I lagens namn

Året var 1992 när Jón Gnarr blev pappa för fjärde gången. Den nyfödda dottern ­döptes på senvåren i ­Bústaðakirkja i Reykjavík till ­Camilla ­efter mormor. Men när ­dopattesten kom med posten skrevs för­namnet Kamilla. Jón Gnarr ringde folk­bokförings­myndig­heten Þjóðskrá Íslands för att korri­gera stavningen från k till c.

– Jag trodde att det var ett misstag. Men så fick jag svaret att det inte var något missförstånd och att c var förbjudet eftersom bokstaven c inte fanns i alfabetet. Det var så otroligt irriterande att behöva lyssna på detta eftersom det var så dumt och ett sådant utslag av förmyndarmentalitet, säger han.

Det var inte första gången Jón Gnarr ifrågasatte namnskicket på Island. Redan som barn – när det stod Jón Gunnar Kristinsson i folkbokföringens register – undrade han varför vissa namn var tillåtna och andra inte. Själv döptes han till Jón efter farfar och Gunnar efter mammas syster som hette Guðrún men kallades Gunna.

– Jag var aldrig nöjd med Gunnar eftersom jag inte ­tyckte att jag var någon ­Gunnar. När jag frågade mamma varför jag inte hette Jón Gunna i stället fick jag svaret att det inte var möjligt eftersom Gunna inte var ett mansnamn.

I tonåren blev han punkare och började så småningom skriva dikter och uppträda. Han kallade sig alltid bara Jón Gnarr.

– På något sätt kom det ur Gunnar. Säger du Gunnar snabbt låter det som Gnarr. Men så var det udda skriv­sättet nog också inspirerat av poeten Steinn Steinarr som valde att skriva med två r och min bästa vän Óttarr Proppé hade också två r i förnamnet, berättar han.

Under några år i Sverige på 1990-talet – där han bland annat monterade dörrar på Volvo i Torslanda och arbetade i hemtjänsten i Hudiksvall – upptäckte han ståuppkomik. Åter på Island skrev han böcker, gjorde succé med föreställningen Ég var einu sinni nörð (’Jag var en gång en nörd’) och tv-serien Nætur­vaktin (’Nattskiftet’) – en ångestkomedi som inte bara trollband ­hemmapubliken utan även blev den första isländska serien som visades av BBC och såldes till Holly­wood. Efter finanskraschen 2008 gav han sig in i ­politiken genom att grunda Besti flokku­rinn (’Bästa partiet’). Våren 2010 vann partiet valet i Reykjavík och Jón Gnarr blev borgmästare i den isländska huvudstaden – en position som brukar betraktas som den näst inflytelserikaste i landet efter statsministern.

Han var fortfarande alltid bara Jón Gnarr. Utom för motståndarna på tidningen Morgunblaðiðs ledarsida. Där fick han i regel heta Jón ­Gunnar Kristinsson som i folkbokföringen.

– Det finns ett slags tradition att förminska människor genom att förvränga namnet. Men det är mest ett töntigt skämt.

Redan då hade han länge brottats med myndigheterna för att få heta just Jón Gnarr och inget annat. Det gick sisådär. Gunnar kunde han stryka. Gnarr fick han visserligen inte göra till ett efter- eller släktnamn som kunde bäras av hela familjen. Men det godkändes som mellannamn och kunde därför tas som mellannamn även av hustrun och barnen. Islands namnlagar satte dock stopp för att komma längre än Jón Gnarr Kristinsson.

Det enda vallöftet han höll under sina fyra år som borgmästare var att han inte skulle hålla några vallöften. Inför valet 2014 lämnade han politiken och avvecklade Bästa partiet. Men en inbjudan att bli gästprofessor på Rice university i Houston skapade en oväntad öppning. Han vände sig till en amerikansk domstol och fick sitt namn ändrat av en domare: Jón Gnarr.

– Det var bara en idé jag fick. Inför domaren förklarade jag att jag ville ta ett efternamn och han såg inga hinder för det.

