Hen – historien bakom svenskans mest omstridda ord

En majoritet av svenskarna använder det åtminstone ibland. Men det ­könsneutrala pronomenet hen väcker fort­farande starka känslor. Det visar en undersökning utförd av Novus på uppdrag av Språktidningen.

– Svenskarna är tredelade kring hen. Var tredje tycker att ordet hen är varken bra eller dåligt, var tredje tycker att det är bra och var tredje anser att det är dåligt, säger Torbjörn Sjöström, ordförande för Novus.

HÄR HITTAR DU SPRÅKTIDNINGENS PRESSMEDDELANDE OM UNDERSÖKNINGEN.

Det är 30 procent som tycker att hen är mycket eller ganska bra, 34 procent som svarar att pronomenet varken är bra eller dåligt och 36 procent som anser att ordet är ganska eller mycket dåligt.

– Dom som tycker att det är dåligt är mer negativt inställda än de som tycker att det är bra, säger Torbjörn Sjöström.

Även om en dryg tredjedel ogillar hen använder en majoritet av svenskarna ordet. Hela 58 procent uppger att dom använder hen i tal eller skrift.

– Men generellt är det inte så att det används så ofta förutom bland unga kvinnor.

Bara 6 procent av ­svenskarna svarar att dom ofta säger ­eller skriver hen. Skillnaderna mellan olika grupper är dock stora. Bland kvinnor i åldern 18 till 34 år uppger 22 procent att hen är ett ord dom ofta använder. Bland män som har fyllt 65 år är det däremot endast 2 procent som säger sig använda pronomenet flitigt.

– Män är mer negativt inställda än kvinnor. Ju äldre man blir, desto mer negativt inställd blir man också, säger Torbjörn Sjöström.

40 procent av kvinnorna tycker att hen är ganska eller mycket bra. Samma åsikt har 19 procent av männen. Och 27 procent av kvinnorna anser att hen är ganska eller mycket dåligt. Samma inställning har 44 procent av männen.

Bland svenskar i åldern 18 till 34 år är 48 procent positiva till hen. Bland dom som har fyllt 65 år är det endast 15 procent som håller med. I den äldsta gruppen är det 48 procent som är negativa till hen. Samma uppfattning har endast 12 procent av dom yngre. Bland dom yngre är det dessutom 39 procent som uppfattar hen som varken bra eller dåligt.

Det här mönstret kommer inte som en överraskning för Susanna Karlsson, docent i nordiska språk vid Göteborgs universitet.

– Det är ett ord som för många unga numera bara exis­terar. För dom har hen alltid funnits till skillnad från äldre som var med när det var nytt, säger hon.

Med tiden är det enligt ­Susanna Karlsson därför sanno­likt att laddningen mattas av. Kommande generationer växer troligen upp med hen som en naturlig del i pronomenfloran.

– Det är inte neutralt än. Men i stort tyder undersökningen på att det är på väg att bli en mer neutral handling att använda hen.

Inte heller förvånas hon över att kvinnor i allmänhet är mer positiva till hen.

– Det kan i någon mån vara så att det kan vara mer gynnsamt för kvinnor som grupp att en diskurs blir könsneutral än vad det är för män som grupp. Om man plockar bort variabeln kön från något så plockar man potentiellt bort vissa privilegier som män som grupp haft och som förstärkts genom språket.

Fler förespråkare för hen finns också i och kring större städer samt bland svenskar som studerar eller tidigare har läst på universitet eller högskola. På mindre orter och på landsbygden samt bland personer som har gymnasium eller grundskola som högsta utbildning svalnar entusiasmen.

Men skiljelinjerna är främst ideologiska. Attityderna ser närmast ut som en ­illustration av partipolitiska linjer i riks­dagen. Hela 42 procent av Miljöpartiets väljare tycker att hen är mycket bra. Samma åsikt har 38 procent av Vänster­partiets sympatisörer. Men bara 1 procent av Sverige­demokraternas anhängare håller med.

