Här sitter älvdalskans framtid
Fler och fler unga lär sig älvdalska. Ändå är framtiden oviss för det som för många talare och språkvetare är ett språk – men för staten är en svensk dialekt.
Älvdalen är med sina blomsterängar, fäbodar och milsvida skogar själva sinnebilden för svensk landsbygd. Kyrkbyn sträcker sig längs landsvägen som en ändlös rad av röda och vita stugor. Här och var skymtar Österdalälvens vatten, och i fjärran reser sig kulliga blå berg.
Ändå pågår just här ett av de hittills största utbrytningsförsöken från det svenska språket. Redan vid kommungränsen möts besökare av en vägskylt med påskriften Welkumin að Övdalim, ’Välkommen till Älvdalen’.
I matbutikerna, som fungerar som en mötesplats för tätortens närmare 2 000 invånare, hörs visserligen nästan bara ”vanlig” svenska. Men om man lyssnar noga går det att urskilja någon enstaka stämma som – trots att språkmelodin låter märkligt bekant – glider undan varje tolkning.
– Jag och en annan älvdalsktalande som jobbar här har bestämt att vi först ska tilltala kunderna på älvdalska. Särskilt de äldre blir ofta väldigt glada då. Men om de ser ut som frågetecken så byter vi till svenska, säger redovisningskonsulten Elin Schröder, 22 år, som jobbar deltid på Coop.
Själv lärde hon sig älvdalska före standardsvenska och använder den med flera av sina kompisar – särskilt i dragkampslaget, som är enspråkigt älvdalskt. Men hon är alltid beredd att sekundsnabbt växla till svenska.
– En svensktalande person förstår ju nästan ingenting. De flesta som bor här håller nog med om att älvdalska är ett eget språk, men man får inte säga så, för den klassas bara som en svensk dialekt, säger hon.
Älvdalen har tilldragit sig språkvetares intresse i flera hundra år. På 1880-talet beskrev Uppsalaprofessorn Adolf Noreen älvdalskan som det mest ursprungliga dalmålet, och hans elev Lars Levander tillbringade fyra år i Älvdalen för att samla material till en doktorsavhandling.
Men för älvdalingarna har deras särpräglade språk också varit en belastning: den svenska språkpolitiken, som länge gick ut på att utrota dialekterna, ledde till att elever fick stryk när de talade älvdalska i skolan och att föräldrar gick över till att tala standardsvenska med sina barn.
– Vi brukar tala om den förlorade generationen. Jag är själv en del av den. Min pappa, som var född 1919, bestämde sig för att inte tala älvdalska med mig och min bror. Vi fick aldrig lära oss den, men vi hörde den ändå omkring oss hela tiden, säger Ing-Marie Bergman.
”Både de yngre och de äldre fungerar som ett slags influerare”
I dag är hon älvdalsk samordnare på Älvdalens kommun och leder revitaliseringsprojektet Glamgleðį, ’Språkglädje’, som går ut på att låta den äldre generationen föra över sitt språk till den yngre i allt från berättarkvällar och handarbete till språkkaféer och ren språkundervisning.
En grupp yngre medarbetare producerar också en älvdalsk podd, lokala nyheter samt korta videoklipp tillsammans med seniorer från äldreboendet. Några av klippen har fått flera tusen visningar.
– Både de yngre och de äldre fungerar som ett slags influerare. Seniorerna tycker att det här är så roligt och är så stolta över uppmärksamheten de får för sitt språk, som de inte fick använda tidigare – det blir verkligen en upprättelse för dem, säger Ing-Marie Bergman.
Revitaliseringsarbetet inleddes redan på 1980-talet när föreningen Ulum dalska, ’Vi ska tala älvdalska’, bildades efter ett lokalt upprop för att rädda älvdalskan. Älvdalska böcker publicerades, en ordbok gavs ut och i början av 2000-talet anslöt sig även Älvdalens kommun.
Men det stora lyftet kom 2018 när kommunen beviljades medel från Allmänna arvsfonden till det treåriga projektet Wilum og bellum, ’Vi vill och vi kan’. Detta projekt resulterade bland annat i älvdalska barnböcker, läromaterial, utbildning av skolpersonal samt undervisning i älvdalska på högstadiet under en så kallad fokustimme i veckan.
