Två ristare och en kung

Sparlösastenen är näst efter Rökstenen (se Språktidningen 6/2025) ­Sveriges mest berömda och märkliga runinskrift. Den är ristad på alla fyra sidor men har runor bara på tre av dem. Svårtolkade bilder finns på två sidor. Runorna är delvis ålderdomliga och på första sidan osedvanligt stora så att de täcker hela stenens bredd. Tyvärr är stenen så skadad att vi aldrig kommer att kunna tolka den i dess helhet. Men jag har gjort ett försök att få fram det väsentliga av inne­hållet i inskriften.

Man är tämligen enig om att inskriften ska dateras till omkring år 800, alltså tidig vikingatid. Det som talar för det är främst en del ålderdomligheter i språket. Men arkeologer som har tidfäst ristningen genom skeppsbilderna har kommit fram till samma resultat. Speciellt med Sparlösa­stenen är också att den har återanvänts cirka 250 år senare då en senvikingatida runristare högg in en kort åminnelseristning av vanlig typ på ett ledigt utrymme på stenen.

Det finns både likheter och skillnader mellan Rök och Sparlösa. Båda ristningarna handlar – enligt min tolkning – om en far som sörjer sin döde son men hoppas finna tröst i tron på att sonen kommer att strida med de tappraste krigarna i kampen mot de onda krafterna i Ragnarök. Men medan Rökristaren använder sig av olika medel för att dölja sitt budskap – bland annat lönnrunor och svåra ­gåtor – så har Sparlösa­ristarna (de är två!) ett ganska enkelt berättande språk som verkar skildra ett händelseförlopp som leder fram till sonens död. Om stenen inte vore skadad skulle vi förmodligen kunna läsa och förstå allt.

Texten inleds på den sida som har de enorma runorna. Storleken på dessa kan vara ett sätt att ­markera för ­läsaren att detta är rist­ningens början. Blicken dras också verkligen dit. Det finns enligt min mening bara två personer som nämns vid namn här på denna sida. Den enes namn skulle om det var brukligt i dag vara Ävisel. När stenen ristades uttalade man det som Äjwisel. Den andre hette – och skulle i dag fort­farande heta – Alrik.

Alla tidigare tolkare av ristningen har räknat med att en tredje person uppträder här, nämligen en Erik. För min del vill jag hellre anta att detta erik ska förstås utifrån namnets egentliga betydelse, nämligen ’kung’. Erik betyder närmare bestämt ’den ensamt härskande’. Det är ingen slump att Erik var ett vanligt kunganamn under både vikingatid och medeltid. Lika lite som att namnet Håkon var ett vanligt namn på kungar och jarlar. Håkon betyder ’den högättade’. Vi har ju också benämningen eriksgata på den ceremoniella resa som sveakungen företog runt i riket som nyvald kung. Där är det tveklöst så att erik betyder ’kung’.

Med denna tolkning som utgångspunkt så omtalas Ävisel alltså inte här i ristningens början som ”Eriks son” utan som ”kungens son”. Vem är då Alrik? Eftersom det längre fram i ristningen sägs att Alrik lät resa stenen till minne av Ävisel, så blir den mest logiska slutledningen att Alrik är kungen! Jag menar att det bara är dessa två personer – kungen Alrik och hans son Ävisel – som figurerar i ristningen. Kungen kallas senare i ristningen även ’fader’ och ’herre’. Hans olika benämningar visar hans olika roller.

Alrik var även namnet på en äldre kung i Ynglinga­ätten. Alltså ett passande kunganamn! Man får lätt lite felaktiga associationer av ordet kung. Vid den här tiden – tidig vikingatid – fanns det inte en enda mäktig kung över hela det som då var motsvarig­heten till dagens Sverige. Snarare fanns det många olika småkungar som regerade över mindre områden. Västergötland kan ha haft en kung. Eller så var det ett ännu mindre område som Alrik regerade över. Det vet vi inte och det kan vi inte veta.

I ristningens början står det: Ävisel gav, kungens son. Alrik gav. Vän av ordning frågar sig: Gav vadå? Det har också alla tidigare uttolkare av inskriften gjort.

Min lösning på det ­problemet är att läsa inskriftens första runa – en a-runa – två gånger. Dels som första bokstaven i namnet Ävisel. Det fanns ingen ä-runa så man fick använda a-runan också för ä. Dels som en så kallad begreppsruna. Det betyder att runan inte står för sitt ljudvärde utan för det som ­runans namn betydde. a-runans namn var ar vilket betyder ’god årsväxt, äring, god skörd’. Och det var alltså vad Ävisel gav. Man trodde att en god och lyckosam ledare kunde påverka skördens utfall. De som ­gåvan var ämnad åt nämns inte uttryckligen i ristningen. Man ger ju något till någon. Men det är underförstått av sammanhanget att gåvan i form av en god årsväxt gavs till bönderna. De som gav var kungen Alrik och kungens son Ävisel. På ristningens första sida vill jag sammanfattningsvis läsa: God årsväxt gav Ävisel, konungens son. Alrik gav [också].

