Bild: 
Emma Hanquist
Utan att tänka närmare på saken, styr vi tanken till den framtid vi vill tala om.

Så formar vi framtiden

Nutid och dåtid skiljer sig från framtid – även i språket.
I svenskan­ talar vi om framtid på olika sätt. Ofta går det bra att behandla den som om den redan är här.

Just nu arbetar jag, men i går slappade jag.
I den här meningen har arbetar och slappade olika ändelser med tidsbetydelse: -r för nutid och -de för dåtid. Svenska verb har alltså två tempusformer: presens och preteritum. Men har svenskan något futurum, alltså ett framtidstempus?

Förutom presens och preteritum – som brukar kallas enkla tempus – har svenskan de sammansatta tempusen perfekt och pluskvamperfekt. De kan också sägas vara dåtidstempus, och bildas med hjälpverbet ha:

Jag har arbetat. Jag hade gärna slappat.

Någon särskild verbform för att uttrycka framtid har svenskan inte, men även här är det möjligt att använda hjälpverb. En tänkbar kandidat är hjälpverbet ska:

Jag ska slappa nu.

Men ska är knepigt på så sätt att det ofta passar ganska dåligt när man vill göra ett uttalande om framtiden. Vi hittar till exempel knappast några ska i SMHI:s väderprognoser, även om de handlar om framtiden. I själva verket är de oftast formulerade i presens:

Ett regnområde drar under morgondagen in över södra Götaland.

Om man sätter in ett ska här låter det snarast som om en vädergud hade beslutat att skicka in regnområdet:

Ett regnområde ska under morgondagen dra in över södra Götaland.

Ska används alltså för det mesta när man talar om någonting som någon har bestämt. Det kan vara den som agerar i satsen eller någon annan:

Jag ska jobba i morgon.

Men ska kan också ha andra funktioner, som inte alltid har med framtiden att göra. Det kan vara en ”handlingsregel”, som i Den här skjortan ska tvättas i 40 grader, eller det kan markera att talaren återger något som hen har hört och inte upplevt själv: Dom ska ha bra mat på den här restaurangen. Här fungerar ska som ett så kallat modalt hjälpverb. Modalitet är ett samlingsnamn på en rad olika begrepp som har att göra med vad som är möjligt, säkert, nödvändigt, önskvärt och liknande.

Det är ingenting unikt för svenskan – och heller ingen tillfällighet – att vi använder samma ord när vi talar om framtiden som när vi uttrycker olika former av modalitet. Framtiden skiljer sig ju från nutid och dåtid i fråga om vilket slag av kunskap vi kan ha om den. Det som har hänt är ju något definitivt, medan vad som kommer att hända i framtiden alltid är en öppen fråga. Det gäller oavsett om framtiden ter sig bestämd eller inte.

Därför ser man också i språkhistorien att ord och ändelser som markerar futurum ofta en gång i tiden har handlat om sådant som är möjligt, önskvärt, nödvändigt och så vidare. De har alltså varit rent modala. Engelskans will är till exempel från början samma ord som svenskans vill, och de franska futurumändelserna kommer från latinets habere, ’ha’, som användes som hjälpverb i betydelsen ’måste’.

Men i svenskan använder vi alltså inte gärna ska när vi gör en ren förutsägelse om framtiden. Svenskan har ett annat hjälpverb som passar bättre i sådana sammanhang: kommer:

Oljepriset kommer (att) stiga.

För ett halvsekel sedan satte man alltid att (eller i talspråket å) mellan kommer och huvudverbet, men på senare tid har det blivit allt vanligare att man utelämnar det, till språkpolisernas fasa. Nämnas bör då att konstruktionen redan tidigare har förlorat ett ord: för ett par hundra år sedan hette det kommer till att, som det fortfarande gör på danska och norska.

Kommer skulle kunna användas i väderprognoser:

Ett regnområde kommer att dra in under morgondagen.

Men det kan uppfattas som onödigt – man vet ju ändå att det handlar om framtiden. I engelska är man däremot närmast tvungen att sätta ut will i stort sett i varje mening när man talar om framtiden: It will rain tomorrow, ’Det kommer att regna i morgon’.