– I utvärderingen sa ungdomar att de ville ha längre lektioner och mer grammatik. Det fick oss att inse att vi borde införa älvdalskundervisning i hela grundskolan – något som vi också har lyckats med, även om lektionerna är frivilliga och sker efter skoltid, säger Ing-Marie Bergman.
”För tjugo år sedan var det nästan omöjligt att som utomstående höra älvdalska i Älvdalen”
Dialektforskaren Henrik Rosenkvist, som är professor i nordiska språk vid Göteborgs universitet och har engagerat sig i älvdalskans bevarande, tycker att revitaliseringen i Älvdalen har kommit en god bit på väg.
Den viktigaste effekten hittills, menar han, är att man har lyckats synliggöra och skapa en lokal stolthet över älvdalskan – inte minst tack vare de stipendier på 10 000 kronor som det samägda skogsbolaget Älvdalens besparingsskog delar ut till skolelever som behärskar älvdalska.
– För tjugo år sedan var det nästan omöjligt att som utomstående höra älvdalska i Älvdalen. Nu hörs språket mycket oftare och det syns på skyltar och kassakvitton. Jag tycker att det är helt fantastiskt, säger han.
Han framhåller också att skriftspråket har gjort det lättare att skriva läroböcker och att undervisa i älvdalska. Däremot är Henrik Rosenkvist kritisk mot att mycket av det som publiceras är baserat på en traditionell variant av älvdalska som få använder i dag.
Internationella erfarenheter visar nämligen att man bör vara försiktig med att införa en varietet som många talare känner sig främmande inför – i värsta fall kan det få folk att sluta använda språket av rädsla för att säga fel.
– Ett problem vid revitalisering är att det ofta finns en guldålderstanke som innebär att varje förändring av språket är till det sämre. Vi som är språkvetare vet att det inte är sant: levande språk förändras och kan inte låsas fast i något fossilt stadium, säger Henrik Rosenkvist.
”I dag är det nog inte någon som kritiserar någon annan för att de talar på fel sätt”
Ing-Marie Bergman menar dock att älvdalskan är utsatt för en så stark press från svenskan att försvenskningen måste motverkas om det över huvud taget ska bli någon älvdalska kvar.
– Men vi låter alla prata som de vill – i dag är det nog inte någon som kritiserar någon annan för att de talar på fel sätt. Jag upplever också att unga tycker att det är häftigt att använda gamla ord som är så olika svenskan som möjligt – det blir som ett hemligt språk.
Revitaliseringen tycks i alla fall ha haft effekt. I en enkät från 2008 uppgav endast 45 personer under 15 år att de använde älvdalska i sin vardag – men 2018 hade siffran stigit till 144 personer under 20 år. Det är dock oklart hur väl de nya talarna verkligen behärskar språket.
På en bänk vid busstationen sitter Ville Eriksson, 10 år, och Viola Håmås Wallin, 12 år. De kommer båda från älvdalsktalande hem och är några av få i sina skolklasser som kan tala flytande älvdalska – med sina klasskamrater använder de nästan bara standardsvenska.
– De kan ju inte något annat. Ibland säger mina kompisar att jag ska prata lite med dem på älvdalska. Då brukar jag göra det, men när jag sedan frågar om de förstår så svarar de ”nej”, säger Ville Eriksson.
Själv har han slutat att gå på älvdalsklektionerna, eftersom han tycker att de är för lätta. I stället för den lekbaserade nybörjarundervisningen skulle både han och Viola Håmås Wallin vilja öva mer på att läsa och skriva samt lära sig fler älvdalska ord som de har försvenskat.
– Man kanske kunde ha flera grupper: en för elever som kan flytande älvdalska och en för dem som inte kan alls, säger Viola Håmås Wallin.
På fritiden tycker de att det är ett problem att en hel grupp måste gå över till standardsvenska så fort det finns någon som inte förstår älvdalska. Därför skulle de vilja att alla läste älvdalska – inte bara den knappa tredjedel av eleverna som går på lektionerna i dag.
– Om alla förstod så kanske man kunde prata mer älvdalska med kompisarna. Många av mina kompisar förstår ju även om de inte kan prata själva, men vissa förstår inte alls, säger Viola Håmås Wallin.