Beslutet i USA fick dock inte Þjóðskrá Íslands att backa. Även om bytet i sig var juridiskt korrekt rörde det sig enligt myndigheten i första hand om en isländsk med­borgare som därför inte fick ta ett släkt- eller efternamn. Kvar blev alltså Jón Gnarr ­Kristinsson.

Men en vän som var advokat anade att myndighetens avslag inte var juridiskt vattentätt. Nästa instans blev inrikesdepartementet som ansåg att huvudregeln måste vara att utländska domstolars beslut om personliga förhållanden ska respekteras även på Island. Att godkänna namnbytet till Jón Gnarr skulle enligt depar­tementet inte innebära ett uppenbart brott mot isländska rättsprinciper eller allmän­hetens rättsmedvetande.

– Några dagar senare fick jag ett brev om att Þjóðskrá Íslands hade mottagit namnändringen och att den hade införts i folkbokföringen.

I oktober 2015 blev han Jón Gnarr även i myndigheternas rullor – drygt 30 år efter att han började kalla sig det.

I Danmark blev släktnamn tillåtna 1828. Bara ­några generationer senare hade traditionen med patro­nymikon – personbetecknande ord som anger härkomst på faderns sida men inte fungerar som ett ”riktigt” namn – till stor del övergivits. I ­stället började tidigare ­patro­nymi­kon som Jakobsen, Olsen och Pedersen användas som efternamn och gå i arv från generation till generation.

Men lagen som tillät släktnamn infördes aldrig på Island trots att öriket då var en del av Danmark. Ändå ökade antalet släktnamn. Islänningar som vistades i framför allt Danmark eller Norge passade på att ta sig ett släktnamn och förde det sedan med sig hem. Bytet kunde även vara ett sätt att anpassa sig till namn­skicket i utlandet.

Andra släktnamn uppstod på Island. Först med att ta upp ett släktnamn var troligen prästen och vetenskaps­mannen Arngrímur Jónsson. Han föddes i Víðidalur 1568 och började under det tidiga 1600-talet kalla sig Vídalín. Den här sedvänjan anammades av vissa av hans barn och barnbarn. Som släktnamn är det i bruk än i dag.

Ortnamn fick ofta utgöra grunden i släktnamn. Andra omvandlade ett isländskt patronymikon till ett mer internationellt gångbart släktnamn – som Þórarinsson som blev Thorarensen eller Þóroddsson som blev Thoroddsen.

Det var förstås främst välbeställda islänningar som hade möjligheten att resa utomlands och byta namn. Att bära ett släktnamn blev därför något av en statusmarkör. Men det här namnmodet var inte populärt på alla håll. I alltinget – den isländska riksdagen – presenterades 1881 ett förslag som syftade till att begränsa släktnamnens utbredning.

Visserligen skulle släktnamn tillåtas – men bara mot en hög avgift på 500 isländska kronor. Páll Björnsson, professor i samtidsvetenskap vid Háskólinn á Akureyri, konstaterar i boken Ættarnöfn á Íslandi (’Släktnamn på Island’) att namnfrågan hade en tydlig klassprägel.

Det här förslaget blev aldrig verklighet. Men 1913 infördes en liknande lag. Den som betalade tio isländska kronor – en ansenlig peng vid den här tiden – fick tillåtelse att ta upp ett nytt släktnamn. I övrigt rådde förbud. En hel del ­familjer som hade det gott ställt utnyttjade möjligheten att ta ett namn som kunde föras vidare i släkten.

Systemet blev lika kort­varigt som omdiskuterat. 1925 förbjöd alltinget nya släktnamn. Däremot fick släktnamn som redan godkänts leva vidare.

