Därför gillar vi hela listan

I begynnelsen var Ordet, står det i Bibeln. Men sedan kom helt klart listan. Jag minns besvikelsen när jag förstod att skriften inte uppfanns för att nedteckna vackra epos eller uråldriga sånger utan för att hålla koll på släktled och egendomar. Dom flesta äldre exempel på skrift är ju listor på kungar, mjölsäckar och slavar.

Men listan är inte bara för dom rika och mäktiga. Barnen skriver önskelistor som får föräldrar att slita sitt hår och tömma sina bankkonton. Den kärlekskranka listar trevliga egenskaper som hen inbillar sig besitta för att locka lämplig partner på Tinder. Den döende listar musik till minnesstunder och diktrader till annonsen.

Språkforskare kallar listorna för kraftfulla semiotiska verktyg, det vill säga texter som gör vår tillvaro lättare. Och det är fina ord men också helt sant. För med listan styr vi framtiden.

Det sägs att varje resa börjar med ett fotsteg. Och varje dag börjar jag med en lista. På vad jag ska göra, på vad jag inte får glömma. Med listan i handen hugger jag mig sedan genom vardagens ogenomträngliga undervegetation av mejl, vaga hungerkänslor och oro för ditt och datt. Som en tranströmersk ledstång tar den mig genom mörkret, håller mig upprätt, får mig att lita på att jag går åt rätt håll, får mig att sätta den ena foten framför den andra och kliva på. Utan listan skulle jag vara förlorad.

Listan är en karta. Nota bene, en karta till en dag som ännu inte är – och det är jag som bestämmer vad den ska bli. Som att jag med några enkla punkter och bokstäver i rad skriver min framtid. Det låter pretentiöst, men det är ju så att göra-listor faktiskt fungerar. Den är skriven med magiskt bläck som får det skrivna att framträda i verkligheten. Med listan kan jag skissa den framtid jag vill ha och sedan följa en snitslad bana just dit. Det står handla – och en halvtimme senare är grönsakslådan fylld med zucchini, och burkar med tomatkross står på hyllan. Det står springa – och en timme senare sitter jag fylld av endorfiner med en kopp kaffe efter löpturen. Det står skriva – och så fylls skärmen av små svarta krumelurer som skapar meningar som aldrig har skrivits förr.

En bonus är också den lilla kicken av glada känslor när jag bockar av en post. Det finns ingenting i livet som är så tillfredsställande som att kryssa av saker på en att göra-lista, har jag läst någonstans. Jag drar ett streck över noteringen och mumlar ett amerikaniserat ”check” – vilket ger en liten men helt kännbar lyckokänsla. Kanske lite larvigt – men ack så lustfyllt.

Om det var lust eller något annat som drev kända listskribenter som universalgeniet Leonardo da Vinci och uppfinnaren Thomas Edison vet jag inte. Men jag vet att Leonardo da Vinci skrev sina listor i spegelvänd spindelstil på pergament och listade både att förstå mekanikens lagar och att teckna av Milano. Thomas Edison hade hela anteckningsböcker fyllda av långa listor på allt han planerade att få till: konstgjord pärlemor, en talande docka och bläck för blinda bland annat. Och visst är det talande att en bohemisk författare som Joan Didion försökte få styr på sitt kringflackande frilansarliv genom att ha en packlista som innehöll tofflor, cigaretter och whisky.

Också konstnärer och politiker vet att utnyttja listan. Politiska manifest innehåller ofta listor på saker som ska göras, omvärderas och kullkastas. Det är dom ultimata listorna. Dom kan inte bara driva in skatt, ge ungarna en ny mobil eller strukturera upp en dag. Dom kan vända hela världen på ända. Konsten blev sig aldrig lik efter att Hugo Ball läste upp det dadaistiska manifestet den där dagen i Zürich 1916. Det kommunistiska manifestet har rivit maktpyramider, omfördelat produktionsmedel och dödat miljontals.

Det låter blodigt och förfärligt. Men också bra saker, som demokrati, handlar mycket om listor. Den kvinnliga rösträttsrörelsen la ner oerhörd energi på att samla listor med namn för sin sak. Kravet: att kvinnorna skulle inkluderas på röst- och vallängd: listor som angav vilka som hade rätt att rösta och vilka som kunde röstas på. Listor har fortsatt att spela roll för jämställdheten. På 1990-talet införde Socialdemokraterna varvade listor – varannan man och varannan kvinna – på kandidatlistorna till maktens boningar. Varannan damernas kallades tilltaget lite chevalereskt men det ledde faktiskt till jämnare könsfördelning. Kanske kan också metoo-rörelsen ses som en lång lista på patriarkatets överträdelser och kränkningar.

En klok person sa en gång att livet måste ha mening. Jag tänker att livet också måste ha en lista. För även om listor oftast kännetecknas av just avsaknaden av fullständiga meningar, så skapar listan känslan av mening på ett existentiellt plan. En känsla som kan krossa patriarkat, försätta berg och tillhandahålla en kvällsgrogg för författare på vift. Eller få mig att skriva en krönika. Vilket nu är gjort. Check.

Karin Milles är professor i svenska vid Södertörns högskola.