– Det ser ut som att attityder till hen kan kopplas ihop med hur pass radikal eller konservativ man är och hur man ser på könsroller, säger Susanna Karlsson.

Riksdagsvalets två största partier placerar sig också i någon mån efter poli­tisk färg. I Socialdemokraternas led stämmer 16 procent in i att hen är mycket bra. Hos Moderaterna krymper det rena bifallet till 4 procent.

Bland Vänsterpartiets väljare uppger 18 procent att dom använder hen ofta. Det gör också 17 procent av Miljöpartiets anhängare. Men bland Sverigedemokraternas sympatisörer är andelen regelbundna användare 0 procent – och 80 procent uppger att dom aldrig använder hen. Ingen annan grupp är i närheten av att lika genomgående nobba hen. Trots en hel del negativa attityder är det ändå ett pronomen som mer än hälften av svenskarna säger eller skriver.

– Den rimliga slutsatsen är att det är en massa människor som är skeptiska till hen men som ändå använder ordet, säger Susanna Karlsson.

För 60 år sedan var det ett allt flitigare duande som var den stora språkliga stridsfrågan. Du-reformen hade då börjat skölja över myndigheter, föreningar och arbetsplatser.

Den 30 november 1966 publi­cerade Upsala Nya Tidning en språkspalt signerad Rolf Dunås som då var ny­bliven doktor i nordiska språk vid Uppsala universitet. Hans ämne var till skillnad från diskussionen om tilltal med du, ni eller titel inte alls känt för någon bredare allmänhet. Långt senare skulle krönikan få nytt liv. Kanske är det i dag den mest citerade språkspalten i Sverige genom tiderna.

I krönikan konstaterade Rolf Dunås att han blev sällsyntare som generiskt prono­men syftande på både män och kvinnor. I stället valde allt fler skribenter formuleringar som han/hon eller han eller hon. Han kopplade detta till växande krav på jämställdhet som även påverkade språkbruket där kvinnan längre ”inte ens språkligt underordnas mannen”.

Rolf Dunås var inte förtjust i dom nya skrivsätten. Konstruktioner som han eller hon dömde han ut som ”pedantiska, klumpiga och tjatiga”. Hans åsikt var att det oftast gick bra med allmänsyftande han men att ”det vore en stor vinst för språket om man toge i bruk pronominet ’den’, alltså ’studenten den’ o.s.v.”. Detta hörde enligt Rolf Dunås ”till det möjliga” som ”modiga och fördomsfria språkmän och s.k. radikala” skulle kunna verka för.

Själv hade han ytter­ligare ett förslag: ”För egen del kan jag drömma om att man från ’han’ gick ett steg framåt i vokalräckan och från ’hon’ två steg tillbaka och uppfann det två­könade ordet ’hen’ med kort e. (’Hin’ är ju upptaget.) Det skulle ha en intressant likhet med finskans ’hän’ för ’han’ eller ’hon’.”

– Jag tror inte att han själv trodde att det skulle slå. Men han hade nog varit väldigt stolt om han hade vetat att hen långt senare skulle komma in i Svenska Akademiens ordlista, säger Finn Dunås, son till Rolf Dunås.

I sin släktforskning har Finn Dunås bland annat gått igenom pappans dagböcker och korrespondens. Alla hans hundratals språkspalter från Upsala Nya Tidning, Sydsvenskan och Reklam­nyheterna finns också bevarade.

– Han använder inte hen själv en enda gång förutom i den här krönikan. Jag har heller inte sett att han skulle ha skrivit han/hon så han kanske skulle ha använt hen om det hade behövts, säger han.

Finn Dunås beskriver Rolf Dunås som en person med en hel del ”kreativa drag” i sin syn på språket. Han ville gärna ”uppfostra reklammän och copy­writers” till en mer vårdad svenska. I författaren Viktor Rydbergs anda tyckte han att många lånord kunde rensas ut och ersättas av hemmasnickrade försvenskningar – som bedömare i stället för recensent, motman i stället för opponent och grundenkel i stället för elementär. Han efterlyste en enhetlig stavning av sj-ljudet och skrev därför skema i ­stället för schema.

