Låt ditt skrivande bli en belöning
AI kan ge oss möjligheten att bara skriva texterna vi vill skriva, förutspår Karin Milles.
Vad händer med skrivandet när AI kan göra det åt oss? Det är en fråga jag ställer mig nästan varje dag. Skrivandet är inte bara mitt främsta arbetsredskap utan också något jag försöker lära ut. Men vad ska jag säga till studenterna, hur ska jag motivera dom att lägga ner tid och möda på att lära sig denna ädla men ofta ganska motsträviga konst?
Det är onekligen ett dilemma. Skrivande har länge varit ett tålamodsprövande hantverk. För dom flesta krävs det en hel del envishet och uthållighet för att välja dom rätta orden, bygga stadiga meningar, lägga styckena i en vettig ordning. Och nu kan en chattbot göra det på nolltid – ibland så skickligt att vi knappt ser skillnaden.
Vad kommer hända med skrivandet som mänsklig praktik? Kommer det dö ut?
Det kan jag inte tänka mig. Men kanske att det kommer gå med skrivandet som det gick med kroppsarbetet efter industrialiseringen: mycket färre människor behöver ägna sina dagar åt det.
AI-verktygen excellerar framför allt i genrer som många tycker är lite tradiga att knacka ihop: mötesanteckningar, rapporter, planeringar. När möjligheten att leja ut dessa texter till en maskin finns, kommer många att göra det. Många arbetsgivare kommer också kräva att anställda använder AI för att snabba på och effektivisera jobbet.
Kanske är det inte bara av ondo.
Jag tänker på min löpträning.
Förr behövde ingen löpträna. Folk gick, bar, plöjde: rörde sig hela tiden. Många slet ont. Sedan tog maskinerna över mycket av det fysiska arbetet. Och även om många slapp slita ut sig med hårt kroppsarbete vet vi nu att för mycket stillasittande också är skadligt.
Min lösning på detta problem är att springa.
Jag tänker ofta på komikern Joan Rivers när jag motvilligt drar på mig träningsbrallorna inför ännu ett träningspass. ”Den dag jag ser en leende joggare ska jag överväga att börja springa”, sa hon. Jag menar inte att hacka på Joan, hon försökte bara vara rolig. Men hon har helt missförstått vad joggandet gör med kroppen, hur det gör det. För nej, jag ler sällan i löpspåret. Men när jag kommer hem, när jag får krascha på golvet i hallen, när jag suger i mej ett glas vatten, när jag får stappla in i duschen – då är hela jag ett brett leende.
För att travestera ett löjligt ordspråk som handlade om något annat så måste du lida pin för att få ett träningsflin. Det är helt enkelt ansträngningen som gör skillnaden.
Och löpning och skrivande liknar varandra: båda kräver motstånd för att ge njutning. Man måste tvinga sig, svettas lite, fortsätta trots att kropp och knopp protesterar. Men när rytmen infinner sig – i stegen eller i orden – uppstår något som, om vi ska vara lite pretentiösa, kan kallas lycka. Den där känslan av flyt, av att tiden upphör. Att benen pinnar på av sig själva eller att texten kvillrar ur en som en uppsluppen vårflod. Den som upplevt detta vill uppleva det igen. Både springande och skrivande kan vara kraftigt beroendeframkallande.
”Vi däremot, vi skriver av en massa skäl”
Muntergöken Franz Kafka skrev något i stil med att vi alla har sätt att ta oss upp ur mörkret och underjorden, hans sätt var att skriva. Det är svårt att tänka sig att en chattbott skulle skriva sig upp och ur något mörker. Den har inget psyke, inga känslor, ingen längtan. Den skriver bara för att vi ber den. Vi däremot, vi skriver av en massa skäl. För att förstå, för att minnas, för att roa oss.
Då kan jag se framför mig framtidens skrivande. Det blir något vi gör för att må bra, för att hålla igång hjärnan och för att det är kul. Nya skrivsorter och skrivsporter växer fram. Sonettsöndagar för retropoeterna och runristning för forntidsförfattarna. Pennfäktning för pensionärer. Och om en del vill ha lugna löptextpass i harmonisk miljö föredrar andra energisk intervallpoesi. Somliga blir hejare på memoarmaraton och gestaltar sina liv i minsta detalj i Knausgårds anda medan andra köar till skrivstilsworkshoppar för kulspetspennefetischister. Lajvskrivare blir framtidens storstjärnor och drar megapublik till arenorna.
Så nej, vi människor kommer inte sluta skriva. Men i den bästa av världar kommer en hel del människor slippa slita med en massa tråkskrivande och få mer tid och ork till det där härliga friskrivandet. Det som visserligen känns motigt i början men sedan blir sin egen belöning. Eller som författaren Stephen King uttryckt det: ”Att skriva är magi, precis som annan kreativ verksamhet är det själva livets källa. Vattnet är gratis. Så drick. Drick dig otörstig.”
