Bild: 
Martin Stenmark
Uppblåst. Rosa expanderar och benämner allt fler nyanser.

Vart tog alla färger vägen?

 
av: Susanne Vejdemo

Färgorden rosa och lila har blåst upp sig som ballonger i svenskan – och trängt undan såväl skär och röd som violett och gredelin

Elsa Beskows berömda saga om tre tanter är en färgglad historia. Den kom ut 1918, och fortfarande, sådär hundra år senare, talar svenskar ofta om färgerna grön, brun och svart. Mer sällan talar de om gredelin.

Om Elsa Beskow hade skrivit sin bok i dag hade den möjligtvis fått titeln Tant Grön, Tant Brun och Tant Lila, eftersom färgordet lila utan pardon verkar ha sugit märgen ur gredelin.

Historien om gredelin, violett och lila kan berättas som en saga i sig, tillsammans med färgerna rosa, skär och cerise. Under de senaste århundradena har de tävlat med varandra om utrymmet i det svenska språket.

Så låt oss börja med rosa, en färg som förefaller väcka starka känslor i västvärlden. Uppfattningarna om rosa, och vem som får bära färgen, är strikt konventionella. Den förälder som vågar klä sin lille son i rosa riskerar närmast att tas för aktivist av något slag. För i dag är rosa en av de starkaste symbolerna för kvinnlighet. Men så har det faktiskt inte alltid varit; i början av 1900-talet ansågs rosa i stället vara en pojkfärg.

Västvärldens associationer till rosa har alltså skiftat markant. Förändringen har skett gradvis, och det är svårt att säga direkt vad som har orsakat den. Men det är inte bara associationerna till rosa, de känslor som färgen rör upp inom oss, som har skiftat över tid. Om man presenterar ett färgspektrum för någon, och ber denne att peka ut färgen rosa i spektrumet, finns också en tydlig skillnad mellan olika generationer. Färgordet rosa betyder alltså inte exakt samma sak för dagens unga som det gör för deras morföräldrar. I stället kan mormor och morfar till exempel använda ordet skär för en del av de nyanser som deras barnbarn kallar rosa.

Mellan olika talare av ett och samma språk finns således skillnader i hur de benämner en och samma färgnyans. Och om man vidgar perspektivet, så att det innefattar alla världens språk, blir det uppenbart att alla människor inte delar in regnbågens färger på samma sätt. Bland annat finns det språk som delar upp regnbågen i två hälfter, och då blir det nästan alltid i en mörk och en ljus del. Detta gäller till exempel språket dani på Papua Nya Guinea. Dani har ett enda ord – mili – för alla mörkare nyanser i regnbågen, ungefär det som en svensktalande i dag skulle kalla mörkblått, mörkgrönt och mörklila, och ett annat ord – mola – för alla ljusare nyanser, ungefär det som en svensktalande skulle kalla gult, ljusrött och orange. Vidare finns språk som delar upp regnbågen i tre delar. Det är då det röda spektrumet som särskiljs med ett eget namn.

Ju fler uppdelningar av regnbågen som ett språk gör, desto fler färgord tillkommer. Och över tid kan ett språk göra fler och fler uppdelningar och specifikt ”erkänna” fler och fler färger. Färgord för den rosa och den lila delen av regnbågen är typiskt några av de allra sista som tillkommer i ett språks ordförråd. I svenskan dök de upp rätt nyligen – och det märks på hur instabila de är.

Genom att titta i botanikböcker, romaner, lexikon och ordböcker från de två senaste århundradena, och genom att göra experiment med äldre och yngre talare av svenska, kan man få en bild över hur och hur fort färgordens betydelse kan förändras.

Kampen om ordherraväldet över det vi i dag kallar rosa började någon gång under eller före 1700-talet. Dessförinnan fanns inte ordet rosa i svenskan – i stället användes röd. I de första svenska botanikböckerna användes röd, ljusröd eller rosenröd för blommor som i dag nog skulle kallas rosa. Nyponros är ett exempel på en sådan blomma.

Idén med att se den ljusröda delen av regnbågen som en självständig färg, och inte bara som ett slags röd, verkar ha slagit rot i svenskan under 1700- och 1800-talen. Detta är ungefär samtidigt som ett specifikt ord för den färgen dyker upp i andra språk i svenskans närhet: rosa tillkommer exempelvis i tyska och bleikur i isländska.

Det första svenska kandidatordet för att beskriva färgen var nog skär. Svenska Akademiens ordbok, SAOB, har ett exempel från 1808, men med stavningen chair, från franskans ord för ’kött’, det vill säga köttfärgad. Stavningen försvenskades fort, och om man tittar i 1800-talsromaner, så används ofta skär för att ange färg, främst på kläder och hudtoner.

