Kramen försvann över en natt

Människors kommunikativa beteende förändras ständigt. Jämför vi med våra egna föräldrar har vi slutat med en hel del av deras sätt att göra saker och börjat med andra helt nya. Det här gäller inte minst hur vi hälsar på varandra. Över tiden smyger sig nya hälsnings­beteenden in – både i valet av hälsningsord och om och hur vi bugar, niger, kramar, kindpussar eller skakar hand med olika människor vi möter.
I vanliga fall tar sådana förändringar tid – språkliga och beteendemässiga förändringar går inte över en natt utan stegvis under många år. Det går alltså inte att säkert tidsbestämma precis när svenskar slutade buga och började kramas. Men när covid-19 fick fäste i Sverige i mars 2020 innebar nya rekommendationer och restriktioner att en del hälsningsbeteenden var tvungna att justeras snabbt. Före pandemins utbrott var kramen den vanligaste hälsningen vänner emellan, och nya bekanta tog varandra i hand. När kroppskontakten minskade tvingades hälsningsbeteendet att förändras på mycket kortare tid än vad som är det vanliga. I princip från en vecka till nästa undveks kroppskontakt, även i nära relationer, och kramen och handslaget var inte längre det naturliga sättet att hälsa på.
Men hur blev det sedan? Har vi förändrat våra hälsningsmönster som en följd av pandemin? Med hjälp av tre enkäter på Institutet för språk och folkminnens webbplats (en före, en under och en efter pandemirestriktionerna) har vi undersökt hur hälsande i olika situationer kan gå till och om pandemin påverkat inställningen till kramar och handslag.

Den första webbenkäten vi genomförde handlade om hälsningsbeteende i Sverige och besvarades av ungefär 450 personer i åldern 12–82 år under 2016, alltså före pandemin. I enkäten ombads personer rapportera hur de gör i valet av olika hälsningsord (till exempel god dag, hej, hejsan och tjena) och kroppsliga hälsningar (kindpussar, kramar och handslag) i olika situationer – i nära relationer, med nya bekanta, med chefer och kollegor. Alla som svarade ombads också att komma med egna reflektioner kring sitt eget och andras hälsande.
De som svarade använde en rad olika hälsningsord till närstående (till exempel hallå, tja, tjenare) även om hej var det vanligaste. Personer de var mer ytligt bekanta med eller träffade för första gången skakade i princip samtliga hand med och de allra flesta rapporterade också att hälsningsordet hej var det enda som användes. Det stämmer väl överens med studier av faktiskt bruk av hälsningsord mellan obekanta, där hej visade sig vara det i särklass mest gångbara och neutrala hälsningsordet.
Den övervägande majori­teten svarade också att de hälsar på vänner och släktingar ­genom att kramas. Det här är en förändring som skett successivt från ­mitten av 1900-talet – en tid då hälsningskramar mellan vuxna var mycket ovanliga i en svensk kontext – fram till pandemin bröt ut. Att kramen blev så vanlig beror på flera saker: du-reformen på slutet av 1960-talet banade väg för mer informellt kommunikativt beteende, ökat resande och mötet med andra kulturer vid sidan om den sexuella och kroppsliga frigörelsen som i sin tur bidrog till nya vanor. Kramen kom att bli ett sätt att visa modernitet och frigjordhet.

