Krönikor

Drömmen om en enda norska

Text: Anders Svensson

Publicerad 2018-11-08

Ibland sägs det att ett språk är en dialekt som har en armé och en flotta. I Norge finns Hæren och Sjøforsvaret – och två skriftspråk, bokmål och nynorska. Och det är nog tur att de olika språkformerna inte har haft egna stridskrafter, utan har fått samsas om armé och flotta. Ibland har nämligen diskussionerna om vilket skriftspråk som ska användas varit mycket intensiva.

Debatten går tillbaka till 1814 och unionsupplösningen med Danmark. När det politiska läget växlade förändrades också synen på språket. Åtskilliga författare och forskare såg det som sin uppgift att bidra till ett genuint norskt skriftspråk.

En som engagerade sig i språkfrågan var Ivar Aasen. Han studerade bland annat dialekter på landsbygden. Hans utgångspunkt var att språket där var mer ursprungligt norskt, medan den norska som talades i vissa samhällsskikt i städerna – bokmålet – hade påverkats mer av danskan. Därför ansåg han att skriftspråket borde utgå från landsbygdsdialekter. Hans arbete lade grunden för dagens nynorska.

Ivar Aasen var inte ensam i sitt slag. I många europeiska länder var det fram till 1800-talets mitt nationalromantiska stämningar som präglade det politiska klimatet. Ofta betraktades landsbygdsbefolkning som bevarare av något autentiskt som hade gått förlorat i storstäderna.

Trots Ivar Aasens ansträngningar är bokmålet i dag den dominerande skriftspråksformen. Om den konfliktfyllda vägen dit berättar Nina Kraft på sidan 52. Hon skildrar hur samnorska var den språkform som skulle skapa ett enhetligt skriftspråk. I stället möttes den av massiva protester, bokbål och strejkhot.

Så småningom gav politikerna upp drömmen om en enda norska. Ändå tar Norge i dag små steg mot ett enhetligare skriftspråk. Möjligen kan bokmål och nynorska så småningom smälta ihop. Men politikerna verkar ha lärt sig sin läxa. Ingen skulle nog ens våga viska om att det kanske rörde sig om en renässans för samnorskan.