Rosa, däremot, dyker inte upp som självständigt färgord förrän 1868 i SAOB. I ordböcker från 1900-talets första decennier beskrivs skär som en ljusröd nyans, medan rosa sägs vara en blåröd färg. I dag är rosa långt mer frekvent än skär, och skiftet verkar ha skett i mitten på 1900-talet.

När jag har intervjuat personer födda på 1950- och 60-talen, står det klart att de flesta minns att deras föräldrar använde ordet skär, men att de själva använde rosa när de växte upp. Häften av de intervjuade tyckte att rosa och skär egentligen betecknar samma färg. Den andra hälften ansåg att skär är en ljusare variant av rosa.

Förutom intervjuer, som är intressanta men ofta lite vaga, finns ett väletablerat sätt att undersöka skillnader i färgbenämning mellan olika grupper. Metoden går ut på att försökspersoner får titta på 84 små kartongbitar med olika färgnyanser. Tillsammans representerar bitarna hela regnbågens stora färgvariation. Sedan får personerna berätta vilka namn de skulle använda för enskilda färger.

Jag har använt denna metod för att jämföra en yngre och en äldre generation av svenskar. Den yngre gruppen består av 19 personer födda mellan 1974 och 1992, och den äldre av 19 personer födda mellan 1947 och 1959.

Resultatet visar mycket riktigt att skär och rosa används olika av generationerna. Här intill kan vi till exempel se hur äldre och yngre använder färgordet rosa: ju större cirkel, desto fler personer kallar just den färgnyansen för rosa (antingen separat eller i en sammansättning). Både yngre och äldre använder rosa för de ljusaste nyanserna, men de yngre använder också i hög grad rosa för mörkare varianter. Mellan dessa två generationer har färgordet rosa expanderat sitt område.

Men vilka färger har då rosa trängt ut?

För det första kan man se att färgordet röd inte används på samma sätt av den äldre och den yngre generationen svenskar. Den äldre generationen använder röd för många fler färgnyanser och i mycket högre grad än den yngre generationen. De yngre använder i stället rosa för många av de nyanser som de äldre kallar röd. Rosa har alltså, mellan dessa generationer, tryckt ut och marginaliserat ordet röd.

Men röd är inte det enda offret för det expansiva rosa. Nästa figur (till höger på denna sida) visar vad som hänt med ordet skär mellan generationerna. Det används, dock inte lika frekvent som rosa, av den äldre generationen för de ljusaste nyanserna, och även i några fall för lite mörkare. Den yngre generationen, å sin sida, använder knappt ordet skär alls.

Av detta att döma verkar skär vara ett utdöende ord i svenskan; om ytterligare en generation kanske det över huvud taget inte finns kvar. För den yngre generationen har rosa redan ersatt skär.

I mina intervjuer hävdade hälften av de äldre talarna att rosa och skär var synonymer – men i färgexperimentet visade det sig att de bara använder skär om de allra ljusaste nyanserna, och rosa för resten.

Hur oinskränkt är då rosas herravälde i svenskan, nu när skär verkar döende? En ny utmanare har dykt upp under de senaste decennierna: cerise, som kommer av franskans ord för ’körsbär’. Trots att det finns spår av ordet cerise så tidigt som 1858, kom det inte i mer allmänt bruk förrän under slutet av 1900-talet. Och än i dag är det inte säkert om det kommer att försvinna eller bli en mer permanent del av svenskan.

Både yngre och äldre talare använder cerise för en mörk nyans av rosas område i färgrummet, så det skiljer sig inte så mycket i betydelse mellan generationerna. Däremot skiljer det sig när det handlar om vilka andra färger som ordet associeras med. SAOB från 1904 definierar det som en röd eller rödbrun nyans, och de äldre talarna säger ofta ceriseröd, medan de yngre inte använder den sammansättningen – de säger i stället ceriserosa.

Här lämnar vi rosa ett ögonblick, för att gå över till lila. I början av 1800-talet använde svenskarna främst termen violett. Ordböcker från denna tid kallar till och med violett för en av de grundläggande svenska färgtermerna, och det förekommer ofta i romaner. Det första tecknet i svenska romaner på att violett kommer att få konkurrens av ett annat ord kommer på 1880-talet, då gredelin, från franskans gris de lin, ’lingrå’, dyker upp och snabbt blir populärt. I början uttalas och skrivs det gridelin.