– Han hade nog gärna jobbat på Island eller i andra hand i Norge där attityden till lånord var lite annorlunda, säger Finn Dunås.

Förslagen på försvenskningar och nystavningar fick inte genomslag. Rolf Dunås förknippas i dag främst med just hen. Finn Dunås tror ändå att hans pappa hade varit nöjd med det.

– Vem hade inte det? Det är ju inte en helt lätt ordklass att hitta på nya ord i så det är väl ganska unikt att få in det i Svenska Akademiens ordlista, säger han.

Då uteblev debatten. I samband med att hans texter gavs ut i bokform i Bättre svenska 1970 tillfogade han kommen­taren ”Vid sidan av ’han eller hon’ förekommer det lika klumpiga ’vederbörande’”.

Rolf Dunås var först med att introducera hen för en bredare publik. Men han var med all sannolikhet inte först med att föreslå hen. Redan på 1950-talet ska språkforskaren Karl-Hampus Dahlstedt i sin undervisning på Uppsala universitet ha disku­terat hen som ett könsneutralt pronomen. I en artikel från 1967 efterlyste även han en svensk motsvarighet till finskans hän: ”Finskan äger i hän ’han/hon’ ett könlöst personligt pronomen, medan vi i svenskan måste ange kön varje gång vi omnämner en människa med tredje persons pronomen. Detta är opraktiskt och kan någon gång kännas stötande.”

Idén fick inget genom­slag i språkbruket. Men tanken på ett könsneutralt pronomen rotade sig hos vissa språk­vetare. Tio år senare tog Bertil Molde – som då var chef för Svenska språknämnden – upp frågan i tidskriften Språkvård. Han ansåg att tidsandan talade för ett könsneutralt pronomen men att det var ”en besvärlig operation att införa ett nytt pronomen i ett språk”. Även han sneglade på finskans ”könsneutrala (eller hermafroditiska) hän” men tyckte att det i svenskan var rimligare med att utvidga bruket av det befintliga den.

Frågan fortsatte att engagera en smal krets av språk­vetare. Bertil Molde var inte ensam om att förorda den. Ändå var det få som gick från ord till handling. På vissa håll tycktes den måttliga entusiasmen för den bero på att det uppfattades som ett pronomen som gjorde människan till ett ting. Andra förslag som h-n, hän, haon och hoan fick än mindre gensvar och blev aldrig mer än skrivbordskonstruktioner. En annan idé var hin som språkvetaren Åsa Sahlquist lanserade i en språkspalt i tidningen Journalisten 1978. Möjligen stupade den idén på att det pronomenet för många förde tankarna till djävulen.

Mot slutet av 1970-talet blev frågan mer ideologisk. Språkvetarnas teoretiska diskussioner fick sällskap av politikernas efterlysningar rotade i praktiken. Folkpartisterna Karin Ahrland och Bonnie Bernström kritiserade 1979 ett lagförslag där det genomgående refererades till präster som han – trots att kvinnor kunnat bli präster sedan 1958. Under 1979 vände sig också moderaten Yvonne Hedvall mot att pronomenen han och honom användes i lagtexter som även innefattade kvinnor.

Politikernas intresse för jämställdhet och inkludering i språket hade vaknat. Men långt ifrån alla såg ­behovet. Leif Carlsson – som då var kulturchef på Svenska Dag­bladet – avfärdade 1980 ­tanken på ett könsneutralt pronomen. Hans uppfattning var att han i allmänsyftande sammanhang fungerade utmärkt för både män och kvinnor: ”Han är historiskt sett, inte nödvändigtvis ett uttryck för könsförtryck: och männi­skan har i vårt språk alltid kallats just hon, veterligen utan att halva mänskligheten känt sig förolämpad.”

Under 1990-talet dök frågan upp då och då. Ulf Teleman, professor i nordiska språk vid Lunds universitet, föreslog i Språkvård 1993 införandet av hn i skriften. Han trodde inte att det var möjligt att ta upp ett nytt pronomen i talet. Men när det var praktiskt i skrift skulle alltså hn – som be­varade konsonanterna från både han och hon – vara en resurs för den som inte ville använda längre eller krång­ligare formuleringar.

