Skandalordet som feminister tog tillbaka

I Ekots morgonsändningar den 7 maj 1992 exploderade en bomb. LO-ordföranden Stig Malm anklagades för att kalla Margareta Winberg – som då var riksdags­ledamot och ordförande för Socialdemokraternas kvinno­förbund – och andra kvinnliga socialdemokrater för ett fittstim. Sju år senare valde en ny generation feminister Fittstim som titel på en antologi. Målet var att återta ett skällsord och bära det med stolthet.

Under ett årtionde som LO-bas uppmärksammades Stig Malm för rubrikvänliga uttalanden och sylvass formuleringskonst. Han rasade mot betonghäckar och betongsossar som vägrade se verkligheten i vitögat. Han kritiserade finansvalpar som han ansåg äventyrade Sveriges ekonomiska stabilitet. Och diagnosen på Socialdemokraternas riksdagsgrupp var att ledamöterna betedde sig som skållade råttor.
Kanske var det frispråkigheten som bidrog till Stig Malms fall. Enligt Ekot hade han alltså refererat till Margareta Winberg och andra S-kvinnor som ett fittstim. Hon skulle själv ha nåtts av ryktena om uttalandet någon månad tidigare men inte trott på uppgifterna. Nu hade uppgifterna sipprat ut till en ­redaktion. Stig Malm medgav visserligen att han sagt fittstim. Han ­hävdade dock att han bara använt ordet när han återberättade en historia.
Under några veckors mediecirkus försökte sig Stig Malm på alla tänkbara krishanteringsåtgärder. Han bad om ursäkt, kontrade genom att angripa Margareta Winberg och bedyrade ständigt att han vid ett endaste tillfälle hade sagt fittstim. I den sista akten i krishanteringsdramat lät han sig bli fotograferad i hemmet med hustrun Kerstin Malm vid sin sida. Stig Malm förklarade i intervjuer att han älskade och respekterade kvinnor. Även om han hade använt ordet så skulle det alltså inte återspegla hans åsikter eller känslor.
Åtskilliga bedömare trodde ändå att hans tid som LO-bas var över. Det skulle vara omöjligt att återvinna kvinnliga medlemmars förtroende efter att i praktiken ha dömt ut partiets hela kvinnoförbund.

Så småningom utmejslades Stig Malms bild av för­loppet. Han hävdade att han hade snappat upp fittstim under en resa 1990. Han skulle senare ha använt ordet när han återgav chaufförens historia. Hela skandalen skulle alltså vara resultatet av ett enda ögonblick när han råkade ha öppet spjäll mellan tanke och tal. I Expressen reflek­terade han senare över händelsen:
”Den sanna historien är att Margareta Winberg var nyvald ordförande för social­demokratiska kvinnoförbundet och gick över gatan när vår chaufför fick bromsa in litet häftigt. ’Det gäller att inte köra över den nya ordföranden för fittstimmet’, sa han. Sedan hade jag det dåliga omdömet att återberätta historien. Det får man inte göra som LO-ordförande.”

Möjligen var det ändå verkligheten som hann ikapp Stig Malm våren 1992. En fackföreningstopp berättade att han hade hört Stig Malm tala om fittstim sedan 1990. När inga kvinnor fanns med var det enligt ­medieuppgifter så han slentrianmässigt refererade till Socialdemo­kraternas kvinnoförbund. Vid ett tillfälle stod han omgiven av kolleger utanför partihögkvarteret på Svea­vägen i Stockholm när han fick syn på Margareta Winberg. Stig Malm skulle då ha skrockat om att fittstimmet var i an­tågande. Själv förnekade han dock konsekvent att han skulle ha använt ordet mer än en gång.
Stig Malm hade en annan förklaring till den interna stormen. Han hävdade att ­debatten om fittstim utnytt­jades som ett vapen i en konflikt inom Socialdemo­kraterna. I maktkampen ­mellan feminister och mer konservativa efterlyste ­Margareta Winberg enligt honom ”en militant kvinno­rörelse” – något han förklarade sig vara motståndare till.
Händelsen skakade partiet. En rad socialdemokratiska toppolitiker riktade hård kritik mot Stig Malm. Mona Sahlin krävde hans avgång. ”Direkt sårande och djupt förned­rande”, var Ingela Thaléns recension. Anita Gradin hade hoppats att ”uttalanden av ­detta slag tillhörde en för­gången tid”. Anna Lindh beskrev det som ”en mycket primitiv reaktion, en rädsla för att kvinnor skaffar sig fram­trädande positioner i sam­hället”. På andra sidan i partistriden fanns bland andra Widar Andersson. Hans inställning var att radikal feminism i den anda som Margareta Winberg ansågs företräda inte hade ”i 90-talets socialdemokrati att göra”.
Men det var inte bara social­demokrater som reagerade starkt på ordet fittstim. Stig Malm blev för många sinne­bilden av dom konser­vativa betonghäckar som han så ofta kritiserade. Gudrun Schyman, som då var ordförande för Vänsterpartiet, svarade med att kalla honom pittpamp.
Fittstim blev ordet som följde Stig Malm fram till hans avgång 1993. ”Ja, det finns inte en människa som inte vet att jag sagt det”, mindes han i en intervju i Expressen några år senare. Aftonbladet skrev om hur ”detta drängstugepräglade könsord” riskerade att ”utplåna det jämställdhetsarbete som LO under Stig Malms ledning dragit igång, och som utmanat starka politiska och ekonomiska intressen som främst värnar om medel­klassens män i karriären.”