Språkvetaren Kjartan G. Ottósson beskriver i Íslensk málhreinsun (’Isländsk språkrensning’) från 1990 motståndet mot släktnamn som ett led i en allmän isländsk purism. Han ser 1913 års lag som ett sätt att förhindra att släktnamnen skulle ta över.
Men än i dag kan alltså ättlingarna till den som för ett drygt århundrade sedan investerade i ett släktnamn låta namnstafetten löpa vidare mellan generationerna.

Förhoppningen då var att 1925 års beslut skulle få släktnamnen att försvinna ­efter högst tre ­generationer. Men i stället för att dö ut blev dom så småningom mer åtråvärda.

– Ett sådant namn visade att vederbörande var bildad och inte vanligt folk som vilken Jón Jónsson som helst, säger Jón Gnarr.

Debatten tystnade inte med förbudet. Genom årtiondena har frågan om att tillåta släktnamn gång på gång diskuterats bland annat i alltinget.

Jón Gnarr pekar – liksom många andra gjort genom åren – på att flera av dom mest uttalade motståndarna mot att slopa förbudet själva bär släktnamn. Språkprofessorn Guðrún Kvaran – som ägnat sig en hel del åt just namnforskning – har till exempel motsatt sig släktnamn eftersom hon befarat att traditionen med patro­nymikon och metronymikon annars skulle försvinna och därmed ut­radera en viktig del av både det isländska ­språket och kulturarvet. Under Katrín Jakobsdóttirs tid som statsminister 2017–24 kom flera förslag om att luckra upp namnlagen. Hennes parti Vänsterrörelsen var öppet för en översyn. I alltinget fanns sannolikt en majoritet för att ändra namnskicket. Men något sådant förslag fick aldrig hennes uppbackning och därför heller inte regeringens stöd. Jón Gnarr ser valet att låta förslagen stranda i något av alltingets utskott som ett sätt att skydda egna intressen.

– Hon är också en Thoroddsen även om hon inte använder sitt släktnamn. Men hon har ett val, säger han.

För honom är det symboliskt – en vänsterpolitiker som avstår från att bruka sitt släktnamn hamnar med ett patro­nymikon lite närmare folket.

Men Jón Gnarr tror också att värnandet om dagens system har fler motiv än att behålla en sedvänja. Det speci­ella med släktnamn skulle försvinna om vem som helst fick bära sådana.

– Det skulle devalvera att vissa namn nästan fungerar som varumärken. ”Jaha, Eld­járn? Wow!” Det finns så många på ledande ställningar i samhället som tillhör dom här släkterna att namnen påverkar hur man ser på männi­skorna.

Just Eldjárn är ett släktnamn som får många islänningar att haja till. Det var prästen Kristján Þórarinsson som 1918 passade på att betala en tia för att få ta namnet Eldjárn. Det gick bland annat vidare till läraren och rektorn Þórarinn Kristjánsson Eldjárn – en av hans söner – som förde det vidare till sonen Kristján Þórarinsson Eldjárn som var doktor i arkeologi, riksantikvarie och Islands president 1968–80 som förde det vidare till sonen författaren Þórarinn Eldjárn som förde det vidare till sonen ståuppkomikern Ari Eldjárn. Alla har alltså på olika sätt varit tongivande i det isländska samhället. Och om det är helt på egna meriter eller om släktnamnet kan ge en viss räkmackeeffekt finns det olika uppfattningar om.

Å ena sidan ett nationalarv och å andra sidan en importerad parasitkultur. Å ena sidan konservatism och å andra sidan inskränkningar av individens rättigheter. Å ena sidan forntidsdyrkan och å andra sidan nödvändig anpassning till internationella normer. Och å ena sidan traditionella värderingar och å andra sidan kvinnorörelsens krav på jämställdhet även i språket. Argumenten för och emot det befintliga namnskicket har varit många.