En annan åsikt hade Hans Karlgren, docent i ling­vistik vid Stockholms universitet, som i Svenska Dagbladet 1994 förordade hen: ”Inte därför att han/hon råkar heta hän på finska utan därför att det passar in i det svenska mönstret: en pendang till den och samtidigt medlem av en familj av h-ord som pekar på person.” Han resonerade alltså ungefär på samma sätt som Rolf Dunås.

Till skillnad från många ­andra språkvetare trodde Hans Karlgren dessutom att en sådan lansering var fullt rea­listisk: ”Men skall inte språkvården nöja sig med sånt som stavningen på karaktäristisk eller ftalsyra? Pronomen kan vi väl ändå inte gå och ändra på? Jodå. Med beslutsamhet och goda argument kommer man långt – särskilt i ett land där folk har respekt för lag och myndigheters anvisningar.”

Vid den här tiden uppmärksammades frågan åter i riksdagen. Folkpartisten Karin Pilsäter och vänsterpartisten Ulla Hoffmann hävdade i debatter att det var olämpligt att det i lagtexter konsekvent talades om han. I grundlagen var statsministern han och i brottsbalken var såväl förövare som brottsoffer han. Karin Pilsäter kallade det ”sexism i språket”.

Deras syn var tidstypisk för den politiska debatten. Det talades i regel om att komplettera han med hon snarare än att gå över till ett könsneutralt pronomen i lagtexter. Att lansera ett nytt pronomen var inget politikerna övervägde.

Långt bortanför sam­hällets mittfåra började hen ­vinna mark. Nu var det inte längre bara snäva kretsar av språkvetare som funderade på hen som en teoretisk möjlighet för att fylla en lucka i språk­systemet. Kring millennie­skiftet var det feministiska tidskrifter och skribenter som plockade upp hen. En av dessa var Nina Lekander som i Expressen 2008 signalerade att hon inte förutsatte att ­läsarna var bekanta med ­ordet: ”Hen – med ett ­modernt, könsneutralt pronomen – ska vara en bra (helt enkelt god) människa.”
Pronomenet etablerades också bland transpersoner. Hen blev valet för många som inte ville omtalas som han eller hon.

Steg för steg närmade sig ordet samhällsdebattens mittfåra. I ett av Språktidningens första nummer från 2007 fanns en artikel om hen. Året därpå ­listade tidskriften Glänta hen i Framtidsencyklo­pedin – en förteckning över ord som förutspåddes bli nödvändiga i morgondagens Sverige.

Så småningom drogs hen in i den intensiva debatten om barnuppfostran och könsroller. Svenska Dagbladet berättade 2009 om föräldrarna till Pop som bara avslöjat barnets biologiska kön för dom allra närmaste. Tanken var att Pop på det sättet skulle få utveckla sin identitet utan att styras av förväntningar utifrån könsroller. Föräldrarnas val blev något av en världsnyhet.

Diskussionen fortsatte när Sydsvenskan 2010 intervjuade Vides mamma. Hon hade gjort ungefär samma val som Pops föräldrar. Hon berättade att hon bland utomstående refererade till barnet som en men att hon gärna hade använt hen om pronomenet varit mer känt.

Ytterligare näring fick debatten när medierna uppmärksammade förskolan Egalia som öppnade i Stockholm 2010. Där talades det inte om barnen som pojke eller flicka. I stället ­användes förnamnet, kompis eller person. Pronomenen han och hon förekom – men också hen. ”Om vi ska gå på studiebesök hos exempelvis polisen och vi inte vet vem vi ska träffa säger vi hen i stället”, förklarade förskolerektorn Lotta Rajalin 2011 i Dagens Nyheter.

