Kaosdödaren
I forna tiders historier om hjältedåd är dramatiken inbäddad i grammatiken. Det här är berättelsen om verbformen som dödar kaos.
Och det hände sig en gång att en stormgud besegrade kaos.
Ibland är berättande och grammatik sammantvinnade. Ibland är berättelser om episka hjältedåd – till och med kamp mot drakar och monster – kodade i ett språks system.
Verbformer och böjningsmönster kan verka invecklade, svårförstådda – och kanske inte särskilt glädjefyllda. Inte minst kan de verka främmande om man själv inte har så många av dem; svenskan har en del verbböjningar (springa, sprang, sprungit …), men inget jättesystem, som dem man kan finna i ryska, klassisk grekiska eller sanskrit. Vi böjer inte verb efter person (åtminstone inte i modern svenska), och vi varierar inte formerna mycket beroende på modus (alltså sådant som konjunktiv eller optativ). Men det finns ju språk som är bra mycket mer minimalistiska i det avseendet – till exempel de olika formerna av kinesiska, som inte böjer verben alls.
Men i vissa fall händer något alldeles speciellt med verbformer. Ibland kopplas de till situationer, till genrer, till stämningar. Ibland kopplas de till och med till spännande berättande.
Några av dessa berättelser handlade om en hjältemodig stormgud som bekämpade ett kaosmonster – en farlig, mytologisk monstervarelse som hotar världens ordning – ofta i form av en drake eller en orm. I antiken berättades denna typ av mytologisk historia både av människor som talade indoeuropeiska språk (som sanskrit, hettitiska eller germanska språk) och av talare av semitiska språk (som hebreiska, akkadiska, ugaritiska och andra). Dessa berättelser i de två språkgrupperna var sannolikt kopplade till varandra – och de använde spännande verbformer.
Den indoeuropeiska versionen av berättelsen utforskades 1995 av den amerikanske lingvisten Calvert Watkins i boken How to kill a dragon: aspects of Indo-European poetics. Han lyckades rekonstruera en specifik fras som beskrev hur talarna av protoindoeuropeiska – det rekonstruerade språk från vilka alla indoeuropeiska språk härstammar – kan ha beskrivit dödandet av den stora ormen. Vad han gjorde var att ur belagda fraser för ormdödande på olika indoeuropeiska språk med den historiska språkvetenskapens hjälp försöka återskapa hur denna formel en gång kan ha låtit kring lägereldarna där det indoeuropeiska urspråket, protoindoeuropeiskan, talades. Nästan magiskt, men det går.
”Det här är en anmärkningsvärd poetisk utsmyckning”
Frasen han rekonstruerade är (om man skriver med modern notation, där asterisken markerar att det rör sig just om återskapade former som inte är belagda i originaltexterna) *h1egwhent h3egwhim, där *h1 var något slags svagt halsljud (kanske bara en vokalansats) och *h3 ett starkare dito – kanske ett ”gurglande gh”, som det man kan höra på arabiska, nordtyska eller persiska, med en lite o-aktig klang. Frasen betyder ’Han dödade Ormen’.
Frasen Calvert Watkins lyckades återskapa – orden som sammanfattade drakmyten för sisådär fem, sextusen år sedan på de pontisk-kaspiska stäpperna där protoindoeuropeiskan talades – har några mycket specifika egenskaper. Dels innehåller den det statistiskt allra ovanligaste ljudet på protoindoeuropeiska – *gwh – inte mindre än två gånger. Det här är en anmärkningsvärd poetisk utsmyckning, som inte hörs på dotterspråken men framträder i all sin glans när man återför frasen till ”moderspråket” för språkfamiljen. Och så har den vad man brukar kalla augmentet – den lilla förstavelsen *h1e-, som på protoindoeuropeiska markerade dåtid. Detta skapar en vacker ekande effekt i frasen: *h1egwhent h3egwhim, som man fortfarande hör en rest av i vedisk sanskrit, det språk som bevarat frasen allra noggrannast, i formen ahann ahim, ’han dödade ormen’, där ’han’ är stormguden Indra.