I Ættarnöfn á Íslandi skildrar Páll Björnsson hur frågan om släktnamn i olika skepnader ständigt dyker upp i samhällsdebatten. Den sågs till exempel genom ett raster när först brittiska och därefter amerikanska trupper ockuperade öriket under andra världskriget och amerikanska styrkor blev kvar när Island blev medlem i Nato och engelskan vann mark, ­genom ett annat när feminismen 1970 började bli en maktfaktor genom Rauðsokkahreyfingin (’Rödstrumperörelsen’) och genom ytterligare ett när invandringen ökade i början av 2000-talet fram till i dag när var femte invånare inte är isländsk medborgare.

Än så länge är dock släktnamn endast för några få. Islänningar bär i allmänhet patronymikon (som Karlsson för en man som är son till Karl) eller metronymikon (som Helgudóttir för en kvinna som är dotter till Helga). Men det är inte efternamn i traditionell bemärkelse. Patronymikon eller metronymikon är inget en islänning ”heter” utan det ­säger enbart något om släktskap på fädernet eller mödernet.

Det här innebär att isländska familjer med utomstående ögon i regel inte uppfattas som en enhet eftersom dom inte ­delar något namn. Om paret Karl Jónsson och Anna ­Helgudóttir gifter sig kan dom inte ta något gemensamt efternamn. Och om paret får en dotter kan hon bli Áslaug Karlsdóttir eller Önnudóttir och om paret får en pojke kan han bli Ólafur Karlsson eller Önnuson. Den som ser efternamn som ett tecken på samhörighet inom en familj letar alltså förgäves i konstella­tionen Jónsson (pappa), Helgu­dóttir (mamma), Karlsdóttir (dotter) och Önnuson (son).

I århundraden var patronymikon dominerande. Etnologen Ingunn Ásdísar­dóttir blev 1971 sannolikt den första som gick från patro­nymikon till metronymikon. Men det funderades en hel del på Þjóðskrá Íslands innan hon fick klartecken för att kalla sig efter mamma Ásdís – trots att 1925 års namnlag accepterade båda varianterna. Även om det var tillåtet var det inte brukligt. Under vikinga- och medeltiden var däremot metronymikon inte helt ovanligt. Men traditionen dog ut. Historikern Ólafur Hansson konstaterade 1957 att metronymikon då främst användes när det av något skäl var oklart vem fadern var.

På senare år har dock alltfler börjat använda metro­nymikon – eller både och – som ett sätt att lyfta fram modern eller båda föräldrarna. Ett sådant exempel är ­biskopen Guðrún Karls Helgudóttir som heter Guðrún men är dotter till Karl och Helga.

Island införde dessutom 2019 ett tredje juridiskt kön – ett beslut som även påverkat namnskicket och den traditionella uppdelningen i manligt och kvinnligt. Den som inte identifierar sig som man eller kvinna kan i stället för -son eller -dóttir använda det könsneutrala -bur som i Karlsbur eller Helgubur.

Trots att lagarna har syftat till att begränsa bruket av släktnamn har dom på senare år blivit allt vanligare. När en ny namnlag infördes 1996 slopades kravet på att inflyttade som ville få isländskt medborgarskap behövde ta ett isländskt namn. Tre ­årtionden senare har det vägvalet ­orsakat något av en revolution.

Redan då var regeln ifråga­satt. Jorge Ricardo Cabrero Hidalgo kom 1988 från Colom­bia till Island. När han fem år senare ansökte om medborgarskap vände han sig till justitiedepartementet. Där fick han tips om lämpliga – och godkända – namn. Jorge kunde bli Jörgen. Ricardo kunde bli Ríkharður. Och hans patronymikon kunde bli Edgarsson efter pappan Edgar – ett förnamn som råkade vara godkänt på Island.

Fånigt tyckte han. Han kände sig varken som någon Jörgen eller någon Ríkharður.

I stället bestämde han sig för att driva med lagstiftningen. Förnamnet blev Eilífur Friður (’evig frid, fred’) följt av Edgarsson. Det var tillräckligt för att uppfylla lagens krav och samtidigt göra narr av den. I en intervju i Morgunblaðið 1996 beskrev han namnbytestvånget som ett brott mot hans mänskliga rättigheter. Ingen kallade honom dock något ­annat än Ricardo.