I artikeln framkom att Egalia utsatts för hot. Enligt jämställdhetskonsulten Kristina Henkel var det en konsekvens av ett missförstånd om att genuspedagogiken på förskolan skulle syfta till att utradera manligt och kvinnligt och ersätta det med ett slags könlöst mellan­ting. Hon trodde dock inte att det skulle ta lång tid innan hen var lika ­accepterat som det då färska ordet snippa. ”Språket påverkar oss alla, alla har ett kön. Därför är det väldigt bekvämt att ha ett könsneutralt pronomen. Ordet hen, ger barnen frihet i sitt identitetsskapande”, berättade hon i Dagens Nyheter.

Språkvården ­förhöll sig avvaktande och ­skeptisk. I 2005 års upplaga av Språkriktighetsboken – som ut­arbetades av Svenska språk­nämnden som var föregångare till dagens Språkrådet – var frågan tillräckligt angelägen för att diskuteras i ett avsnitt. Rekommendationen lutade åt den men samtidigt konstaterades att inget alternativ var ”utan invändningar”.

Däremot sågs det som osanno­likt att det skulle gå att ”lansera pronomen från ingenting i ett så stabilt språksystem som svenskan, där uppsättningen av pronomen i stort sett är fast”. ­Chanserna för att exempelvis hen skulle kunna etablera sig ”i det allmänna språkbruket får nog sägas vara minimala”.

Anne Anders Uhrgård – som intervjuades i Språktidningen 2007 – trodde annorlunda: ”Jag är övertygad om att hen med tiden kommer att bli en självklar del av svenskan.”

I artikeln nämndes två olika användningsområden. Dels om transpersoner, dels om situationer när könet var okänt. Där­emot avfärdade Anne Anders Uhrgård språkvårdens förslag att använda den: ”Jag tycker att det känns förnedrande att kalla en person för den eller det, för det säger man bara om saker.”

Den skeptiska hållningen mot hen skulle förbli Språk­rådets i ytterligare några år. Så sent som 2011 – när debatten hunnit bli ganska intensiv – hävdade Språkrådet att ett nytt könsneutralt pronomen inte var någon ”god idé”: ”Det ser konstigt ut, och det är svårt att tro att man skulle kunna introducera ett så vanligt ord som ett pronomen utan minsta stöd i talspråket.”

I takt med att medveten­heten om hen växte gav sig fler in i debatten. Motståndare utnyttjade Språkrådets avvisande attityd som ett argument mot hen. Men frågan skapade också interna diskussioner. Påståendet att hen inte skulle ha ”minsta stöd i talspråket” var vid det här laget föråldrat. Vissa upplevde att den avvaktande hållningen hade blivit förbisprungen av utvecklingen och att Språkrådets egen rekommendation därför var omotiverat negativ. Andra befarade att en välkomnande inställning till hen kunde tolkas som att Språk­rådet gjorde gemensam sak med aktivister.

På kvällen den 20 januari 2012 exploderade debatten. Rubriken i Svenska Dagbladets nätupplaga var ”Det behövs ett nytt ord i svenska språket”. Undertecknare av debattartikeln var Karin Salmson och Marie Tomičić – båda förläggare på Olika förlag – samt Karin Milles, språkforskare vid Södertörns högskola. Ordet som fick kommentarsfältet att koka var hen.

– Jag var helt oförberedd på den här kraften. Jag hade en känsla av att det skulle kunna bli lite diskussion men jag var tagen av det här extrema draget, berättar Marie Tomičić.

Debattartikeln sammanföll med utgivningen av barn­boken Kivi och Monsterhund av Jesper Lundqvist där hen användes genomgående. Läsaren fick heller inte veta om Kivi var flicka eller pojke. Med hjälp av hen blev det enligt debattörerna möjligt ”att möta världen mer förutsättningslöst” efter­som pronomenen ”hon och han bär med sig ett artilleri av föreställningar om egenskaper och språk” medan hen ”öppnar för friare tolkningar eftersom det inte är knutet till dessa föreställningar”.

Debattörerna underströk att syftet inte var att rensa ut några ord ur språket: ”Att använda hen är inte att ta bort hon och han. Det är att lägga till hen: att ge tre möjligheter i stället för två.”

