlarna. Killen i snabbköpskassan, A-lagaren utanför pendeltågsstationen och rektorn på skolan är alla le monsieur när treåringen omtalar dem i efterhand. Det spelar ingen roll var på den samhälleliga hierarkin de befinner sig.
På svenska velar jag mellan att etablera nämnda mannen, som fungerar bra i beskrivande syfte, men som synes sämre i direkt tilltal, och gubben, som har ungefär samma brister.
Gubben är ju dessutom ofrånkomligt vad både släkt, nära vänner och jag själv ofta använder som direkt tilltal till treåringen i fråga, vilket gör rebusen ännu svårare att lösa.
Det tog sin tid, men efter många år i Frankrike har jag landat i något så svenskt som en kompromiss. Du-reformen gjorde Sverige till ett modernare land, men den lämnade oss också med ett hålrum för sociala interaktioner som fortfarande väntar på att täppas till.
Johanna Frändén är journalist baserad i Paris.
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