Men det gjordes en­staka undantag. Den ryske pianisten och dirigenten Vladimir Ashkenazy ansökte 1972 om medborgarskap efter att ha bott på Island i fyra år. Valdimar Davíðsson var ett namnförslag som diskuterades i medierna. Hans stjärnstatus fick dock justitieministern att ingripa. Världsartisten blev isländsk medborgare utan att tvingas på ett isländskt namn.

I debatten dömdes det ofta ut som en potentiell pinsamhet i världspressen om Vladimir Ashkenazy skulle degraderas till ett slags artistnamn. Det sällsynta undantaget sågs av andra som en minst lika stor pinsamhet. När den blivande medborgaren var en internationell stjärna tycktes det som om vissa var mer lika inför lagen än andra.

För varje år blev konse­kvenserna av det skrotade byteskravet tydligare. Mellan 1996 och 2024 fick 15 900 invandrade isländskt medborgarskap – samt i förlängningen rätten att behålla sina namn. Dessa kunde sedan som släktnamn föras vidare inom familjen till nya generationer.

I praktiken finns nu två separata system. Islänningar får – med undantag för den handfull som kan välja ett släktnamn – nöja sig med patronymikon eller metronymikon. Medborgare som har sina rötter i ett annat land kan däremot numera låta släktnamnen gå i arv.

– Det är mycket underligt. Den ursprungliga tanken var att värna det isländska namnskicket men nu tycker jag inte längre att lagen gör det. Det är förstås inte förenligt med mänskliga rättigheter att vissa får bära släktnamn och andra inte, säger Eiríkur Rögn­valdsson, professor emeritus i isländska vid Háskóli Íslands och en av landets mest ton­givande språkdebattörer.

Sedan valet 2024 representerar Jón Gnarr liberala Renässans – som också ingår i den trepartiregering som styr Island – i alltinget. Tillsammans med sju partikamrater föreslår han nu en ny namnlag som innebär att förbudet mot släktnamn avvecklas. Han har goda förhoppningar om att förslaget ska få majoritet och medföra att det befintliga namn­skicket förpassas till historien.

– Som det fungerar i dag är systemet ett brott mot grundlagens likställighetsprincip, säger han.

Utöver att tillåta släktnamn vill Jón Gnarr även införa efternamn. Ett efternamn har enligt förslaget sitt ursprung i ett patronymikon eller metronymikon men får föras vidare till nästa generation. I exemplet med Karl Jónsson och Anna Helgudóttir skulle alltså Jónsson och Helgudóttir kunna gå vidare även till barnbarnen. Och om ett efternamn gått i arv i tre generationer ska det enligt förslaget därefter betraktas som ett släktnamn.

Processen påminner om hur det gick till i Sverige omkring 1900 när patronymikon som Eriksson blev till sonnamn som kunde följa med mellan generationerna – oavsett om fadern hette Erik eller inte.

– För mig är det en fråga om individens frihet. Island har också blivit ett mångkulturellt samhälle. Det är inte rimligt att en del av befolkningen ska omfattas av en lag och en annan inte. Om människor från Vietnam kan ge sina barn namn som hör till deras kultur – vilket är helt rimligt – men jag inte kan göra det utan måste följa andra regler så fungerar inte systemet, säger Jón Gnarr.

Eiríkur Rögnvaldsson tycker att dagens namnlag har skapat parallella system där olika grupper i samhället möter olika bestämmelser för släktnamn.

– Om inte folk vågar förbjuda det – vilket ingen vill – så måste dom tillåta det.

Ett vanligt argument i debatten är att seden med patronymikon och metronymikon skulle dö ut om den inte skyddades i lag. Eiríkur Rögnvaldsson anser inte att det går att jämföra dagens Island med hur motsvarande namnskick försvann i Skandinavien. En annan jämförelse som ligger närmare både i tid och språksituation är Färöarna där patronymikon och metronymikon ökar trots att det inte längre är obligatoriskt.