Trots, eller kanske på grund av, det utbredda ­kramandet vittnar många om att de helst skulle undvika att kramas. De föredrar handslag och vinkningar, som de upp­lever är mindre intima och inte innebär fysisk beröring. Samtidigt känner de sig tvungna att kramas om situationen kräver det. Någon påpekar att när det gäller kramandet krävs följsamhet, och det handlar inte enbart om huruvida man vill kramas eller ej, utan om att lära sig läsa av när det är lämpligt och önskvärt.
Många uttrycker en stor osäkerhet över hur de ska bete sig. Flera kramar gärna sina nära vänner och släktingar, men även här finns undantag och några personer vill helst undvika att kramas som hälsning över huvud taget. Många beskriver obekväma möten och pinsamma situationer där missförstånd kring kramandet uppstått.
Huruvida vi kramar den vi möter beror på flera olika ­saker, som personens ålder, kön, kultur, ursprung och yrke, samt vilken relation vi har, om vi känner ­varandra ­sedan tidigare, hur ofta vi setts och var och i vilken situation vi nu ses. Kramandet ingår på så vis i ett intrikat kulturellt spel. Att kramas kan till exempel signalera status, klass- och grupptillhörighet och markera hur väl vi känner varandra, liksom vilka roller vi har i relation till varandra, exempelvis som chef eller anställd. Med kramar signalerar vi också vilka vi är, hur vi vill uppfattas och hur vi uppfattar dem vi hälsar på. Dessutom finns det inte endast ett sätt att kramas på, snarare handlar det om en noga iscensatt koreografi med tidsberäknade kramar, halvkramar, lätt­kramar och kramar i kombi­nation med ryggdunk.
Den rapporterade oviljan att kramas, och osäkerheten kring när och hur kramandet ska ske, visar att kramar har potential att både bekräfta och ifrågasätta relationer och gruppgemenskaper. Det ­verkar alltså som om kramkulturen redan innan pandemin var komplex och att det fanns ett frö till förestående förändring.

Under pågående pandemi­restriktioner 2021 skapade vi en ny webbenkät med fokus på kroppsliga hälsningar. Den ­besvarades av drygt 300 personer i åldern 17–88 år och givetvis ­rapporterades här en stor förändring i hälsnings­beteende. ­Kramarna och handslagen lyste med sin frånvaro. Visst fanns det en del som ­berättade att de kramade nära vänner och äldre släktingar, men då med munskydd eller ”jackor påsatta bak och fram och ­huvan uppdragen så den täcker hela ansiktet”.
En rad olika innovativa sätt att hälsa förekom: armbåge mot armbåge, fot mot fot, bugningar, nigningar, handen mot hjärtat, fridshälsning och vinkningar. En person skriver till exempel att hon hälsar ”genom att lägga höger hand över hjärttrakten och bocka lätt”. En annan skriver att en gängse hälsning är att ”nicka” och ”böja lätt på huvudet”, medan seden att ”ge varann armbågen känns rent oartigt, särskilt som vi ska hosta/nysa just där”.
I normala fall är det här en förändring som skulle ta lång tid – att lämna en så pass starkt rotad kulturell sedvänja som att krama närstående och skaka hand med obekanta borde ta flera generationer att förändra. Men pandemin medförde alltså att vi fick en förändringsprocess liksom snabbspolad, och på ojämförligt kort tid förändrades kramande och handslag till andra hälsningar med mindre eller ingen kroppskontakt.
Dessutom märks i enkäten en del av de nya hälsnings­beteendena både vid häls­ningar på närstående och obekanta – att inte ha någon beröring och att vinka är det vanligaste i båda fallen. En hel del armbåge mot armbåge ­rapporteras också, både ­mellan bekanta och obekanta. En liten skillnad finns trots allt: många svarar att de luft­kramar och ibland också skickar släng­pussar till närstående, något de inte gör till obekanta.

Många av de som svarat på den andra enkäten beskriver en lättnad för att pandemin satt stopp för kramandet. Någon påpekar att det är ”skönt att slippa kramar i den yttre vänkretsen”, andra att det gått ”inflation i kramar” och att det före pandemin var ett ”evigt kramande”. Någon tänker på ”alla dessa kramar som man fick och som man gav” och som ”var utan mening” och ytterligare en person skriver att hon egentligen aldrig ”gillat kramandet som pågick innan pandemin”. En person berättar att hon ”alltid tyckt det är lite svårt att avgöra vem man ska krama, hur länge och så vidare. Om man träffar ett större sällskap så vill jag nödvändigtvis inte krama alla. Speciellt dom man inte känner så bra”. Hon ”tycker dessutom att man kan visa uppskattning och hälsa utan att ta i varandra”.
Andra uttrycker att de ­saknar kramarna, någon känner sig ”svältfödd” på kramar efter ett år i karantän, en annan att ”det är svårt att inte kramas” och ”det kommer att bli lätt att börja kramas igen”. De flesta föreställer sig dock att hälsningsbeteendet efter pandemin kommer att förändras, speciellt när det gäller ­kramar som hälsning. En person skriver att med ”nära, riktigt nära vänner” kommer ”kramtraditionen” att återupptas. I övrigt ­hoppas hon ”faktiskt att fysisk be­röring vid just hälsande försvinner med tanke på alla möjliga smittor vi sprider på så sätt”. En annan person ”är glad att man kommer ifrån det här kramandet som hälsning som många gjorde innan pandemin”. Hon ”har fallit in i det för att andra gör det och har ­accepterat det som hälsning”.
Den stora frågan blir då hur det gick sen. Vilka nya beteenden blev bestående och vilka glömdes bort? Började alla kramas och ta i hand igen? Eller hälsar vi fortfarande fot mot fot?
 