Engelskan är på det hela taget mer noggrann med att markera framtid grammatiskt än svenskan. Men även där finns det flera olika möjligheter. Förutom will kan man använda shall, is going to (gonna) och is to. Vilket alternativ man väljer beror på flera olika faktorer, och för någon som inte har engelska som modersmål är det inte alltid helt lätt.

Över huvud taget är valet mellan olika uttrycksmöjligheter när man talar om framtiden ofta komplicerat – och kan förbrylla även en språkforskare. En tumregel för den som lär sig svenska som främmande språk är att man ska undvika att överanvända ska och att man ofta klarar sig med presens. Men den regeln hjälper inte alltid. Låt oss se på ett exempel. Anta att Alfred har för avsikt att öppna ett fönster. Man kan då teoretiskt tänka sig åtminstone tre möjligheter om han vill meddela detta:

1) Jag öppnar fönstret,

2) Jag ska öppna fönstret,

3) Jag kommer att öppna fönstret.

En situation kan vara att Beda just har sagt Det är kvavt härinne. Då kan Alfred använda presens, som i alternativ 1. Men om vi i stället tänker oss att Beda står i vägen för Alfred när han vill utföra sin plan, låter presens ganska konstigt och han får i stället välja alternativ 2 (som också eventuellt skulle gå i den första situationen). Alternativ 3 – kommer att – går eventuellt i den andra situationen men låter egendomlig i den första. Om vi däremot tänker oss en skrivvakt som varnar eleverna i salen, blir alternativ 3 helt naturligt: Håll i era papper, jag kommer att öppna fönstret!

Vad vi ser här är att valet av uttryck för framtid beror på vilken roll yttrandet har i samspelet mellan människor: det kan vara ett erbjudande om en lösning på ett problem, som i första fallet, det kan vara ett utpekande av ett problem som behöver lösas, som i andra fallet, eller en varning om konsekvenserna av en handling, som i det tredje.

Vilket uttryckssätt man använder påverkas också av verbhandlingens natur. Om man förutspår ett tillstånd som kommer att råda vid en tidpunkt i framtiden, är det ofta svårt att använda presens: Det är kallt i morgon är inte naturlig svenska, inte ens om man sätter ut tidpunkten i morgon. Om man däremot talar om en händelse som innebär en förändring, går det genast bättre:

Det blir kallare i morgon.

I själva verket fungerar verbet bli i svenska ofta nästan som futurum av verbet vara (fast bara nästan). Ibland kan man använda det utan att det involverar någon förändring:

I dag är det kallt, och det blir kallt i morgon också.

Att sakna en särskild verbform för futurum har svenskan gemensamt med övriga germanska språk, liksom med de finsk-ugriska språken finska, samiska och estniska.

Fast särskilda futurumformer är vanliga på andra håll. Geografiskt närmast är de baltiska språken lettiska och litauiska. På lettiska kan verbet för ’arbeta’ böjas i presens, (viņa) strādā, ’hon arbetar’, preteritum, (viņa) strādāja, ’hon arbetade’ – och futurum (viņa) strādās, ’hon kommer att arbeta’.

Likadant har många romanska språk särskilda futurumformer, till exempel franska: elle travaille, ’hon arbetar’, men elle travaillera, ’hon kommer att arbeta’. Utanför Europa hittar vi böjningar i futurum i många språk – både små och stora, bland annat hindi och swahili.

Det finns också en hel del språk där man inte har olika verbformer för nutid och dåtid men ändå har en särskild futurumform. Ett exempel är grönländska.

Svenska har alltså ingen böjningsform som kan kallas futurum, utan enbart ”futurala hjälpverbskonstruktioner”. Valet av uttryckssätt är inte fritt utan styrs av principer som oftast är omedvetna för språkanvändarna. Jag kan till exempel meddela att jag kommer att jobba i helgen, utan att reflektera över det futurala uttrycket. Även om jag hellre skulle vilja slappa.

Östen Dahl är professor emeritus i lingvistik vid Stockholms universitet.

Publicerad i nummer: 
6/2020