– Traditionen är viktig kulturellt men jag tycker inte att den rör det isländska språket så mycket. Det som skedde i Danmark och Norge skedde i andra länder vid en annan tid och säger inget om hur det skulle gå här.

I en kyrka i Garðabær 1997 döptes den några månader gamla flickan Blær Bjarkardóttir. Inspiration till förnamnet hade mamman Björk Eiðsdóttir hämtat bland annat från Nobelpris­tagaren Halldór Laxness roman Brekku­kotsannáll (’Tidens gång i backstugan’) där den kvinnliga huvudpersonen hette just Blær.

En tid efter dopet hörde prästen av sig. Han hade då upptäckt att Blær inte var godkänt för flickor. ­Där­emot var namnet tillåtet för pojkar. I stället föreslog han det godkända Blædís men Björk Eiðsdóttir svarade nej. Hon brydde sig heller inte om kravet på att barn inom sex månader från födseln ska ges ett godkänt namn. I folkbok­föringen ­kallades dottern Stúlka (’flicka’) – det ”namn” som tilldelas alla flickor som saknar ett godkänt namn medan alla pojkar i samma situation får Drengur (’pojke’).

Även i passet och alla brev från myndigheter stod det Stúlka. Men i familjen, i skolan och med kompisar hette dottern aldrig något annat än Blær.

Sommaren 2012 – när Blær närmade sig 15-årsdagen – valde Björk Eiðsdóttir att stämma staten. Hon hävdade dels att hon agerat korrekt bland annat genom att dottern faktiskt döpts till Blær, dels att det fanns hävd för Blær som kvinnonamn. Stúlka hade också börjat ställa till det. När hon och dottern reste in i USA kom Blær till exempel inte ihåg att hon skulle lystra till Stúlka i passkontrollen.

Domstolen höll med. Héraðs­dómur Reykjavíkur ansåg att Blær ­Bjarkardóttirs rätt till sitt namn vägde tyngre än statens intresse av att upprätthålla namnlagen. Dessutom ansåg rätten att det – bland annat på grund av Halldór Laxness romanfigur – fanns hävd för Blær.

Regeringen överklagade inte domen. Den fick direkt konsekvenser. Blær blev histo­riskt när Mannanafnanefnd – den nämnd som bestämmer om nya för- och mellannamn samt patronymikon och metronymikon ska tillåtas eller inte – när det fördes in i mannanafnaskrá – en förteckning över godkända namn – som kvinnonamn efter att redan ha varit godkänt som mansnamn. Tidigare hade nämnden tolkat namnlagen som att ett namn som varit tillåtet för män inte kunde accepteras för kvinnor och tvärtom. Nu var den uppdelningen inte alls given.

Domen om Blær följdes av fler rättsprocesser där andra valde att stämma staten för att få bära eller ge någon ett visst namn. I många av tvisterna förlorade staten. Namnlagen från 1996 ändrades inte – men tillämpningen av den blev alltmer tillåtande i takt med att domstolarna gång på gång underkände nämndens argumentation. Det bidrog i sin tur till att ­nämnden 2022 fick nya arbets­regler att förhålla sig till.

– Island har blivit så inter­nationellt att det inte går att förhindra att någon till exempel får namnet Kaija efter en släkting i Finland. Innan 2022 kunde inte Charles med det engelska skrivsättet ch godkännas eftersom c inte finns i det isländska alfabetet. Efter att reglerna ändrades 2022 så utvidgades möjlig­heterna avsevärt, säger Auður Björg Jónsdóttir, advokat och ordförande för Mannanafnanefnd.

På ytan är inte lagen komplicerad. Alla islänningar ska ha minst ett och högst tre förnamn. Ett förnamn ska kunna böjas i genitiv – som när Karl blir Karls eller Anna blir Önnu – eller vara hävdvunnet i isländskan. Det får inte stå i strid mot det isländska språksystemet. Och det ska stavas enligt isländskans grundläggande principer om det inte finns hävd för ett annat skrivsätt. Det får heller inte kunna leda till obehag för bäraren. Därför har till exempel Satanía och Lusifer fått nej.