Ing-Marie Bergman tror att det skulle bli lättare att införa älvdalska på det ordinarie skolschemat om den blev erkänd som ett minoritetsspråk. Då skulle kommunen och Ulum dalska också få rätt att söka anslag från staten och EU för det arbete de gör – något som skulle betyda mycket för en liten glesbygdskommun som har svårt att få ekonomin att gå ihop.
– När man måste banta budgeten tar man bort det som inte är absolut nödvändigt. Och det finns en gräns för hur mycket som kan göras ideellt.
Henrik Rosenkvist menar att älvdalskan uppfyller alla kriterier för att omfattas av Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk, där Sverige och andra europeiska länder har förbundit sig att skydda och främja sina minoritetsspråk.
– Ett erkännande enligt minoritetsspråkskonventionen skulle innebära att man fick ett långsiktigt stöd. I dag beror arbetet helt på det lokala engagemanget, till skillnad från de nationella minoritetsspråken som kan räkna med stöd år efter år. Dessutom skulle det vara ett erkännande av den språkliga identitet som man faktiskt har rätt till, säger han.
I en stor studie från 2024 har språkforskaren Piotr Garbacz visat att grammatiken hos älvdalskan och andra ovansiljansmål – som tillsammans utgör ett förhållandevis enhetligt dialektkontinuum – fortfarande avviker starkt från övriga svenska språkvarieteter. Så kallade swadesh-test tyder också på att skillnaden i ordförråd mellan standardsvenska och älvdalska är lika stor som mellan svenska och isländska.
Internationellt har de tongivande organisationerna SIL International och Unesco klassat älvdalskan som ett eget språk. Dessutom har Europarådet flera gånger uppmanat Sverige att ompröva älvdalskans ställning. Men svenska staten fortsätter att hävda att den bara är en svensk dialekt.
Ett återkommande argument är att frågan redan har utretts i 1997 års minoritetsspråksutredning, som ligger till grund för Sveriges minoritetsspråkspolitik. Men Henrik Rosenkvist menar att det inte är sant.
– Det viktigaste kriteriet för att en varietet ska omfattas av minoritetsspråkskonventionen är att den är tillräckligt ”annorlunda” i språkvetenskaplig mening. Men den enda språkvetaren som utredningen tillfrågade nämnde inte ens Europarådets kriterier i sitt expertutlåtande.
”Egentligen handlar det bara om att inte förbjuda dem”
Själv skulle Henrik Rosenkvist vilja se en oberoende utredning av Sveriges språkliga variation där språkvetare i dialog med talarna själva avgjorde vilka svenska varieteter som uppfyller Europarådets kriterier.
Förutom älvdalskan – där han tycker att det vore rimligt att inkludera även de andra ovansiljansmålen – tror han att möjliga kandidater skulle kunna vara jämtska, norrländsk bondska, överkalixmål och gutamål.
– Det finns andra europeiska länder som har erkänt mellan 15 och 20 minoritetsspråk. Staten behöver inte ge några större rättigheter till språken, så det är inte någon ekonomisk fråga. Egentligen handlar det bara om att inte förbjuda dem, säger Henrik Rosenkvist.
Modersmålstalaren Lennart Mattsson, 63 år, är värd för vandrarhemmet Tre björnar i Älvdalen. Han upplever dock att gästernas intresse för älvdalskan har mattats av.
– När vi började med vår verksamhet för tolv år sedan tycker jag att det var fler som kom hit för att de var intresserade av älvdalska. Men visst, det händer fortfarande att folk frågar om språket, säger han.
”Jag har en farhåga om att det kommer att bli som på Gotland”
Han tycker att det är lite tråkigt att älvdalskans ordförråd försvinner i takt med att de unga matas med svenska från alla håll, och i dag menar han att det oftast inte längre går att höra vilken by någon kommer ifrån.
– Jag har en farhåga om att det kommer att bli som på Gotland där man pratar svenska med en gotländsk dialekt.
Men han är ändå positivt inställd till revitaliseringsprojekten och tycker att det är kul att fler ungdomar vill lära sig älvdalska. Det allra viktigaste, menar han, är dock att föräldrar talar älvdalska med sina barn.