Ändå var det så många uppfattade det. På lyktstolpar i olika delar av landet dök det upp klistermärken som – förmodligen ironiskt – sammanfattade debatten: ”Hen kan du vara själv. Gubbkärring.”

Hen sågs av motståndarna inte som ett kompletterande pronomen. I stället betraktade somliga det som ett språkligt verktyg för att upplösa synen på kön. Utöver den språkliga diskussionen knöts hen därför till debatten om köns­roller och barnuppfostran. För anhängarna var hen ett ord som gjorde svenskan smidigare och som dessutom kunde bidra till ett mer jämställt språkbruk. Få trodde att hen i sig skulle vara någon mirakel­kur för jämställdhet eller inkludering. Förhoppningen var snarare att pronomenet skulle leda till samtal som förändrade attityder.

– Jag tyckte att vi löste ett problem genom att för första gången använda hen i en barnbok. Men plötsligt trodde många att alla skulle bli hen, att allt nu skulle slätas ut och att alla skulle bli könlösa ­varelser, säger Marie Tomičić.

På insändarsidor, i debatt­program och i kommentarsfält utkristalliserade sig snart ett mönster. Femi­nister och liberaler såväl till höger som till vänster om­famnade ofta hen. Sverige­demokrater och konservativa både till höger och vänster ogillade i regel hen.

Ordet blev politiskt laddat. Åtskilliga som identifierade sig som feminister gjorde en ideologisk poäng av att använda hen. Eftersom många sverigedemo­krater avskydde ordet blev bruket av hen också ett sätt att ta avstånd från partiet som då nyligen valts in i riksdagen. Och motståndarna ratade ofta pronomenet eftersom det betraktades som en symbol för normupplösning och jämställdhetssträvan som gått för långt.

– Att vi var ett barnboksförlag var säkert en del i dramat. Vi tänkte att vi måste börja med barnen eftersom barn är mycket mer öppna. För barn är hen bara en del av språket, säger Marie Tomičić.

Hur hon och för­laget snappade upp ordet hen minns hon inte i dag. Att debatten flammade upp just 2012 tror Marie Tomičić handlade om att tiden var mogen.

– Boken och debattartikeln var bara tändstickan. Det fanns redan ett fundament som många andra bidragit till.

Året innan hade ­Susanna Karlsson börjat arbeta som språkvårdare på Språkrådet. Snart blev hen ett ämne som ständigt väckte ­frågor. På förhållandevis kort tid ändrades också rekommendationen gång på gång.

– Om en rekommendation justeras i sak ganska många gånger under en kort period så tyder det på att det händer saker i samhället, säger hon.

Hen var snart ett faktum i allmänspråket. Ett vägval från Språkrådets sida var att förorda hen även som objektsform och inte henom som då förekom i bruket. Det är också en rekommendation som har fått genomslag.

– I dag tyder allt som har med han/honom och hon/henne att göra på att det finns en stor variation i val av objektsform. Om vi ska ha ytterligare ett pronomen ska vi inte bygga in ett sådant problem, säger Susanna Karlsson.

Det här gav avtryck i Kivi och Monsterhund. Mellan upplagorna ändrades både objekts- och genitivformen.

– I första utgåvan skrev vi hen/henom men sedan blev det hen/hen i takt med utvecklingen. Jag tyckte att det var spännande att det inte fanns någon färdig form för det här ordet utan att vi uppdaterade efterhand, berättar Marie Tomičić.

Att det kändes ovant med ett nytt pronomen var det många som upplevde. Pronomen brukar beskrivas som en stängd ordklass där förändringarna är få eller inga. I öppna ordklasser som substantiv, adjektiv och verb dyker däremot nyheter upp hela tiden.

Just därför var många språkvetare tveksamma till möjligheterna att introducera ett könsneutralt pronomen. Den senaste större förändringen i ordklassen skedde på 1600-talet när andra person plural – som i kommen I – började glida över till ni.