I min forskning har jag ägnat mig mycket åt dessa kaos- och drakkampsmyter och deras språkliga uttryck. Jag har argumenterat för att en version av den indoeuropeiska frasen någon gång under bronsåldern lånades från indoeuropeiska till språk som hör till den semitiska språkfamiljen. Liknande mytologiska berättelser finns alltså i flera antika kulturer i Främre Orienten (det vi i dag kallar Mellanöstern) – inte minst i den Hebreiska bibeln, som i flera olika sammanhang berättar om hur den israelitiske guden Jahve ska ha dödat – eller kommer att döda – en stor kaosdrake, som ofta kallas Leviatan eller Rahav. I Mesopotamien (Assyrien och Babylonien), där man talade den östsemitiska akkadiskan, har vi berättelsen om hur stormguden Marduk dödar gudamodern Tiāmat, som ibland själv uppfattas som en drake och definitivt har drakar i sin armé. Och i Ugarit i Syrien hittar vi berättelser om hur stormguden Baal dödar havsguden och andra kaosmonster, inklusive ormmonstret Lîtānu, vilket är den ugaritiska versionen av samma namn som ’Leviatan’.
Även äldre semitiska språk har berättande verbformer – och den kanske allra mest fascinerande av dem är den som i hebreisk grammatik kallas imperfekt konsekutiv eller wayyiqṭol. Det handlar ursprungligen om en gammal dåtidsform, som man också känner från andra semitiska språk, som akkadiska, ugaritiska och (delvis) arabiska. Men denna form höll på att dö ut på hebreiska. Den ersattes ofta av den form som brukar kallas perfekt, som betecknar säkra, avslutade handlingar. Och den hade på grund av språkets ljudutvecklingar till utseende blivit så lik formen för pågående handlingar att den knappt ens gick att urskilja som något eget. Den gamla berättande och poetiska dåtidsformen var stadd i utdöende.
Men språket utförde en räddningsaktion. Formen bevarades i ett enda sammanhang: när den stod först i satser och föregicks av en variant av ordet för ’och’, wa-, något som naturligtvis passar löpande berättande: ”och A hände, och B hände, och C hände …”, i ett slags vaggande, episk rytm. Detta ’och’ fryste ned formen och bevarade den, som en särskild narrationsform, typisk för episkt berättande – och den bidrog med ett drag som tydligt urskilde formen. Man hittar den hela tiden i Gamla testamentets berättande böcker, som ett slags genrebestämd verbform. Detta är wayyiqṭol – formen som berättar (det tekniska namnet kommer av att böjningsmönstret för verbet som betyder ’döda’ heter så i den formen: ’och han dödade’). Det verkar helt enkelt som om denna form – bevarad, nedfryst, konserverad – användes av de bibelhebreiska författarna på ett sätt som gjorde dess kringskurenhet (den kunde ju bara stå i början av satser) till konst.
Det är denna form som gör att äldre bibelöversättningar har så många meningar som börjar med Och eller något i stil med Och det hände sig (till exempel den engelskspråkiga King James Bible från 1611 och dess ständiga And it came to pass). Det var en form som uppfattades som så typisk för gammaltestamentligt berättande att den grekiska översättningen av den Hebreiska bibeln, den så kallade Septuaginta-översättningen, motsvarar den väldigt bokstavligt genom att återge den med meningar som börjar på kai (’och’ på grekiska) eller andra sammankopplade ord, så att hebreiskans wayhî, ’och det hände sig’, återges mekaniskt som kai egeneto, vilket betyder exakt detsamma.
Senare, när författare som hörde till den tidiga Jesus-rörelsen som senare blev kristendomen, började skriva sina texter – det vi i dag känner som Nya testamentet – var de starkt inspirerade av detta. De var väl bekanta med Septuaginta – och i och med att de också skrev på grekiska, anslöt de sig till samma stil. Alltså fortsatte de använda Och det hände sig-stilen, som indirekt bevarar grammatiska företeelser – på ett helt annat språk. Detta ser vi i början av julevangeliet, i Lukasevangeliets andra kapitel, som börjar: Egeneto de en tais hêmerais ekeinais, exêlthen dogma para Kaisaros Augoustou apographesthai pasan tên oikoumenên (’Och det hände sig på den tiden att en föreskrift utgick från Caesar Augustus att hela världen skulle skattskrivas’). Notera att de grekiska översättarna här använder det tidigare nämnda augmentet, på grekiska e-, för att motsvara hebreiskans wa-.