– När namn får avslag av det skälet är det nästan alltid en vuxen som vill heta något som den redan kallar sig, berättar Auður Björg Jónsdóttir.

Namn som godkänns förs in i mannanafnaskrá och blir tillgängliga för alla. Det är en bestämmelse hon gärna skulle ändra.

– Det spelar roll om det ­gäller ett litet barn eller en vuxen människa. Jag skulle vilja skapa utrymme för fler undantag. Om du som vuxen vill heta något som skulle kunna vara känsligt skulle det kunna tillåtas för den ­personen utan att bli tillåtet för vem som helst. Och om du har rötter i Sverige så skulle du få ta ett svenskt namn utan att det tas upp i förteckningen, säger Auður Björg Jónsdóttir.

Ett exempel är Kanína (’kanin’) som fick avslag av just det skälet. Nämndens bedömning var att det kunde medföra obehag för bäraren samtidigt som djurarter är sällsynta som förnamn – även om bland annat Björn, Úlfur (’varg’) och Lóa (’ljungpipare’) är etablerade. I ansökan framgick att Kanína hade börjat som ett skämt men att det satt sig. Även om det kunde vara godtagbart för en vuxen med överblick över konsekvenserna skulle det kunna vara olämpligt för ett barn. Av reso­nemanget i beslutet framgår att det sannolikt hade godtagits om det bara hade gällt en viss person och inte medfört ett generellt godkännande av namnet.

Men synen på vilka namn det finns hävd för har bland annat på grund av ­nämndens nya arbetsregler vidgats avsevärt under 2000-talet. Zoe fick klartecken trots att bokstaven z efter ett beslut i alltinget 1973 utmönstrades ur det isländska alfabetet, Cameron godkändes nyligen trots att bokstaven c inte heller finns i isländskan och Raven gavs tummen upp eftersom det är etablerat i engelskan trots att stavningen inte återspeglar uttalet i isländskan.

Språkvetaren Aðalsteinn Hákonarson gick i en artikel i tidskriften Skírnir igenom förnamnen som nämnden behandlat från 2018 till ­sommaren 2021. Han ­hittade 99 namn med utländskt ur­sprung och skrivsätt som stred mot isländskans normer. Av dessa godkändes 36 med hänvisning till att det på olika sätt fanns hävd för namnen. Han listade bland annat Ivar (stavningen återspeglar inte uttalet till skillnad från det etablerade Ívar), Manuela (det uttalsenliga skrivsättet är Manúela) och Theo (som uttalas Teó men som tolkas som en smekform av Theodór och därför accepteras) som uppenbart regelvidriga stavningar som gavs klartecken.

– Många isländska språk­vetare tycker att nämnden är på villovägar. Dom tycker att för mycket tillåts och att dom här utländska namnen inte skulle tillåtas alls. Dom som är isländskt sinnade tycker att det har gått för långt, säger Auður Björg Jónsdóttir.

En av kritikerna är Eiríkur Rögnvaldsson. Han anser att dagens tolkning av namnlagen i praktiken motverkar sitt syfte.

– Det lagen först och främst omöjliggör är isländska namn som består av isländska ord eller ser ut som isländska ord. Namn godkänns nu om dom är vedertagna i en persons hemland. I praktiken innebär det att alla namn nu är tillåtna utom dom som helst borde tillåtas – det vill säga isländska namn som nämnden inte anser vara förnamn.

En man som ville heta Aftur (’igen, åter, tillbaka’) fick till exempel nej från nämnden. Avslaget motiverades med att det skulle strida mot isländsk namnbildning och därmed mot språksystemet att göra ett förnamn av ett adverb. Det här är ett beslut som Eiríkur Rögnvaldsson dömer ut som feltänkt.

