Bild: 
Mohamed Camara

En lektion i språk + makt

I Mali lär sig allt fler kvinnor läsa och skriva. De nya kunskaperna i det egna språket ska öppna dörren till maktens korridorer.

Vill man köpa grönsaker på en marknad i Malis huvudstad Bamako, är det bäst att göra det på bambara – landets största språk. Bambara fungerar också som lingua franca, ett gemensamt språk för folk med olika modersmål. Kunskaper i franskans alla verbformer kommer däremot inte till särskilt stor nytta. Trots franskans status som officiellt språk är det i princip bara de som gått ut grundskolan som behärskar franska någorlunda.

Andelen kvinnor med skolbakgrund – och därmed kunskaper i franska – är särskilt liten. Därför anser genusvetaren Lamine Bagayogo att språket utgör en barriär för kvinnornas politiska deltagande.

– Jag skulle säga att kvinnor är språkligt marginaliserade från politiken. Visst bjuds de ibland in för att delta i politiska sammanhang, men det är bara skenbart, eftersom de inte behärskar språket som krävs.

En viktig fråga för många kvinnoorganisationer i Mali är att få till stånd en kvotering i parlamentet; i dag är endast 9 av 147 ledamöter kvinnor. Kvinnorna i Mali sneglar därför mot grannlandet Senegal. Där har andelen kvinnor i parlamentet nästan fördubblats efter 2010 års kvoteringslag. Majoriteten av de kvinnor som valts in i Senegals parlament har relativt hög utbildningsnivå. Trots detta har kvoteringen inneburit att färre ledamöter än tidigare behärskar franska. Detta är dock inte längre ett problem, i alla fall inte för den muntliga kommunikationen. Alla sammanträden simultantolkas, och ledamöterna kan själva välja vilket av landets sju huvudsakliga språk de vill uttrycka sig på.

I Senegal har alltså de lokala språken officiellt släppts in i det politiska rummet, och detta är ett avgörande steg, anser Badie Hima vid National democratic institute (NDI) i Bamako. Det underlättar arbetet, samtidigt som det leder till bättre kommunikation mellan dem som upprättar lagar och dem som förväntas följa dessa.

– Hur ska medborgarna kunna respektera lagar, när innehållet förmedlas på ett språk de inte behärskar? Varje ny lag måste i sin helhet översättas till landets olika språk. Själva poängen med en lag är ju att invånarna ska kunna följa den!

Den lag som gäller för familjer i Mali är från 1962, och försöken att reformera den är ett av det senaste decenniets mest omstridda politiska projekt. I lagen berörs bland annat äktenskap samt rättigheter och skyldigheter inom familjen. Kravet på förändring drivs av organisationer som kämpar för kvinnors rättigheter. Men vilken insyn i frågan har vanliga kvinnor, alltså de som berörs av innehållet i lagförslaget, som är författat på franska?

Jag frågar en grupp kvinnor i ett litet och spartanskt klassrum i ett av Bamakos centrala kvarter. Här samlas de varje eftermiddag för att lära sig läsa och skriva på bambara. Ingen av dem vet vad som står i utkastet till en ny familjelagstiftning. Någon har hört att de religiösa ledarna har protesterat.

– Vi kan inte franska, så det är verkligen ett problem att lagar formuleras på det språket. Om de i stället skrevs på bambara skulle vi ha mycket lättare att förstå, säger Djénéba Sidibé, som konstaterar att de ofta får lita mer till rykten än till det egentliga innehållet i den här typen av lagar.

– Det är inte bra att allt sker på franska. Men om någon av oss väljs in i parlamentet kommer vi att hålla tal på bambara, säger hennes bänkkamrat Mah Coulibaly bestämt.

På två år lär sig kvinnorna, som aldrig tidigare gått i skolan, att läsa, skriva och räkna på bambara. Många av dem berättar att de sedan kan hjälpa sina barn, som tar betydligt längre tid på sig att lära sig samma sak på franska.

– Vi går här för att vi har sett att människor överallt i världen använder sitt modersmål för att arbeta, säger Mah Coulibaly.

Några kvarter bort, hos Mariam Diarra, har myggorna precis börjat krypa fram ur sina gömmor när jag mot kvällningen ansluter till lektionen i bambara. På innergården under ett tak av flätade palmblad står en stor griffeltavla, där dagens lektion sammanfattas. Engagerade elever följer förklaringarna noga. Mariam Diarra kunde tidigare själv inte läsa och skriva, men efter alfabetiseringen och en lärarkurs känner hon sig trygg i att undervisa andra. De flesta av hennes elever – kvinnor i olika åldrar – tillbringar dagen på marknaden innan de kommer hit. Inte sällan ansluter också grannskapets barn.