Det ska jag säga till mina studenter.
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
Vad händer med skrivandet när AI kan göra det åt oss? Det är en fråga jag ställer mig nästan varje dag. Skrivandet är inte bara mitt främsta arbetsredskap utan också något jag försöker lära ut. Men vad ska jag säga till studenterna, hur ska jag motivera dom att lägga ner tid och möda på att lära sig denna ädla men ofta ganska motsträviga konst?
Det är onekligen ett dilemma. Skrivande har länge varit ett tålamodsprövande hantverk. För dom flesta krävs det en hel del envishet och uthållighet för att välja dom rätta orden, bygga stadiga meningar, lägga styckena i en vettig ordning. Och nu kan en chattbot göra det på nolltid – ibland så skickligt att vi knappt ser skillnaden.
Vad kommer hända med skrivandet som mänsklig praktik? Kommer det dö ut?
Det kan jag inte tänka mig. Men kanske att det kommer gå med skrivandet som det gick med kroppsarbetet efter industrialiseringen: mycket färre människor behöver ägna sina dagar åt det.
AI-verktygen excellerar framför allt i genrer som många tycker är lite tradiga att knacka ihop: mötesanteckningar, rapporter, planeringar. När möjligheten att leja ut dessa texter till en maskin finns, kommer många att göra det. Många arbetsgivare kommer också kräva att anställda använder AI för att snabba på och effektivisera jobbet.
Kanske är det inte bara av ondo.
Jag tänker på min löpträning.
Förr behövde ingen löpträna. Folk gick, bar, plöjde: rörde sig hela tiden. Många slet ont. Sedan tog maskinerna över mycket av det fysiska arbetet. Och även om många slapp slita ut sig med hårt kroppsarbete vet vi nu att för mycket stillasittande också är skadligt.
Min lösning på detta problem är att springa.
Jag tänker ofta på komikern Joan Rivers när jag motvilligt drar på mig träningsbrallorna inför ännu ett träningspass. ”Den dag jag ser en leende joggare ska jag överväga att börja springa”, sa hon. Jag menar inte att hacka på Joan, hon försökte bara vara rolig. Men hon har helt missförstått vad joggandet gör med kroppen, hur det gör det. För nej, jag ler sällan i löpspåret. Men när jag kommer hem, när jag får krascha på golvet i hallen, när jag suger i mej ett glas vatten, när jag får stappla in i duschen – då är hela jag ett brett leende.
För att travestera ett löjligt ordspråk som handlade om något annat så måste du lida pin för att få ett träningsflin. Det är helt enkelt ansträngningen som gör skillnaden.
Och löpning och skrivande liknar varandra: båda kräver motstånd för att ge njutning. Man måste tvinga sig, svettas lite, fortsätta trots att kropp och knopp protesterar. Men när rytmen infinner sig – i stegen eller i orden – uppstår något som, om vi ska vara lite pretentiösa, kan kallas lycka. Den där känslan av flyt, av att tiden upphör. Att benen pinnar på av sig själva eller att texten kvillrar ur en som en uppsluppen vårflod. Den som upplevt detta vill uppleva det igen. Både springande och skrivande kan vara kraftigt beroendeframkallande.
”Vi däremot, vi skriver av en massa skäl”
Muntergöken Franz Kafka skrev något i stil med att vi alla har sätt att ta oss upp ur mörkret och underjorden, hans sätt var att skriva. Det är svårt att tänka sig att en chattbott skulle skriva sig upp och ur något mörker. Den har inget psyke, inga känslor, ingen längtan. Den skriver bara för att vi ber den. Vi däremot, vi skriver av en massa skäl. För att förstå, för att minnas, för att roa oss.
Då kan jag se framför mig framtidens skrivande. Det blir något vi gör för att må bra, för att hålla igång hjärnan och för att det är kul. Nya skrivsorter och skrivsporter växer fram. Sonettsöndagar för retropoeterna och runristning för forntidsförfattarna. Pennfäktning för pensionärer. Och om en del vill ha lugna löptextpass i harmonisk miljö föredrar andra energisk intervallpoesi. Somliga blir hejare på memoarmaraton och gestaltar sina liv i minsta detalj i Knausgårds anda medan andra köar till skrivstilsworkshoppar för kulspetspennefetischister. Lajvskrivare blir framtidens storstjärnor och drar megapublik till arenorna.
Så nej, vi människor kommer inte sluta skriva. Men i den bästa av världar kommer en hel del människor slippa slita med en massa tråkskrivande och få mer tid och ork till det där härliga friskrivandet. Det som visserligen känns motigt i början men sedan blir sin egen belöning. Eller som författaren Stephen King uttryckt det: ”Att skriva är magi, precis som annan kreativ verksamhet är det själva livets källa. Vattnet är gratis. Så drick. Drick dig otörstig.”
Det ska jag säga till mina studenter.
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