– Man måste höra språket hela tiden. Jag pratar aldrig svenska med mina barn – jag har inte gjort det någon gång, säger Lennart Mattsson.
Ulum dalska har just utvecklat en kontaktapp där användarna får en notis när det finns någon annan älvdalsktalande i närheten, och i kommunen håller man på att ta fram en AI-assistent som ska kunna hjälpa till med boköversättningar för att kompensera bristen på älvdalsktalande översättare.
Men när finansieringen från Allmänna arvsfonden för projektet Glamgleðį tar slut hösten 2027 är det inte ens säkert att kommunen har råd att ha kvar Ing-Marie Bergmans tjänst som älvdalsk samordnare.
Själv är hon dock fast besluten att fortsätta arbeta med det som har visat sig vara mest framgångsrikt i det pågående projektet.
– Unesco har sagt att det dör ett språk varannan vecka. Men vi har bestämt att älvdalskan inte ska bli ett av dem.
Älvdalska bevarar verbböjning
Älvdalska är en östnordisk varietet med västnordiska inslag som har talats i Älvdalen i Dalarna sedan åtminstone medeltiden. Den har i dag uppskattningsvis mellan 2 500 och 3 000 talare.
Älvdalskan är inte ömsesidigt begriplig med standardsvenska, norska eller danska. Däremot är den nära släkt med andra så kallade ovansiljansmål som talas nordväst om sjön Siljan – särskilt våmhusmål.
Uttalet bevarar fornnordiskans tre stavelselängder och nasala vokaler. Verb personböjs fortfarande i plural, och substantiven har tre genus (maskulinum, femininum och neutrum). Däremot håller det ålderdomliga trekasussystemet med ackusativ- och dativböjning på att luckras upp.
Samtidigt förekommer flera innovationer. Subjektet kan till exempel utelämnas i fraser som irið so duktiger, ’(ni) är så duktiga’, och älvdalskan är ett av få germanska språk som har dubbel negation av typen ’jag har inte sett ingen’.
Staffan Eng är frilansjournalist.
Läs mer om älvdalska:
”Älvdalskan har fler bilder i sig”
I dalmålen lever arvet från fornnordiskan
Älvdalska – eget språk eller värsting bland dialekter?
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
Älvdalen är med sina blomsterängar, fäbodar och milsvida skogar själva sinnebilden för svensk landsbygd. Kyrkbyn sträcker sig längs landsvägen som en ändlös rad av röda och vita stugor. Här och var skymtar Österdalälvens vatten, och i fjärran reser sig kulliga blå berg.
Ändå pågår just här ett av de hittills största utbrytningsförsöken från det svenska språket. Redan vid kommungränsen möts besökare av en vägskylt med påskriften Welkumin að Övdalim, ’Välkommen till Älvdalen’.
I matbutikerna, som fungerar som en mötesplats för tätortens närmare 2 000 invånare, hörs visserligen nästan bara ”vanlig” svenska. Men om man lyssnar noga går det att urskilja någon enstaka stämma som – trots att språkmelodin låter märkligt bekant – glider undan varje tolkning.
– Jag och en annan älvdalsktalande som jobbar här har bestämt att vi först ska tilltala kunderna på älvdalska. Särskilt de äldre blir ofta väldigt glada då. Men om de ser ut som frågetecken så byter vi till svenska, säger redovisningskonsulten Elin Schröder, 22 år, som jobbar deltid på Coop.
Själv lärde hon sig älvdalska före standardsvenska och använder den med flera av sina kompisar – särskilt i dragkampslaget, som är enspråkigt älvdalskt. Men hon är alltid beredd att sekundsnabbt växla till svenska.
– En svensktalande person förstår ju nästan ingenting. De flesta som bor här håller nog med om att älvdalska är ett eget språk, men man får inte säga så, för den klassas bara som en svensk dialekt, säger hon.
Älvdalen har tilldragit sig språkvetares intresse i flera hundra år. På 1880-talet beskrev Uppsalaprofessorn Adolf Noreen älvdalskan som det mest ursprungliga dalmålet, och hans elev Lars Levander tillbringade fyra år i Älvdalen för att samla material till en doktorsavhandling.
