Google kan inte stoppa ordens framfart

”När jag växte upp hette det högklackat. När började klackskor användas som begrepp?” Denna fråga fick jag när jag diskuterade språk i en ­social mediekanal. Personen förklarade vidare att det nya ordet för högklackat har tappat delen som indikerar höjd och att det låter barnsligt. Måhända är det ­taget från barnens vokabulär, men främst tror jag att upprördheten handlar om att det är ett ”nytt” ord. Det vill säga ett ord som till­kommit efter perioden som brukar definieras som ”när jag växte upp”.
Nya ord framkallar per automatik både misstänksamhet och avsky bland många som säger sig värna om språket. Här har vi en utmärkt ny synonym som är skapad av orden klack och sko. Hur hög denna klack är framkommer inte, men så är inte alla klackskor högklackade heller, vilket innebär en ordförbättring. Och synonymer gör, som alla vet, vårt språk rikare och mer målande. Men om ordet inte fanns före valfritt år på 1900-talet ska det tydligen ändå bekämpas med högafflar och facklor.

Om ett ord finns eller ej är en språkligt existentiell fråga som ständigt gäckar språkpoliser. Jag vill hävda att ord finns när de används och visar sig fungera (Wordfeud håller dock inte med mig). Eventuellt tas de senare in i någon ordbok, men existerar gör de oavsett. Man kan skapa nya sammansättningar, benämna före­teelser eller saker på nya sätt eller göra verbifieringar, alltså göra verb av till exempel substantiv. Om de flyger, används och förstås, så har nya ord sett dagens ljus.
Apropå verbifieringar så är det ett antal företagsnamn som blivit till verb, som tippexa av Tipp-Ex och topsa av Topz. Det är omstritt om detta är en fördel eller nackdel för företaget. Å ena sidan är det eftersträvansvärt att ständigt vara top of mind; det varumärke som först dyker upp i tanken. Å andra sidan är det en form av degenerering; företagets produkter riskerar att bli synonyma med en kategori av produkter. Som när alla kaffefilter oavsett varumärke kan kallas för melittafilter.

Någon som hur som helst glatt kastade en prima företagsverbifiering på soptippen är Elon Musk, när han bytte namn på Twitter till X. Över en natt kunde vi inte längre säga twittra, åtminstone inte utan att tillägga: ”Jag kommer alltid fortsätta att säga twittra, oavsett vad Musk har bestämt att plattformen ska heta, så det så!”
Google gick en gång hårt ut mot alla som använde ordet googla. Man hotade till och med att ta till rättsliga åtgärder när Språkrådet tog med ­ogoogle­bar på 2012 års nyordslista, vilket ledde till att ordet snöpligt ströks från listan.
Men brydde sig språkanvändarna om detta? Nej, vi googlade glatt vidare och om något var svårt att hitta i en sök­motor kallade vi det för just ogooglebart. Inte ens Google och deras digra uppbåd av jurister kan stoppa ordens framfart, hur gärna de än vill.
Nej, när det gäller ord är mångfald något eftersträvansvärt. ”Ju fler synonymer desto bättre” och ”Fler verbifieringar åt folket” lyder mina paroller när det kommer till ords existensberättigande. Eller ”Jag används – alltså finns jag”, som orden själva skulle säga om de kunde prata.