Den sista enkäten genomfördes under 2023 och besvarades av drygt 200 personer i åldern 22–85 år. Av den kan vi utläsa en hel del spännande saker. Till att börja med verkar många faktiskt ha gått tillbaka till en del av det beteende som rapporterades före pandemirestriktionerna. Vänner och nära släktingar kramas igen, och nya bekanta hälsas med ett handslag. Där kunde hela berättelsen om den snabbspolade förändrings­processen varit över – att restriktionerna bara utgjorde en kort exkurs i svenskarnas hälsningsbeteende.
Men så är det inte riktigt, för några saker tycks ­nämligen ha förändrats. Det finns i en­käterna återkommande berättelser om att det inte längre finns krav på att krama dem i ”yttre vänkretsen”, det vill säga bekanta och vänners ­vänner. Någon har ”återgått till att krama nära vänner” om de är friska, en annan tar ”inte själv initiativ till kramar”. I fall där många tidigare uttryckte missnöje eller osäkerhet kring om det var kram som gällde eller inte har det nu blivit möjligt, och socialt accepterat, att avstå en kram helt och hållet.
Det verkar dock finnas ett samband mellan hur etablerat kramande var som hälsning innan pandemin med om en person har återgått till kramande efter pandemin. En person noterar att en del fortfarande tvekar när det gäller att kramas när de möts, men hon har ”kramats i 60 år och mer” så hon fortsätter med det. För en annan person har kramandet ”mindre än tio år på nacken” och har endast ”i viss mån åter­kommit”. Ytter­ligare en person har aldrig ”hakat på kramtrenden” och ”så kommer det förbli”.

När det gäller hand­slaget verkar det dock vara lite svårare att avstå. En person skriver till exempel att hon helst inte skakar hand med ”nya bekanta”, men om någon annan tar initiativet kan hon inte annat än att ”hänga på”. En annan påpekar att hon ”extremt sällan” hälsar med handslag, och ”bara om det initierats av den andre”. För vissa kan otydligheten kring vilket hälsande som är lämpligt skapa en del för­virring. En person berättar att osäkerheten påverkar resten av samtalet:
”Före pandemin var det självklart att alltid inleda ett möte med att skaka hand. Nu försöker jag läsa av situationen och se hur den jag möter vill hälsa. Jag tycker att det har gjort det första mötet svårare. Det tar längre tid att få igång ett samtal när starten på ­mötet är trevande.”
Många fler rapporterar att de blivit mer inkännande för hur den de träffar önskar ha det och flera påtalar också vikten av att läsa av dem man möter för att det ska kännas bra för alla. Pandemin, och den nya medvetenheten om smittspridning, tycks också ha givit oss en större medvetenhet om att människor är olika bekväma med närkontakt.
 
Pandemin verkar alltså ha gjort att vi kan välja om vi vill kramas utan att upplevas som underliga, svårare verkar det dock vara att helt tacka nej till ett handslag om ett sådant bjuds. Kanske har detta att göra med att handslaget varit den förhärskande hälsningen, särskilt mellan obekanta.
Faktum är att handslaget till och med lyfts fram som något typiskt svenskt. 2016 ­påpekade till exempel då­varande statsministern Stefan Löfven med anledning av att en manlig politiker vägrat skaka hand med en kvinnlig journalist att denna hälsning var en självklarhet: ”I Sverige så hälsar man på varann, man tar både kvinnor och män i handen”. Fot mot fot verkar däremot ha gått i graven.

Jenny Nilsson är docent i ­nordiska språk och Susanne Nylund Skog är docent i etnologi. Båda arbetar som forskningsarkivarier vid Institutet för språk och folkminnen.