Men för älvdalingarna har deras särpräglade språk också varit en belastning: den svenska språkpolitiken, som länge gick ut på att utrota dialekterna, ledde till att elever fick stryk när de talade älvdalska i skolan och att föräldrar gick över till att tala standardsvenska med sina barn.
– Vi brukar tala om den förlorade generationen. Jag är själv en del av den. Min pappa, som var född 1919, bestämde sig för att inte tala älvdalska med mig och min bror. Vi fick aldrig lära oss den, men vi hörde den ändå omkring oss hela tiden, säger Ing-Marie Bergman.
”Både de yngre och de äldre fungerar som ett slags influerare”
I dag är hon älvdalsk samordnare på Älvdalens kommun och leder revitaliseringsprojektet Glamgleðį, ’Språkglädje’, som går ut på att låta den äldre generationen föra över sitt språk till den yngre i allt från berättarkvällar och handarbete till språkkaféer och ren språkundervisning.
En grupp yngre medarbetare producerar också en älvdalsk podd, lokala nyheter samt korta videoklipp tillsammans med seniorer från äldreboendet. Några av klippen har fått flera tusen visningar.
– Både de yngre och de äldre fungerar som ett slags influerare. Seniorerna tycker att det här är så roligt och är så stolta över uppmärksamheten de får för sitt språk, som de inte fick använda tidigare – det blir verkligen en upprättelse för dem, säger Ing-Marie Bergman.
Revitaliseringsarbetet inleddes redan på 1980-talet när föreningen Ulum dalska, ’Vi ska tala älvdalska’, bildades efter ett lokalt upprop för att rädda älvdalskan. Älvdalska böcker publicerades, en ordbok gavs ut och i början av 2000-talet anslöt sig även Älvdalens kommun.
Men det stora lyftet kom 2018 när kommunen beviljades medel från Allmänna arvsfonden till det treåriga projektet Wilum og bellum, ’Vi vill och vi kan’. Detta projekt resulterade bland annat i älvdalska barnböcker, läromaterial, utbildning av skolpersonal samt undervisning i älvdalska på högstadiet under en så kallad fokustimme i veckan.
– I utvärderingen sa ungdomar att de ville ha längre lektioner och mer grammatik. Det fick oss att inse att vi borde införa älvdalskundervisning i hela grundskolan – något som vi också har lyckats med, även om lektionerna är frivilliga och sker efter skoltid, säger Ing-Marie Bergman.
”För tjugo år sedan var det nästan omöjligt att som utomstående höra älvdalska i Älvdalen”
Dialektforskaren Henrik Rosenkvist, som är professor i nordiska språk vid Göteborgs universitet och har engagerat sig i älvdalskans bevarande, tycker att revitaliseringen i Älvdalen har kommit en god bit på väg.
Den viktigaste effekten hittills, menar han, är att man har lyckats synliggöra och skapa en lokal stolthet över älvdalskan – inte minst tack vare de stipendier på 10 000 kronor som det samägda skogsbolaget Älvdalens besparingsskog delar ut till skolelever som behärskar älvdalska.
– För tjugo år sedan var det nästan omöjligt att som utomstående höra älvdalska i Älvdalen. Nu hörs språket mycket oftare och det syns på skyltar och kassakvitton. Jag tycker att det är helt fantastiskt, säger han.
Han framhåller också att skriftspråket har gjort det lättare att skriva läroböcker och att undervisa i älvdalska. Däremot är Henrik Rosenkvist kritisk mot att mycket av det som publiceras är baserat på en traditionell variant av älvdalska som få använder i dag.
Internationella erfarenheter visar nämligen att man bör vara försiktig med att införa en varietet som många talare känner sig främmande inför – i värsta fall kan det få folk att sluta använda språket av rädsla för att säga fel.
– Ett problem vid revitalisering är att det ofta finns en guldålderstanke som innebär att varje förändring av språket är till det sämre. Vi som är språkvetare vet att det inte är sant: levande språk förändras och kan inte låsas fast i något fossilt stadium, säger Henrik Rosenkvist.
”I dag är det nog inte någon som kritiserar någon annan för att de talar på fel sätt”
Ing-Marie Bergman menar dock att älvdalskan är utsatt för en så stark press från svenskan att försvenskningen måste motverkas om det över huvud taget ska bli någon älvdalska kvar.