De bibliska texterna om drakdödande tenderar inte att använda denna form, utan den form som kallas perfekt, en mer ren, konstaterande dåtidsform (eller formen imperfekt, som betecknar ett pågående eller framtida skeende). Men det är inte så märkligt: de bibliska texterna nämner drakdödandet mer som en sidoreferens – det finns tyvärr inget Jahve och draken-epos kvar (även om jag är ganska övertygad om att det en gång måste ha funnits). Men man kan ändå se parallellen i genre, som vi ska se.
”De skapar en vacker och repetitiv sekvens i berättandet”
Parallellen mellan den indoeuropeiska och den hebreiska verbformen – speciella, berättande former, med ett litet, nästan löstagbart prefix – visar, menar jag, på att båda delvis går tillbaka på en liknande situation: den där man berättar episka, narrativa historier. De skapar en vacker och repetitiv sekvens i berättandet, med de inledande små partiklarna som ständigt eko. Ahann ahim. *h1egwhent h3egwhim. Eller följande vackra sekvens ur den Hebreiska bibeln (ur psalm 18), som i och för sig inte handlar om någon drake, men definitivt om en stormgud som stiger ned från himlen i vrede och besegrar kaos:
Wattigʿaš wattirʿaš hāʾāreṣ
ûmôsĕdê hārîm yirgāzû
wayyitgāʿăšû kî ḥārâ lô
ʿālâ ʿāšān bĕʾappô
wĕʾēš-mippîw tōʾkēl
geḥālîm bāʿărû mimmennû
wayyēṭ šāmayim wayyērad
waʿărāpel taḥat raglāyw
wayyirkab ʿal-kĕrûb wayyāʿōp
wayyēdeʾ ʿal-kanpê-rûaḥ
wayyarʿēm baššāmayim YHWH
wĕʿelyôn yittēn qōlô
wayyišlaḥ ḥiṣṣāyw waypîṣēm
ûbĕrāqîm rāb wayhummēm
wayyērāʾû ʾăpîqê mayim
wayyiggālû môsĕdôt tēbēl
miggaʿărātĕkā YHWH
minnišmat rûaḥ ʾappekā
Och jorden darrade och skälvde,
och bergens grunder skakade,
de darrade, ty han var vred.
Rök steg upp från hans näsa
och uppslukande eld ur hans mun.
Kol flammade från honom.
Och han böjde himlen och nedsteg
och dunkel var under hans fötter.
Och han red på keruben, han flög,
han svepte fram på vindens vingar.
[…]
Och Jahve dundrade i himlen
den Högste utsände sin röst.
Och han sände ut sina pilar och spred dem
och många blixtar, och han skapade förvirring.
Och vattnens strömmar blev synliga
och jorderingens grunder avtäcktes –
av ditt rytande, Jahve,
av andningen från din vredes vind.
Titta i den hebreiska texten, och se hur många av orden som börjar på wa-. Här har vi alla de berättande formerna; i översättningen har jag (lite stolpigt) återgivit många av dem så att de börjar på och för att göra effekten tydlig.
När man översätter texter ur Gamla testamentet är detta något av en utmaning: att välja hur man ska återge denna form, som låter helt naturlig i original, nästan rytmiskt flödande, men skapar ett slags känsla av onödig upprepning när man återger det på språk som svenska. Här handlar det inte bara om den vanliga frågan om hur man ska återge kulturspecifika begrepp – utan om hur nära man ska lägga sig hur originalets formlära fungerar, i och med att gränsen mellan verbformsval och stilistik i detta fall är så svag. Författaren har valt den episkt berättande verbformen, och signalerar därmed att scenen i denna psaltarpsalm nästan är ett litet miniepos.
Verbformen visar oss en genre, en stil, en episk situation. Och i detta fall: en som dödar kaos.
Ola Wikander är docent i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.
Artikeln är baserad på teman från boken Den undflyende ormen: kampen mot drakar, kaos och undergång från Bibeln till vår tid (Nirstedt/litteratur 2025).