På andra sidan blir det genast svårare eftersom ­texten är delvis skadad och oläslig. Det som går att läsa menar jag är: …gav till herren ära i gengäld… Både det som står före och det som står efter är oläsligt. Underförstått måste det vara bönderna som i gengäld för den goda års­växten gav ”herren”, det vill säga Alrik, ära. ”Herren” och ”ära” uttrycks med två ålder­domliga ord: fröyr och ullr. Dessa ord är också namnen på två av de mäktigaste gudarna i asatron, Frej och Ull, men här står orden – precis som erik – inte som namn utan som ord med sin etymologiska betydelse. Detta är det enda ­kända textställe i runnordiskan där detta förekommer. I andra germanska fornspråk finns både fröyr i betydelsen ’herre’ (gotiska, forntyska, forn­engelska) och ullr i betydelsen ’ära’ (gotiska). Att dessa betydelser finns i Sparlösainskriften är ett tecken på dess höga ålder och ålderdomliga och, antag­ligen också redan på den tiden, gammaldags och högtidliga språk.

Texten fortsätter men är fortfarande svårläst på grund av skador i stenen. Det som går att läsa med säkerhet här är ordet fader upprepat två gånger. Dessutom står det med runor ubsal vilket ibland har tolkats som Uppsala. Det är inte omöjligt även om man egentligen väntade sig en eller flera runor till för att få det fullständiga ortnamnet. I nästa mening talas det om nätter och dagar. Det betyder antagligen att en tid förflyter.

Sedan nämns återigen namnen Alrik och Ävisel utan att det går att förstå sammanhanget. Intressant är att Alrik här har ett namn till. Samma tillnamn förekommer också en gång till längre fram i ristningen. Mitt förslag är att Alrik kallats för Alrik Lybir. På nutida svenska skulle det bli Alrik Löver. Tillnamnet är en bildning till det verb som på svenska heter lövja och som Svenska Akademiens ordbok defi­nierar så här: ”med ­magiska konster (i sht besvärjelser) stärka l. bota l. skydda (ngn l. ngt); äv. abs.: öva l. bruka trolldom; trolla; signa”. En nutida motsvarighet till lybir skulle kunna vara lövjare eller lövjekarl.

Det verkar kanske märkligt i nutida öron att en kung kallas för något i stil med trollgubbe men vårt perspektiv är präglat av millennier av kristet avståndstagande till trolldom. I en förkristen, hednisk kontext har det troligen ansetts vara en god och framstående egenskap att kunna bota eller hela med magi.

Därefter följer, nu på tredje sidan, det kanske intressantaste i hela ristningen, nämligen en halvstrof poesi i ett fornnordiskt versmått, fornyrdislag. I översättning till nutida svenska står det:

Sägs nu herren
att segerfrejdad må kallas
konungasonen
i dånens stora strid

Det betyder: Det berättas nu för herren (Alrik) att eftersom kungens son (Ävisel) är känd för sina segrar kommer han att strida i vapenlarmet i den sista stora striden, alltså Ragnarök. Ävisel är död men man försöker trösta Alrik med det ärorika som väntar sonen. Detta är ett tema som mycket påminner om Rökstenens.

Dikten är skriven i enlighet med alla regler som gäller för versmåttet i fråga om allitteration, antal stavelser per rad och betoningar. Dessutom finns så kallad halvassonans, en typ av rim som vanligen inte förekommer i fornyrdislag, utom i ett fall: i en halvstrof på Rökstenen …

Slutet på inskriften inne­håller upplysningen att stenen är ristad av Alrik till minne av Ävisel och en uppmaning till läsaren att tyda runorna.

Det är intressant att jämföra Sparlösastenen med en annan ungefär samtida runsten från Kälvesten i Östergötland, bara tolv mil från Sparlösa. Den östgötska stenen är mycket enklare i utförande men nämner att en man vid namn Öjvind dött i österled ”med Ävisel”. Det är det enda belägget utom Sparlösa på namnet Ävisel. Kälvestensstenen är den tidigaste runsten som nämner en vikingafärd i österled. Det är inte omöjligt att det är samma Ävisel i de båda inskrifterna. I så fall är Sparlösastenen ristad till minne av en kungason som dött under ett tidigt vikingatåg i österled, på andra sidan Östersjön.

Staffan Fridell är professor emeritus i nordiska språk vid Uppsala universitet.

Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.