I slutet av 1800-talet verkar gredelin konkurrera ut violett. Att Elsa Beskows barnbok inte heter Tant Grön, Tant Brun och Tant Violett är ett varsel om att violetts popularitet minskar. Men gredelins seger blir kortlivad: det blir under 1900-talet allt ovanligare i svenska romaner och ordböcker. Kampen står i stället mellan violett och nykomligen lila, från franskans ord för ’syren’, som dyker upp i början av 1900-talet.

I mina intervjuer ansåg ungefär hälften av de äldre talarna att lila är en term som innefattar både gredelin och violett – men därefter var dessa talare inte alls överens vilka nyanser som matchade färgorden. Vissa ansåg att violett är en ljus färg, andra en mörk. Vissa ansåg att gredelin har rött i sig, andra blått. När jag testade det hela med hjälp av kartongbitarna visade det sig också att violett, lila och gredelin används på olika sätt av de olika generationerna. Violett betecknar en mörkare nyans av ett fåtal i den äldre generationen, men försvinner nästan helt i den yngre.

Liksom skär håller violett på att dö ut. Lila tar dock inte över violetts gamla område, utan skiftar, subtilt men märkbart, till att beteckna ljusare delar av färgrymden, vilket vi kan se här intill.

Gredelin, slutligen, är numera något av ett spöke. Redan i den äldre generationen verkar detta färgord ha dödsryckningar, och används knappt alls. Och det är i princip borta hos den yngre gruppen. Det här gör att gredelin är något så spännande som ett färgord utan tydlig denotation, det vill säga att de flesta talare anser att det är en specifik nyans av lila, men som språkgemenskap är svensktalande inte överens om vilken.

Alla de talare som jag har intervjuat har en association till gredelin, och för de flesta är det dessutom den enda: tant Gredelin. Gredelin kallas ”en blandning av alla färger”, en färg som ”inte riktigt finns” och en ”sagofärg”.

Nu kan man förstås fråga sig om det här är hela sanningen. Röd, ordet för en av de vanligaste färgerna runt oss, skulle det vara mindre använt i dag än förr? Är färgordet skär verkligen nästan utdött i den yngre generationen, det används ju rätt ofta i modetidningar?

Svaret är att mina experiment bara visar hur stor del av färgrymden som varje ord oftast används om. Dessutom använder man olika delar av sitt ordförråd när man talar om olika typer av ämnen: för färger på bilar och modekläder används till exempel ofta ovanliga och obskyra färgtermer med stor förtjusning. Förutom skär, kan man hitta sådant som aubergine, muave och cyklamen.

Tydligt är – hur som helst – att vår uppdelning av regnbågens färger kan börja skilja sig på bara en generation. Men så länge man läser sagan om Elsa Beskows tanter kommer troligtvis gredelin att spöka runt i det svenska ordförrådet.

Susanne Vejdemo är doktorand vid Institutionen för lingvistik, Stockholms universitet.

Mia Hjelte, 29, balettdansare

Redan innan jag fick rollen som tant Gredelin i Operans uppsättning av Nötknäpparen associerade jag färgen just till Elsa Beskows böcker. Privat har jag har aldrig använt ordet gredelin. Det var inte nytt för mig, men jag har inte hört det i något annat sammanhang. För mig var gredelin tidigare lika med lila. När jag dansade rollen fick jag genom min scenkostym en mer bestämd uppfattning om gredelin. För mig är den ljuslila – lite som syrener. Om någon skulle komma och säga att gredelin är något åt det rosa hållet skulle jag nog säga ifrån.

 

Viking Edström, 22, teknolog

Att sektionsfärgen är cerise blev vi ganska hårt skolade i under de första veckorna på utbildningen. Det var en färg som växte på mig.

Det är lite ironi att cerise är färgen som gäller på en så mansdominerad utbildning.

Vi tycker inte om när någon kallar färgen rosa. Där lär man sig snabbt att rätta folk. På overallen har vi ett märke där det står: ”Nej, inte rosa. Den är CERISE!”

Lars-Åke ”Babsan” Wilhelmsson, 57, artist och designer

Som Lars-Åke Wilhelmsson använder jag inte rosa. Det finns inte i min garderob. Men Babsan har en stor walk in-closet och där finns nästan bara rosa. Rosa är för mig en glad färg. Den är lite som clownens röda näsa. Rosa passar en karaktär som Babsan, som ska vara lite galen och som har roliga, eleganta kläder som är lite för mycket.

På senare år har Babsan blivit lugnare. Hon har lämnat det skrikiga bebisrosa och chockrosa, och gått mer åt bordeaux, en damigare färg. Men det ska kännas lite kitsch. Jag brukar skämta om att det är dyrt att se så billig ut.

Publicerad i nummer: 
Februari 2016