Under våren 2012 rasade debatten vidare. Flera stora tidningar avrådde medarbetare från att använda hen eftersom det kunde störa läsningen. ”Det är mycket möjligt att hen blir ett vedertaget begrepp så småningom. Men det är inte DN:s uppgift att gå i bräschen för hen som fortfarande kan uppfattas som ett queerpolitiskt ställningstagande”, skrev till exempel Dagens Nyheters redaktionschef Åsa Tillberg i ett mejl till medarbetarna.

Ändå gnetade sig hen ganska raskt in i medie­språket – först huvudsakligen i personligt färgade texter som krönikor, recensioner och ledare men snart även i vanliga nyhetsartiklar. I takt med att ordet blev vanligare blev atti­tyderna mer tillåtande. Trots försiktig­heten på redaktionerna gick utvecklingen snabbt. Hen dök upp i allt från hovrättsdomar till Miljö­partiets partiprogram.

Det var smidigheten som dominerade. Hen blev för många ett sätt att undvika konstruktioner som han eller hon eller vederbörande. När skribenter använde hen var det främst för att anonymisera, för att könet var okänt eller för att könet saknade betydelse. Att personer ville bli omtalade som hen var sällsyntare.

Även språkvårdens avvaktande hållning blev snart mer positiv. Under 2012 slutade Språkrådet avråda från hen. I en rekommendation från 2014 var det praktiska i stället för estetiska argument som präglade synsättet: ”Det finns inga språkliga hinder för att använda hen, men det är ett ord som ibland väcker irritation. I vilka sammanhang hen är lämpligt bör därför avgöras av kommunikationssituationen och de tänkta mottagarna.”

Hen är här nu stod det i annonser för 2015 års upplaga av Svenska Akademiens ordlista, SAOL. I den färska upplagan var hen ett av dom nya orden – och det var också något som utnyttjades i marknads­föringen. Internt var inte alla förtjusta. Men hen var tveklöst tillräckligt frekvent för att införandet skulle vara motiverat.

Beslutet fungerade i praktiken som ett erkännande som tog död på debatten. När hen fanns i SAOL gick det inte längre att hävda att det inte skulle vara ett vedertaget eller etablerat pronomen. ­Eftersom ordlistan har rollen som rätte­snöre blev införandet det argument många anhängare behövde för att kunna använda hen även i situationer där attityden tidigare varit mer skeptisk.

Införandet i SAOL ­gjorde inte att ordet tappade all ideologisk laddning. Men motståndarnas övriga språkliga argument föreföll inte ha övertygat. En vanlig invändning var till exempel att hen skulle vara upptaget för att samma bokstavskombination också hade betydelsen ’brynsten’. En annan kommentar var att hen skulle vara olämpligt eftersom samma tre bokstäver betydde ’höna’ på engelska.

Ytterligare en synpunkt som återkom i debatten var att hen skulle vara mer konstruerat eller påhittat än andra ord. Mattias Karlsson – riks­dagsledamot för Sverige­demokraterna och tongivande ideolog i partiet – beskrev i Svenska Dagbladet 2012 det som ”ett begrepp som kommer uppifrån, från en kulturell poli­tisk elit, från kultursidor och genusvetare” och inte ”underifrån”. Därför gav det honom ”en totalitär känsla”.

Visst diskuterades pronomenet på kultursidorna och visst fanns det genusvetare som betraktade hen som ett lika smidigt som välbehövligt tillskott i språket. Något dekret som påbjöd användning av ordet utfärdades dock aldrig. I stället var språkvården länge försiktigt avrådande. Deras ko- och kappvändning kom först efter genombrottet för hen i allmänspråket.

Ursprunget sträckte sig ­också årtionden tillbaka i tiden till språk­vetares interna diskussioner. När ordet väl hamnade i fokus hade det fångats upp och använts ­ganska länge av bland annat feminister och inom hbtq-­rörelsen där det vädrades i smala tidskrifter och i diskussioner om jämställdhet i ­språket. För den som inte ­kände till hur ordet rotat sig långt från kultur­sidorna upplevdes det av många uppenbart som ett plötsligt intåg.

