Kvinnor fick makt utan tegelstenar

Vi människor har uppfunnit märkliga ting. Blixtlåset, vaccinet, mobiltelefonen. Alla märkliga och mäktiga uppfinningar, som uppfunnits som en lösning på ett problem. De kräver visserligen en hel del tekniskt arbete, naturresurser och pengar, men de har gjort den mänskliga tillvaron åtskilligt bättre. Men tänk på sammanträdet. Den uppfinningen kräver bara vanlig mänsklig språkförmåga. Samt några regler för rollfördelning och tekniker för att fördela ordet, förrätta val. Lite ceremoniel för inledning och avslutning. Allt detta tar förvisso en del tid och kraft att lära in och behärska. Men utöver detta behövs inte mycket. Ingen komplicerad tillverkning, dyr utrustning, naturresurser eller elektricitet.

Med hjälp av sammanträdet kan grupper av människor med diametralt olika uppfattning komma överens. Utan att blodvite uppstår. Något vi annars ju har lite svårt för. Så sammanträden är kanske den mäktigaste uppfinningen av alla. Även om de kan vara förfärande tråkiga att bevista, om de drar ut på tiden.

Men det var knappast för att bespara kvinnorna tristess, som vi i Sverige länge utestängde kvinnor från de viktigaste beslutande församlingarna: riksdag och regering. Ändå: när de svenska kvinnorna för drygt hundra år sedan krävde full medborgarrätt var motståndet segt som ett sammanträde i kommunfullmäktige en onsdag i november.

Man menade att kvinnor helt enkelt inte skulle klara av uppgiften. Kvinnor var obildade och oerfarna. ”Det är väl bekant, huru svårt kvinnor hava att foga sig i en ordentlig diskussions parlamentariska former”, skrev en språkprofessor Gustaf Cederschiöld myndigt. Kvinnor pratade i mun på andra och ibland svimmade de rentav. Vilket kaos skulle det inte bli i riksdagens kammare, om de pladdriga kvinnorna släpptes dit in?

De svenska rösträttskämparna var vana vid motstånd, och hade kraftfulla strategier för moteld. Men om de engelska suffragetterna var ute och skrek på gatorna, kastade tegelsten och helt enkelt levde rövare för att få sin vilja igenom, använde de svenska helt motsatt taktik. Männen skulle inte besegras med våld och skräck, utan i stället på fredlig väg övertygas om kvinnornas oerhörda redbarhet och flit.

För den skull drogs ett sinnrikt system för folkbildning med kurser, handböcker och strukturerade självstudier i gång. Jag har roat mig med att leta i arkiven efter spår av denna folkbildning, och det jag har funnit imponerar: den svenska kvinnliga rösträttsrörelsen var ett synnerligen väloljat organisatoriskt maskineri som på några få år skapade ett nätverk av rösträttsaktivister som sträckte sig över hela vårt långsmala land.

Vilket sannerligen behövdes. Man kan säga mycket om de tröga rösträttsmotståndarna, men till viss del hade de ju rätt. Att foga sig i en ordentlig diskussions parlamentariska former är inte lätt om man inte har fått nödvändig skolning. Vilket kvinnorna ju inte hade fått. Jag säger bara votering, yrkande och proposition. Att ta till orda i större sammanhang är också skrämmande för de flesta som inte övat.

Rösträttskämparna grundade därför särskilda diskussionsklubbar – klubbar där kvinnor fick sitta ner en kväll över en kopp kaffe för att diskutera allehanda aktuella ämnen. På agendan stod allt som oftast rösträtten. Kvinnorna lärde sig sålunda att diskutera – och på köpet blev de ena snajdare på att argumentera för sin rätt.

För det andra arrangerade man regelrätta kurser, där hela kvällar ägnades åt att leka riksdagssammanträde. Ett slags politikerlajv. En fick agera talman, någon annan sköta protokollet medan resten fick bli riksdagsmän av olika politisk schattering. Så fick man lära sig att fatta majoritetsbeslut, hålla i ordförandeklubban och skriva protokoll.

Det här var naturligtvis inte det enda som rösträttsföreningarna gjorde. De arrangerade också tusentals opinionsmöten, höll föredrag och firade varje liten delseger med fester, sånger och tal. Också det ger övning i att ta ordet i större sammanhang.

År 1921, efter decennier av enveten kamp, fick kvinnorna äntligen rätt. Då kunde kvinnorna både rösta och röstas in i riksdagen, den högsta beslutande församlingen. Sammanträdenas sammanträde. Som kvinnorna nu visste med sig att de behärskade. De visste hur man la fram en motion, de kunde hålla i ordförandeklubban och de kunde skriva protokoll. De kunde vara med och bestämma utan att behöva ta till tegelstenar.

Men att komma in i de beslutande församlingarna och få vara med i diskussionen är bara första steget. Man måste ju vinna diskussionen också. Den kampen pågår ännu som bäst.

Karin Milles är docent i svenska vid Södertörns högskola.