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
Och det hände sig en gång att en stormgud besegrade kaos.
Ibland är berättande och grammatik sammantvinnade. Ibland är berättelser om episka hjältedåd – till och med kamp mot drakar och monster – kodade i ett språks system.
Verbformer och böjningsmönster kan verka invecklade, svårförstådda – och kanske inte särskilt glädjefyllda. Inte minst kan de verka främmande om man själv inte har så många av dem; svenskan har en del verbböjningar (springa, sprang, sprungit …), men inget jättesystem, som dem man kan finna i ryska, klassisk grekiska eller sanskrit. Vi böjer inte verb efter person (åtminstone inte i modern svenska), och vi varierar inte formerna mycket beroende på modus (alltså sådant som konjunktiv eller optativ). Men det finns ju språk som är bra mycket mer minimalistiska i det avseendet – till exempel de olika formerna av kinesiska, som inte böjer verben alls.
Men i vissa fall händer något alldeles speciellt med verbformer. Ibland kopplas de till situationer, till genrer, till stämningar. Ibland kopplas de till och med till spännande berättande.
Några av dessa berättelser handlade om en hjältemodig stormgud som bekämpade ett kaosmonster – en farlig, mytologisk monstervarelse som hotar världens ordning – ofta i form av en drake eller en orm. I antiken berättades denna typ av mytologisk historia både av människor som talade indoeuropeiska språk (som sanskrit, hettitiska eller germanska språk) och av talare av semitiska språk (som hebreiska, akkadiska, ugaritiska och andra). Dessa berättelser i de två språkgrupperna var sannolikt kopplade till varandra – och de använde spännande verbformer.
Den indoeuropeiska versionen av berättelsen utforskades 1995 av den amerikanske lingvisten Calvert Watkins i boken How to kill a dragon: aspects of Indo-European poetics. Han lyckades rekonstruera en specifik fras som beskrev hur talarna av protoindoeuropeiska – det rekonstruerade språk från vilka alla indoeuropeiska språk härstammar – kan ha beskrivit dödandet av den stora ormen. Vad han gjorde var att ur belagda fraser för ormdödande på olika indoeuropeiska språk med den historiska språkvetenskapens hjälp försöka återskapa hur denna formel en gång kan ha låtit kring lägereldarna där det indoeuropeiska urspråket, protoindoeuropeiskan, talades. Nästan magiskt, men det går.
”Det här är en anmärkningsvärd poetisk utsmyckning”
Frasen han rekonstruerade är (om man skriver med modern notation, där asterisken markerar att det rör sig just om återskapade former som inte är belagda i originaltexterna) *h1egwhent h3egwhim, där *h1 var något slags svagt halsljud (kanske bara en vokalansats) och *h3 ett starkare dito – kanske ett ”gurglande gh”, som det man kan höra på arabiska, nordtyska eller persiska, med en lite o-aktig klang. Frasen betyder ’Han dödade Ormen’.
Frasen Calvert Watkins lyckades återskapa – orden som sammanfattade drakmyten för sisådär fem, sextusen år sedan på de pontisk-kaspiska stäpperna där protoindoeuropeiskan talades – har några mycket specifika egenskaper. Dels innehåller den det statistiskt allra ovanligaste ljudet på protoindoeuropeiska – *gwh – inte mindre än två gånger. Det här är en anmärkningsvärd poetisk utsmyckning, som inte hörs på dotterspråken men framträder i all sin glans när man återför frasen till ”moderspråket” för språkfamiljen. Och så har den vad man brukar kalla augmentet – den lilla förstavelsen *h1e-, som på protoindoeuropeiska markerade dåtid. Detta skapar en vacker ekande effekt i frasen: *h1egwhent h3egwhim, som man fortfarande hör en rest av i vedisk sanskrit, det språk som bevarat frasen allra noggrannast, i formen ahann ahim, ’han dödade ormen’, där ’han’ är stormguden Indra.