– Men vi låter alla prata som de vill – i dag är det nog inte någon som kritiserar någon annan för att de talar på fel sätt. Jag upplever också att unga tycker att det är häftigt att använda gamla ord som är så olika svenskan som möjligt – det blir som ett hemligt språk.
Revitaliseringen tycks i alla fall ha haft effekt. I en enkät från 2008 uppgav endast 45 personer under 15 år att de använde älvdalska i sin vardag – men 2018 hade siffran stigit till 144 personer under 20 år. Det är dock oklart hur väl de nya talarna verkligen behärskar språket.
På en bänk vid busstationen sitter Ville Eriksson, 10 år, och Viola Håmås Wallin, 12 år. De kommer båda från älvdalsktalande hem och är några av få i sina skolklasser som kan tala flytande älvdalska – med sina klasskamrater använder de nästan bara standardsvenska.
– De kan ju inte något annat. Ibland säger mina kompisar att jag ska prata lite med dem på älvdalska. Då brukar jag göra det, men när jag sedan frågar om de förstår så svarar de ”nej”, säger Ville Eriksson.
Själv har han slutat att gå på älvdalsklektionerna, eftersom han tycker att de är för lätta. I stället för den lekbaserade nybörjarundervisningen skulle både han och Viola Håmås Wallin vilja öva mer på att läsa och skriva samt lära sig fler älvdalska ord som de har försvenskat.
– Man kanske kunde ha flera grupper: en för elever som kan flytande älvdalska och en för dem som inte kan alls, säger Viola Håmås Wallin.
På fritiden tycker de att det är ett problem att en hel grupp måste gå över till standardsvenska så fort det finns någon som inte förstår älvdalska. Därför skulle de vilja att alla läste älvdalska – inte bara den knappa tredjedel av eleverna som går på lektionerna i dag.
– Om alla förstod så kanske man kunde prata mer älvdalska med kompisarna. Många av mina kompisar förstår ju även om de inte kan prata själva, men vissa förstår inte alls, säger Viola Håmås Wallin.
Ing-Marie Bergman tror att det skulle bli lättare att införa älvdalska på det ordinarie skolschemat om den blev erkänd som ett minoritetsspråk. Då skulle kommunen och Ulum dalska också få rätt att söka anslag från staten och EU för det arbete de gör – något som skulle betyda mycket för en liten glesbygdskommun som har svårt att få ekonomin att gå ihop.
– När man måste banta budgeten tar man bort det som inte är absolut nödvändigt. Och det finns en gräns för hur mycket som kan göras ideellt.
Henrik Rosenkvist menar att älvdalskan uppfyller alla kriterier för att omfattas av Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk, där Sverige och andra europeiska länder har förbundit sig att skydda och främja sina minoritetsspråk.
– Ett erkännande enligt minoritetsspråkskonventionen skulle innebära att man fick ett långsiktigt stöd. I dag beror arbetet helt på det lokala engagemanget, till skillnad från de nationella minoritetsspråken som kan räkna med stöd år efter år. Dessutom skulle det vara ett erkännande av den språkliga identitet som man faktiskt har rätt till, säger han.
I en stor studie från 2024 har språkforskaren Piotr Garbacz visat att grammatiken hos älvdalskan och andra ovansiljansmål – som tillsammans utgör ett förhållandevis enhetligt dialektkontinuum – fortfarande avviker starkt från övriga svenska språkvarieteter. Så kallade swadesh-test tyder också på att skillnaden i ordförråd mellan standardsvenska och älvdalska är lika stor som mellan svenska och isländska.
Internationellt har de tongivande organisationerna SIL International och Unesco klassat älvdalskan som ett eget språk. Dessutom har Europarådet flera gånger uppmanat Sverige att ompröva älvdalskans ställning. Men svenska staten fortsätter att hävda att den bara är en svensk dialekt.
Ett återkommande argument är att frågan redan har utretts i 1997 års minoritetsspråksutredning, som ligger till grund för Sveriges minoritetsspråkspolitik. Men Henrik Rosenkvist menar att det inte är sant.