Odödligt blev ordet 1999. Då användes Fittstim som titel på en antologi som samlade många av rösterna som skulle bli tongivande i en ny feministisk våg. Titeln – som var en idé från formgivaren Brita Zilg som också gjorde omslaget med en tatuerad, orakad tjej i turkosa underbyxor och en hand med svartmålade naglar som vilade på höften – var ett sätt att med glimten i ögat ta tillbaka ordet fittstim. ”Jag misstänkte att det skulle bli lite rabalder kring omslaget och titeln, men vi var ju inte heller ute efter att göra en liten bok som ingen skulle bry sig om”, kommenterade hon i Dagens Nyheter långt senare.
Rabalder blev det. Kvälls­tidningarna tapetserade tidningsställen med löpsedlar om Fittstim. I texterna fanns gott om konflikter, provokationer och utmaningar som gick att omvandla till rubriker. Boken såldes i 80 000 exemplar och översattes till flera språk.
I förordet vände sig redaktörerna Linda Skugge och Belinda Olsson direkt till Stig Malm: ”Kanske kallade han kvinnorna för ett fittstim för att de var obekväma, jobbiga, provo­cerande och vägrade spela efter gubbarnas regler. Vi vill bara säga: Tack Stickan för detta ord, dels för att vi inte tänker spela efter gubbarnas regler, dels för att ordet ut­strålar vilja, makt och styrka.”

Den här processen – när ett ords laddning förändras från att vara negativ till neutral eller positiv – kallas inom språkvetenskapen ibland för resignifiering. Initiativ­tagarna till boken Fittstim tog ett nedsättande ord och laddade om det med sina egna positiva värde­ringar: ”vilja, makt och styrka”. Samtidigt fick den ­tidigare LO-basen finna sig i att kallas gubbe, ­’gammal man ofta med tonvikt på skröplighet’. Det informella Stickan var även det ett sätt att visa att respekten för den tidigare förbundsordföranden i bästa fall var måttlig.
I förordet vände sig redak­törerna inte bara till honom. Där fanns också indirekt kritik mot en äldre generation feminister som stämplades som dogmatiska teoretiker och föredettingar: ”Vi vill visa att vi finns och att vi bryr oss. Vi är coola, snygga, tuffa, smarta, roliga och framför allt så är vi feminister.”
Att över huvud taget använda en benämning där fitta var ett av leden var radikalt i sig. Det beskrivs i Svensk ordbok som ”starkt vardagligt; kan uppfattas som stötande”. Länge hade det använts som skällsord – något som i sin tur garanterade ett högt uppmärksamhetsvärde när fittstim plötsligt brukades i positiv bemärkelse.

Ordets laddning illu­streras bland annat av att fitta är belagt i svenskan sedan 1600-­talets mitt. Men det skulle dröja till 1986 innan det togs med i Svenska Akademiens ordlista. Då hade ordboks­redaktionernas tidigare avvisande attityd till runda ord tinat upp avsevärt. I Svenska Akademiens ordbok – där redaktionen var framme vid fitta redan 1924 – finns ordet inte med.
Explosiviteten i fittstim ­berodde också på hur känt fitta var. Språkforskaren ­Ulla-Britt Kotsinas listade i En bok om slang, typ från 2003 orden som ungdomar nämnde först och oftast när dom ombads att tänka på könsord. Vanligast var kuk och fitta.
Fittstim var alltså ett ord som skulle bäras med stolthet. Men den förändrade laddningen innebär inte att det 25 år senare skrubbats helt rent från negativa asso­ciationer. I Svensk ordbok anges definitionen ’kvinnor som uppträder i grupp’ med kommentaren att ordet är vardagligt och kan uppfattas som stötande. Beroende på sammanhang kan fittstim ha vitt skilda laddningar.

Bög och flata är två ­äldre ord som har hunnit ­längre i samma process. Även här rör det sig om skällsord som har omfamnats inom grupperna som är berörda. I takt med att synen på homo­sexualitet har förändrats i samhället har det också varit möjligt att ladda orden med andra värderingar. Genom att säga bög och flata med stolthet neutraliserades den skam som många hade förknippat med orden. Men den förvandlingen hade knappast varit möjlig utan andra förändringar i samhället. Ordens laddning och attityder i samhället återspeglar alltså varandra.
Tidigare markerades både bög och flata som potentiellt stötande i Svenska Akademiens ordlista. Men i 2015 års upplaga ströks kommentarerna. Visst kan orden fortfarande användas nedsättande – men det finns också ett utbrett bruk som är positivt eller neutralt. Även här är det ­sammanhanget som avgör. Men med tiden har den negativa användningen minskat avsevärt.

Aftonbladets läsare röstade 2005 fram fittstim till den näst värsta språkliga grodan genom tiderna. Stig Malm reflekterade då över att han närmast hade blivit ett med ordet i allmänhetens ögon: ”Det är något jag får leva med i hela mitt liv, men det är inte lika hemskt nu som det har varit.” Flest röster fick Birgit Friggebo som i ­rollen som invandrarminister i SVT:s Aktuellt 1992 påstod att kosovoalbaner av ”tradition eller någonting annat” var ”mer benägna att snatta och stjäla cyklar och tvätt och vad det är för någonting, än andra flyktinggrupper”.
Inte heller när ­partistriderna och mediestormen lagt sig ­ville Stig Malm ta ordet fittstim i sin mun. I Expressen be­rättade han att han aldrig uttalade ordet: ”Det har gått så långt att när jag är ute och fiskar och lägger nät säger jag ’Hoppas jag får en abborrflock’. Jag törs inte använda ordet stim ens en gång.”

Anders Svensson är chef­redaktör på Språktidningen.

Artikeln är baserad på ett kapitel i boken Nusvenska – en modern svensk språkhistoria i 121 ord (Morfem 2020).