– Om han däremot ville heta Eftur, Yftur, Oftur eller något liknande som bara låter som ett isländskt ord så hade det inte varit möjligt att säga nej. Det tycker jag är nonsens. Jag är övertygad om att dom som skrev lagen tänkte på språksystemet som böjnings- och ljudsystemet och inte på att det skulle hänvisas till några odefinierade betydelsemässiga faktorer. Sådana har aldrig betraktats som en del av språksystemet, säger han.

Aftur beskrevs dessutom som ett namn som skulle kunna medföra obehag för bäraren. Just den bestämmelsen lyfts ofta fram i debatten för att motivera både lagens och nämndens existens.

– Jag tycker inte att det behövs en namnlag för det. Det skulle kunna rymmas inom barnavårdslagen, säger Eiríkur Rögnvaldsson.

Reaktionerna på nämndens beslut är av olika slag. Namn som ges klartecken eller underkänns diskuteras ofta i medierna. Och personer som är missnöjda med att ha fått avslag kontaktar ibland ledamöterna personligen.

– ”Varför tillåts det här men inte det här? Ni är ­fascister.” Ungefär så kan det låta. Men jag bryr mig inte så ­mycket om det, säger Auður Björg Jónsdóttir.

Personer som i stället anser att namnlagen tolkas för liberalt har andra invändningar.

– Man kan få höra att det är lättare att få ett förnamn än ett hästnamn godkänt eftersom den nämnden är strängare, berättar hon.

Att förnamn med något slags utländsk prägel slinker igenom är däremot ingen nyhet. Språkprofessorn Halldór Halldórsson ansåg sig i boken Íslenzk málrækt (’Isländsk språkvård’) från 1971 ha identifierat omkring 14 000 islänningar som mellan 1925 och 1950 gavs förnamn som stred mot skriftspråksnormerna. Hans tolkningar var dock avsevärt striktare än Aðalsteinn Hákonarsons. Om den tidens Halldór Halldórsson kunde ställas inför dagens beslut från nämnden skulle röd­pennan snart ha varit utsliten.

Men kanske hade även han nickat gillande åt vissa beslut. Nyligen nobbade nämnden till exempel Óðin – en stavningsvariant av Óðinn (’Oden’) – med hänvisning till att det skrivsättet skulle påverka ett etablerat namn och därmed förändra det på ett sådant sätt att det bröt mot hävden.

– Vi ska också värna djupt rotade isländska namn som är i bruk, säger Auður Björg Jónsdóttir.

För inte så många år ­sedan hade det varit osanno­likt att nämnden skulle ha godkänt namn med främmande stavning och udda bokstäver. Men det är inte bara domen om Blær och andra rättsfall som fått nämnden att staka ut en ny hållning.

Tidigare sneglade nämnden i första hand mot folkbok­föringen från 1703 till 1920 för att avgöra om ett förnamn var hävdvunnet. Nu tittar nämnden även på senare årtionden. Migrationen och det avskaffade medborgarskaps­tvånget om att ta ett isländskt namn har fått förnamnsfloran att växa snabbt. Och om ett namn bärs av en handfull levande islänningar brukar nämnden i enlighet med arbets­reglerna anse att det finns hävd för namnet – oavsett om det från början är inhemskt eller utländskt.

– Det är helt i sin ordning att bära ett utländskt namn på Island i dag, säger Auður Björg Jónsdóttir.

Ett tecken i tiden är att Camilla med c numera är godkänt. När Jón Gnarrs mormor fick namnet för mer än ett år­hundrade sedan var det – till skillnad från när dottern döptes 1992 men fick stavningen ändrad till Kamilla – i praktiken ofta upp till prästen att avgöra om namnet och skriv­sättet var lämpligt eller inte.

– Den här lagen ställer bara till problem för folk, säger Jón Gnarr. Det är ett illa uttänkt system som bygger på känslo­samhet och inte på sakliga argument.

Anders Svensson är chef­redaktör på Språktidningen.

Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.