Bild: 
Christer Hamp (Umeå), Michael Nilsson (Läby)
Avlägsna släktingar. Runstenarna restes bredvid varandra – men i dag är avståndet mellan dem över 50 mil.

Runsten

Syskonstenar skildes efter sprängning

Stenarna restes intill varandra – men en av dem sprängdes och flyttades. Tack vare runmästaren Åsmunds säregna stil kan luckorna fyllas i. 

Den nordligaste runstenen står på Frösön i Jämtland, och presenterades i det allra första numret av Språktidningen, 1/07. Men nu finns faktiskt en ännu nordligare sten att beskåda – i Umeå. På Umeå universitets campusområde, i en hall en trappa upp i Humanisthuset, står en skadad och ofullständig runsten, utlånad av Historiska museet i Stockholm. Denna runsten har en brokig historia.

I Läby socken, strax väster om Uppsala, ligger en plats som benämns Läby vad. Där står en runsten med texten:

Jarl och Karl och Igulbjörn lät resa dessa stenar och göra denna bro efter Jovur, sin far

Den bro som nämns var en imponerande anläggning. En runstensbro var en vägbank som byggdes upp med stockar, stenar och ris, där vägen gick över ett sankt parti. Bron vid Läby vad, som blev föremål för en arkeologisk utgrävning 1901–02, nådde av namnet att döma inte torr mark, utan avslutades med ett vad. Inskriptionens formulering, lät resa dessa stenar, visar att det funnits mer än en runsten på platsen. Den andra sprängdes tidigt sönder i minst tre delar. Två, eller möjligen alla tre delar, fördes till Håmö gård, 1,5 kilometer bort, där de sattes in i en källarvägg. Två bitar av runstenen satt med ristningsytan synlig, och tecknades av på 1600-talet. Det var en allmän uppfattning bland den tidens runforskare att även resten av runstenen fanns dold i samma källare. När källaren revs 1939 kunde man dock konstatera att så inte var fallet. Kanske finns det som saknas kvar vid vadet. Texten på de två losstagna fragmenten lyder:

…arl och Igulbjörn lät resa dessa stenar och göra denna bro efter Jovur, sin far … hjälpe hans ande.

Redan innan källaren på Håmö gård revs, var runforskarna på det klara med att runstensbitarna var delar av parstenen till den som ännu finns vid Läby vad. Med ledning av det som står på den kan textens början fyllas ut med namnen Jarl och Karl. Av flera olika skäl vet man att de båda stenarna vid Läby vad ristats av runmästaren Åsmund (Språktidningen 4/08). Tack vare den kunskapen kan även den avslutande bönen, som ristats med spegelvända runor, kompletteras. Lydelsen bör ha varit den av Åsmund flitigt använda Gud och Guds moder hjälpe hans ande.

Längst upp till höger på ristningsytan finns tre figurer. Hur dessa ska förstås är omdiskuterat. En vanlig uppfattning är att det handlar om ett slagsmål. Figuren längst till vänster skulle då höja en klubba eller yxa för att attackera den som tycks trycka ner den liggande. En annan teori är att det handlar om en omfamning. Det senaste tillskottet till figurtolkningen går ut på att det i stället handlar om benedictio sepulchri, ’välsignelse av graven’, att en avliden gravläggs av den som böjer sig över honom och att den bakersta figuren håller upp ett kors för att välsigna graven. Vilken tolkning som är den rätta är omöjligt att veta, men figurframställningen är onekligen fantasieggande.

Marit Åhlén är intendent vid Kungliga Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur.

Publicerad i nummer: 
2/2014