I min forskning har jag ägnat mig mycket åt dessa kaos- och drakkampsmyter och deras språkliga uttryck. Jag har argumenterat för att en version av den indoeuropeiska frasen någon gång under bronsåldern lånades från indoeuropeiska till språk som hör till den semitiska språkfamiljen. Liknande mytologiska berättelser finns alltså i flera antika kulturer i Främre Orienten (det vi i dag kallar Mellanöstern) – inte minst i den Hebreiska bibeln, som i flera olika sammanhang berättar om hur den israelitiske guden Jahve ska ha dödat – eller kommer att döda – en stor kaosdrake, som ofta kallas Leviatan eller Rahav. I Mesopotamien (Assyrien och Babylonien), där man talade den östsemitiska akkadiskan, har vi berättelsen om hur stormguden Marduk dödar gudamodern Tiāmat, som ibland själv uppfattas som en drake och definitivt har drakar i sin armé. Och i Ugarit i Syrien hittar vi berättelser om hur stormguden Baal dödar havsguden och andra kaosmonster, inklusive ormmonstret Lîtānu, vilket är den ugaritiska versionen av samma namn som ’Leviatan’.
Även äldre semitiska språk har berättande verbformer – och den kanske allra mest fascinerande av dem är den som i hebreisk grammatik kallas imperfekt konsekutiv eller wayyiqṭol. Det handlar ursprungligen om en gammal dåtidsform, som man också känner från andra semitiska språk, som akkadiska, ugaritiska och (delvis) arabiska. Men denna form höll på att dö ut på hebreiska. Den ersattes ofta av den form som brukar kallas perfekt, som betecknar säkra, avslutade handlingar. Och den hade på grund av språkets ljudutvecklingar till utseende blivit så lik formen för pågående handlingar att den knappt ens gick att urskilja som något eget. Den gamla berättande och poetiska dåtidsformen var stadd i utdöende.
Men språket utförde en räddningsaktion. Formen bevarades i ett enda sammanhang: när den stod först i satser och föregicks av en variant av ordet för ’och’, wa-, något som naturligtvis passar löpande berättande: ”och A hände, och B hände, och C hände …”, i ett slags vaggande, episk rytm. Detta ’och’ fryste ned formen och bevarade den, som en särskild narrationsform, typisk för episkt berättande – och den bidrog med ett drag som tydligt urskilde formen. Man hittar den hela tiden i Gamla testamentets berättande böcker, som ett slags genrebestämd verbform. Detta är wayyiqṭol – formen som berättar (det tekniska namnet kommer av att böjningsmönstret för verbet som betyder ’döda’ heter så i den formen: ’och han dödade’). Det verkar helt enkelt som om denna form – bevarad, nedfryst, konserverad – användes av de bibelhebreiska författarna på ett sätt som gjorde dess kringskurenhet (den kunde ju bara stå i början av satser) till konst.
Det är denna form som gör att äldre bibelöversättningar har så många meningar som börjar med Och eller något i stil med Och det hände sig (till exempel den engelskspråkiga King James Bible från 1611 och dess ständiga And it came to pass). Det var en form som uppfattades som så typisk för gammaltestamentligt berättande att den grekiska översättningen av den Hebreiska bibeln, den så kallade Septuaginta-översättningen, motsvarar den väldigt bokstavligt genom att återge den med meningar som börjar på kai (’och’ på grekiska) eller andra sammankopplade ord, så att hebreiskans wayhî, ’och det hände sig’, återges mekaniskt som kai egeneto, vilket betyder exakt detsamma.
Senare, när författare som hörde till den tidiga Jesus-rörelsen som senare blev kristendomen, började skriva sina texter – det vi i dag känner som Nya testamentet – var de starkt inspirerade av detta. De var väl bekanta med Septuaginta – och i och med att de också skrev på grekiska, anslöt de sig till samma stil. Alltså fortsatte de använda Och det hände sig-stilen, som indirekt bevarar grammatiska företeelser – på ett helt annat språk. Detta ser vi i början av julevangeliet, i Lukasevangeliets andra kapitel, som börjar: Egeneto de en tais hêmerais ekeinais, exêlthen dogma para Kaisaros Augoustou apographesthai pasan tên oikoumenên (’Och det hände sig på den tiden att en föreskrift utgick från Caesar Augustus att hela världen skulle skattskrivas’). Notera att de grekiska översättarna här använder det tidigare nämnda augmentet, på grekiska e-, för att motsvara hebreiskans wa-.