– Det viktigaste kriteriet för att en varietet ska omfattas av minoritetsspråkskonventionen är att den är tillräckligt ”annorlunda” i språkvetenskaplig mening. Men den enda språkvetaren som utredningen tillfrågade nämnde inte ens Europarådets kriterier i sitt expertutlåtande.
”Egentligen handlar det bara om att inte förbjuda dem”
Själv skulle Henrik Rosenkvist vilja se en oberoende utredning av Sveriges språkliga variation där språkvetare i dialog med talarna själva avgjorde vilka svenska varieteter som uppfyller Europarådets kriterier.
Förutom älvdalskan – där han tycker att det vore rimligt att inkludera även de andra ovansiljansmålen – tror han att möjliga kandidater skulle kunna vara jämtska, norrländsk bondska, överkalixmål och gutamål.
– Det finns andra europeiska länder som har erkänt mellan 15 och 20 minoritetsspråk. Staten behöver inte ge några större rättigheter till språken, så det är inte någon ekonomisk fråga. Egentligen handlar det bara om att inte förbjuda dem, säger Henrik Rosenkvist.
Modersmålstalaren Lennart Mattsson, 63 år, är värd för vandrarhemmet Tre björnar i Älvdalen. Han upplever dock att gästernas intresse för älvdalskan har mattats av.
– När vi började med vår verksamhet för tolv år sedan tycker jag att det var fler som kom hit för att de var intresserade av älvdalska. Men visst, det händer fortfarande att folk frågar om språket, säger han.
”Jag har en farhåga om att det kommer att bli som på Gotland”
Han tycker att det är lite tråkigt att älvdalskans ordförråd försvinner i takt med att de unga matas med svenska från alla håll, och i dag menar han att det oftast inte längre går att höra vilken by någon kommer ifrån.
– Jag har en farhåga om att det kommer att bli som på Gotland där man pratar svenska med en gotländsk dialekt.
Men han är ändå positivt inställd till revitaliseringsprojekten och tycker att det är kul att fler ungdomar vill lära sig älvdalska. Det allra viktigaste, menar han, är dock att föräldrar talar älvdalska med sina barn.
– Man måste höra språket hela tiden. Jag pratar aldrig svenska med mina barn – jag har inte gjort det någon gång, säger Lennart Mattsson.
Ulum dalska har just utvecklat en kontaktapp där användarna får en notis när det finns någon annan älvdalsktalande i närheten, och i kommunen håller man på att ta fram en AI-assistent som ska kunna hjälpa till med boköversättningar för att kompensera bristen på älvdalsktalande översättare.
Men när finansieringen från Allmänna arvsfonden för projektet Glamgleðį tar slut hösten 2027 är det inte ens säkert att kommunen har råd att ha kvar Ing-Marie Bergmans tjänst som älvdalsk samordnare.
Själv är hon dock fast besluten att fortsätta arbeta med det som har visat sig vara mest framgångsrikt i det pågående projektet.
– Unesco har sagt att det dör ett språk varannan vecka. Men vi har bestämt att älvdalskan inte ska bli ett av dem.
Älvdalska bevarar verbböjning
Älvdalska är en östnordisk varietet med västnordiska inslag som har talats i Älvdalen i Dalarna sedan åtminstone medeltiden. Den har i dag uppskattningsvis mellan 2 500 och 3 000 talare.
Älvdalskan är inte ömsesidigt begriplig med standardsvenska, norska eller danska. Däremot är den nära släkt med andra så kallade ovansiljansmål som talas nordväst om sjön Siljan – särskilt våmhusmål.
Uttalet bevarar fornnordiskans tre stavelselängder och nasala vokaler. Verb personböjs fortfarande i plural, och substantiven har tre genus (maskulinum, femininum och neutrum). Däremot håller det ålderdomliga trekasussystemet med ackusativ- och dativböjning på att luckras upp.
Samtidigt förekommer flera innovationer. Subjektet kan till exempel utelämnas i fraser som irið so duktiger, ’(ni) är så duktiga’, och älvdalskan är ett av få germanska språk som har dubbel negation av typen ’jag har inte sett ingen’.
Staffan Eng är frilansjournalist.
Läs mer om älvdalska:
”Älvdalskan har fler bilder i sig”
I dalmålen lever arvet från fornnordiskan
Älvdalska – eget språk eller värsting bland dialekter?
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