– Franska är ett svårt språk, och framför allt är det inte vårt modersmål. Vi har flera gånger krävt att lagtexter översätts till bambara för att vi ska kunna förstå dem. Det har börjat ske, till exempel finns konstitutionen översatt till bambara. Jag tror att kvinnor i högre grad skulle intressera sig för politik och få självförtroende om de hade möjlighet att förstå innehållet i lagtexterna.

Alfabetisering av kvinnor på bambara ser Mariam Diarra som ett viktigt medel för att få fler kvinnor till politiska maktpositioner. Hennes elever återkommer ständigt till hur det har gett dem ett helt nytt självförtroende att själva förstå och kunna ta till sig information.

– Det handlar framför allt om att bygga upp en tro på sig själv. Så länge en person inte litar till sig själv kan ingen annan göra det heller.

Enligt Mariam Diarra tror många att långa studier är en förutsättning för politiskt engagemang. Men så behöver det inte alls vara.

– Jag känner till minst en borgmästare som aldrig har gått i skolan, men som klarat sig fint på sin post tack vare alfabetisering på bambara, säger Mariam Diarra, och berättar att hon ofta förklarar innebörden av ord som demokrati och politik.

Parlamentsledamöter som inte kan franska är andra förebilder som visar att det är möjligt att nå beslutsfattande poster, även utan det officiella språket. Fatoumata Sampara är en av dem. Hon talar inte franska – och hon kan inte läsa och skriva än.

– Mina föräldrar satte mig aldrig i skolan, eftersom det inte ansågs nödvändigt för flickor, berättar hon.

Sedan Fatoumata Sampara tillträdde som parlamentsledamot för nästan två år sedan, får hon privatlektioner i franska. Men att som vuxen lära sig läsa och skriva på ett nytt språk tar tid. Ändå tycker hon att arbetet i parlamentet fungerar relativt bra. Utöver privatläraren har hon en assistent som tolkar allt under sessionerna. Om Fatoumata Sampara själv vill uttala sig, översätts hennes ord till franska. Texter får hon upplästa av sin assistent. Efter en stunds tid för reflektion formulerar hon ett svar på bambara, som sedan översätts och skrivs ner på franska av assistenten.

– I min närhet finns många grupper med kvinnor som inte talar franska. Eftersom jag, till skillnad från dem, har tillgång till en tolk brukar jag se till att förklara vad som sagts under sammanträdena. Jag uppmanar dem också att kandidera till kommunalvalen, men många som inte pratar franska är rädda för att inte klara det.

Badie Hima menar att det är viktigt att även de som inte kan läsa och skriva är en del av parlamentet, så att sammansättningen speglar samhället.

– Kvinnorna är ofta experter på våra egna språk. Även utan utbildning har de god insikt i hur samhället fungerar och vad som krävs för att det ska bli mer inkluderande och ge människor bättre möjligheter, säger Badie Hima.

Problemet med att ha officiella språk som majoriteten av befolkningen inte talar – och ofta inte heller förstår – är återkommande i många postkoloniala afrikanska länder. Lingvister påtalar ständigt vinsterna med att successivt ge de lokala språken större utrymme, men hittills har få länder gjort dessa till officiella språk.

– Det är svårt, säger Badie Hima. I Mali och Senegal talas visserligen bambara och wolof av nästan alla, men i många andra afrikanska länder är språksituationen mer splittrad.

Att en grupps språk blir officiellt kan också upplevas som provocerande.

– Tänk bara på hur de grupper i norra Mali som söker självständighet skulle reagera om bambara blev officiellt språk. Att välja ut ett lokalt språk riskerar i många fall att leda till inbördeskrig. säger Badie Hima.

De lokala afrikanska språken är i de allra flesta fall starkt knutna till etniska grupper, och därmed till etnisk identitet. Samtidigt har nationsgränserna i huvudsak inte dragits utifrån hur människor identifierar sig, utan med grund i de europeiska kolonisatörernas intressen.

– Svenskar och fransmän identifierar sig främst med nationen. I Afrika finner sig människor inte riktigt till rätta i nationella identiteter. I stället är den etniska gruppen ofta en viktigare identifikation. I det avseendet menar jag att de afrikanska länderna är stater, men egentligen inte nationer, säger Badie Hima.

På Mariam Diarras innergård har mörkret fallit. Lektionen är slut, men en sak kvarstår. Eleverna ställer sig resolut upp och börjar sjunga Malis nationalsång – i översättning. Orden på bambara stiger tillsammans med ångan från middagsgrytorna mot kvällshimlen.

Karin Elfving är frilansjournalist.

Fakta

Mali är det sjunde största landet i Afrika. Befolkningen uppgick till 14,5 miljoner invånare vid folkräkningen 2009.

Publicerad i nummer: 
Augusti 2015