De bibliska texterna om drakdödande tenderar inte att använda denna form, utan den form som kallas perfekt, en mer ren, konstaterande dåtidsform (eller formen imperfekt, som betecknar ett pågående eller framtida skeende). Men det är inte så märkligt: de bibliska texterna nämner drakdödandet mer som en sidoreferens – det finns tyvärr inget Jahve och draken-epos kvar (även om jag är ganska övertygad om att det en gång måste ha funnits). Men man kan ändå se parallellen i genre, som vi ska se.
”De skapar en vacker och repetitiv sekvens i berättandet”
Parallellen mellan den indoeuropeiska och den hebreiska verbformen – speciella, berättande former, med ett litet, nästan löstagbart prefix – visar, menar jag, på att båda delvis går tillbaka på en liknande situation: den där man berättar episka, narrativa historier. De skapar en vacker och repetitiv sekvens i berättandet, med de inledande små partiklarna som ständigt eko. Ahann ahim. *h1egwhent h3egwhim. Eller följande vackra sekvens ur den Hebreiska bibeln (ur psalm 18), som i och för sig inte handlar om någon drake, men definitivt om en stormgud som stiger ned från himlen i vrede och besegrar kaos:
Wattigʿaš wattirʿaš hāʾāreṣ
ûmôsĕdê hārîm yirgāzû
wayyitgāʿăšû kî ḥārâ lô
ʿālâ ʿāšān bĕʾappô
wĕʾēš-mippîw tōʾkēl
geḥālîm bāʿărû mimmennû
wayyēṭ šāmayim wayyērad
waʿărāpel taḥat raglāyw
wayyirkab ʿal-kĕrûb wayyāʿōp
wayyēdeʾ ʿal-kanpê-rûaḥ
wayyarʿēm baššāmayim YHWH
wĕʿelyôn yittēn qōlô
wayyišlaḥ ḥiṣṣāyw waypîṣēm
ûbĕrāqîm rāb wayhummēm
wayyērāʾû ʾăpîqê mayim
wayyiggālû môsĕdôt tēbēl
miggaʿărātĕkā YHWH
minnišmat rûaḥ ʾappekā
Och jorden darrade och skälvde,
och bergens grunder skakade,
de darrade, ty han var vred.
Rök steg upp från hans näsa
och uppslukande eld ur hans mun.
Kol flammade från honom.
Och han böjde himlen och nedsteg
och dunkel var under hans fötter.
Och han red på keruben, han flög,
han svepte fram på vindens vingar.
[…]
Och Jahve dundrade i himlen
den Högste utsände sin röst.
Och han sände ut sina pilar och spred dem
och många blixtar, och han skapade förvirring.
Och vattnens strömmar blev synliga
och jorderingens grunder avtäcktes –
av ditt rytande, Jahve,
av andningen från din vredes vind.
Titta i den hebreiska texten, och se hur många av orden som börjar på wa-. Här har vi alla de berättande formerna; i översättningen har jag (lite stolpigt) återgivit många av dem så att de börjar på och för att göra effekten tydlig.
När man översätter texter ur Gamla testamentet är detta något av en utmaning: att välja hur man ska återge denna form, som låter helt naturlig i original, nästan rytmiskt flödande, men skapar ett slags känsla av onödig upprepning när man återger det på språk som svenska. Här handlar det inte bara om den vanliga frågan om hur man ska återge kulturspecifika begrepp – utan om hur nära man ska lägga sig hur originalets formlära fungerar, i och med att gränsen mellan verbformsval och stilistik i detta fall är så svag. Författaren har valt den episkt berättande verbformen, och signalerar därmed att scenen i denna psaltarpsalm nästan är ett litet miniepos.
Verbformen visar oss en genre, en stil, en episk situation. Och i detta fall: en som dödar kaos.
Ola Wikander är docent i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.
Artikeln är baserad på teman från boken Den undflyende ormen: kampen mot drakar, kaos och undergång från Bibeln till vår tid (Nirstedt/litteratur 2025).
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
