Bild: 
Linda Forsell
Overklig känsla. ”Att se Den drunknade översatt till tyska i ett skyltfönster i Berlin var helt overkligt”, säger Therese Bohman.

Porträtt

”Jag känner mig som Gud"

 
av: Maria Leijonhielm

Therese Bohman skriver helt utan plan. Ända tills det är dags att knyta ihop berättelsen.

Det låter flummigt, men när jag börjar på något vet jag inte vad det kommer bli av det. Att skriva intuitivt är otroligt roligt! Jag känner mig som Gud, som kan låta vad som helst hända.

För Therese Bohman, kulturskribent och författare, har det skönlitterära skrivandet kommit att ta allt större del av hennes tid.

Hittills har hon gett ut två romaner. Den drunknade från 2010 är översatt till franska, tyska, nederländska och engelska. Den andra kvinnan från 2014 nominerades både till Sveriges radios romanpris och Nordiska rådets litteraturpris. Den tredje, Aftonland, kommer ut i augusti. När intervjun görs återstår det bara lite träligt redigeringsarbete innan den går till tryck.

– Runt halvtid i romanskrivandet kan allt det som var så kul bli en belastning. I den fasen saknar jag planering och en vägg full av post it-lappar.

– För varje roman har innehållet blivit djupare och bredare, kanske vore det klokt att börja tänka ut lite i förväg ... Fast det är nog inte min grej ... skulle antagligen kännas tråkigt. Det kan faktiskt vara mysigt att gå runt och klura, ungefär som att få ihop ett korsord.

Hon håller med Klas Östergren, som har sagt att en författares bästa investering är ett par bra skor att sätta på fötterna, men på sina långa promenader behöver hon dessutom riktigt bra musik i öronen.

Varje roman har fått sin egen nogsamt sammansatta spellista.

Romanen Den drunknade har en klaustrofobisk stämning, och därför passade det svenska elektropopbandet The Knife. I den andra boken, Den andra kvinnan, gäller mer frihetslängtan och därmed den brittiska popgruppen Pulp och till trean, som är mörkare, den svenske singer-songwritern Jonathan Johansson.

Therese Bohman är uppvuxen långt bort från den kultursfär hon numera är en del av, men utanförblicken är kvar, och den är en av hennes största tillgångar när hon skärskådar sin samtid.

Exempelvis reagerar hon för hur oreflekterat lätt det är för en välbeställd medelklassfeminist att nedlåtande tala om ”duktiga flickor” – sådana som lyder och gör sina läxor antingen de är 13 eller 43. Therese Bohman vet av egen erfarenhet att duktighet inte behöver ha något med mesig undfallenhet att göra.

– Under skoltiden var jag en skötsam och duktig flicka, med bra betyg. Det var förutsättningen för att jag skulle kunna fortsätta till universitetet, trots att jag inte kände någon som hade gjort det, säger hon. Mitt hjärta kommer alltid klappa för den duktiga klassresenären och jag kommer alltid att provoceras av att det är okej att vara fri och annorlunda – när man är det på rätt sätt.

– Som kulturkritiker har jag ett folkbildande uppsåt. En recension ska självklart innehålla en beskrivning av boken eller tavlan, men jag vill att den också ska ha ett värde i sig. Texten ska inte bara vara rolig och lättläst och utan också väcka tankar och känslor. Som författare har jag till en början inget uppsåt alls.

I datorn och i anteckningsböcker har Therese Bohman genom åren samlat mängder av ögonblicksbilder, tankar och scener. Vissa av dem har kommit till användning, andra kommer eventuellt att göra det.

Embryot till Den drunknade uppstod en dag för länge sedan när Therese Bohman under en bussfärd såg ett hus mitt ute på ett fält. Vilka människor fanns där inne i huset, vad gjorde de, vad ville de med sina liv?

Den första impulsen till Den andra kvinnan fick hon i 20-årsåldern när hon arbetade i köket på sjukhuset i Norrköping. Precis som den unga Therese, föraktar bokens jag den trista staden och de lika trista människorna i den. Hon slungas mellan övermod och självförakt, läser Baudelaire och Dostojevskij och vill något annat, något mer.

Utan att Therese Bohman har bestämt det i förväg rör sig alla tre romanerna kring samma teman: klass, kön, makt och identitet.

Och i alla nämns en renässansmålning med Marie bebådelse som motiv.

– Den är med för att den ska vara med, även om jag inte kan förklara varför, säger Therese Bohman. Jag kan bara säga att bilden är vacker, kraftfull, odramatisk och fridfull.

Under några gymnasieår tänkte Therese Bohman satsa på måleri, men kom fram till att ganska bra, inte var tillräckligt bra. För henne var pennan, inte penseln, det bästa redskapet för att måla fram stämningar och intryck.

Therese Bohmans första professionella skrivaruppdrag var som musikrecensent på Norrköpings Tidningar i början av 00-talet. Men redan innan dess skrev hon internetdagbok, en föregångare till bloggen. De pretentiösa ungdomstexterna som ligger kvar och skvalpar i cyberrymden, har knappast några likheter med den enkla ärlighet hon i dag strävar efter.

I nättidskriften O-, som hon drev tillsammans med de blivande författarna Martina Lowden och Elise Karlsson, är kaxigheten mer välgrundad. Det engagemanget förde henne till frilansande på Aftonbladets kulturredaktion, som hon efter några år bytte mot Expressens.

– Med tiden har jag blivit en snällare kritiker, säger hon. Numera vet jag till exempel hur svårt det är att skriva en roman – till och med en dålig. Det känns allt konstigare att recensera svenska författare, vi hör ju till samma team, men konstkritiken fortsätter jag gärna med.

Bild, musik, ord ... vi är tillbaka till frågan om vad som skapar kvalitet. Mycket kan avtäckas genom logisk analys, men inte det sista och avgörande, inte det där som ger konstverket dess själ. Som alla mysterier kan det bara upplevas.

– Bakom varje konstverk finns en ologisk, irrationell person och det finns en lockelse i det obegripliga, säger Therese Bohman. När jag som älskar renässanskonst går omkring i den fantastiska samlingen på Gemäldegalerie i Berlin får jag en genuin känsla av mening och blir alldeles upprymd och varmrosig om kinderna.

Känslan för skönhet och kvalitet har lyckligtvis inte lett till förlamande krav på egen fulländning. Therese Bohmans skaparlust är oanfrätt.

Samtidigt som hon nu ägnar sig åt kommatecken och stavfel i Aftonland, har hon börjat det inledande hisnande roliga arbetet med nästa romanbygge. Hon har ingen plan att hålla sig till; än så länge kan vad som helst hända.

– Friheten är total. Det enda jag kräver av mig själv är att försöka vara ärlig.

Maria Leijonhielm är frilansjournalist.

Therese Bohman

Ålder: 37 år
Bor: på Södermalm, Stockholm
Familj: pojkvän
Gör: arbetar halvtid på Svenska PEN, medverkar på Expressens kultursidor, skriver på sin fjärde roman
Aktuell: romanen Aftonland utkommer i augusti

Publicerad i nummer: 
September 2016