Kanske var Jimmie Åkessons vändning typisk för ut­vecklingen. När debatten var som mest intensiv förklarade Sverigedemokraternas ledare att det inte var ett ord han såg något behov av. I 2012 års sommartal hävdade han dessutom att hen var en del av ”den verklighetsfrånvända, vänsterorienterade och radikalfeministiska jämställdhetspolitik” som partiet motsatte sig.

Men när Jimmie Åkesson 2018 intervjuades av Expressen om att en partikamrat blivit beskjuten utnyttjade han själv pronomenet för att anonymisera personen: ”Jag vet inte om hen har uttalat sig än, men jag vet att det är en SD-poli­tiker och jag vet också att partiet varit i kontakt med hen.”

Tio år efter det första ­mötet i Språktidningen träffade journalisten Fatima Grönblad 2017 åter Anne Uhrgård som då gjort sig av med ­Anders för att – som hon uttryckte det – ha ”hoppat i land igen, fast på andra sidan” och gått från pronomenet han via hen till hon. Anne Uhrgård beskrev hen som ett viktigt verktyg på ­vägen: ”Det gjorde att det fanns ett ord som jag kunde använda för mig. Jag har nog alltid varit lite mittemellan – varken eller, eller både och.” Och att hen användes både om specifika personer och i sammanhang där könet var okänt, irrelevant eller anonymiserat såg Anne Uhrgård som en fördel: ”Det är jätteviktigt. Om det bara hade varit kopplat till transpersoner tror jag att det hade kunnat bli ett utpekande och nedsättande ord.”

Innan debatten bröt ut på bred front var hen mycket sällsynt i svensk press. Under 2011 – när pronomenet ändå hade börjat rota sig en smula – gick det över 13 000 han och hon på varje hen. Att leta efter ordet i en dagstidning var alltså bara snäppet mindre utsiktslöst än att leta efter en nål i en höstack. Under 2025 gick det däremot bara drygt 100 han och hon på varje hen. Den som läser en genomsnittlig dagstidning bör därför stöta på pronomenet åtminstone en gång. Hen har därmed lyckats öppna dörren till en traditionellt stängd ordklass.

Medvetenheten om ordet tycks dessutom vara stor. I Novus mätning är det bara någon promille som svarar ”vet ej” på frågan om vad dom tycker om hen. Så gott som samtliga tycks alltså anse sig ha tillräcklig kunskap för att ha en åsikt. I vanliga fall brukar det vara åtminstone några procent som svarar ”vet ej”.

– Det känns otroligt kul att ha varit en del av den processen. Jag tror nog att det hade hänt även utan vår bok och vår debattartikel för att det fanns ett sug efter det. Att vi lyckades tyder på att förändringen med hen redan var på gång, säger Marie Tomičić.

Insläppet i ordboksvärmen och i mediespråket innebär inte att känslorna har svalnat på alla håll. Att ordet har en speciell historia och av vissa uppfattas som politiskt färgat märks även i dagens råd från språkvården. I boken Språk­rådet rekommenderar från 2023 beskrivs hen som ett pronomen som kan passa ”när du skriver om personer i allmänhet”. Men även om det är ”väl etablerat i språkbruket i dag” kan det ”fortfarande uppfattas som ett signalord av vissa”.

60 år efter att Rolf Dunås och Karl-Hampus Dahlstedt började diskutera hen utanför universitetets väggar är ordet etablerat. Trots att Susanna Karlsson tror att pronomenets sprängkraft är på nedgång kan skribenter fortfarande ha anledning att fundera över bruket av hen.

– En professionell skribent bör tänka på vem den ­skriver på uppdrag för. Blir man till exempel talskrivare för Sverigedemokraterna eller för Miljöpartiet så kommer det att finnas olika förväntningar. Om man som skribent vill landa störningsfritt kan det leda till en typ av val. Om man vill skaka om sin mottagare kan man göra ett annat val. En något skavd läsare är ju kanske också någon som om en vecka kommer ihåg vad den har läst.

Anders Svensson är chef­redaktör på Språktidningen.

Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.

Här hittar du Språktidningens pressmeddelande om undersökningen.