Bild: 
Nicklas Thegerström
Utbrett. I Sverige beräknas cirka 2 000 personer leva med dövblindhet.

Säg det på känn

Med taktilt teckenspråk kan den som har både nedsatt syn och nedsatt hörsel uttrycka sig. Det går faktiskt att säga allt. Men det är inte lätt att lära sig, särskilt
om man är född med dövblindhet.

Linda Eriksson tycker att allt går att uttrycka – hon gör det bara på ett annat sätt. Linda har haft nedsatt syn och hörsel så länge hon kan minnas, och i 10-årsåldern började hon använda sig av taktilt teckenspråk för att hänga med i samtal.

I det taktila teckenspråket tas tecknen emot med hjälp av känseln. Den som tecknar låter personens händer följa med i rörelserna. Också tonfall går att få fram genom rörelse. Om någon skriker kan det tecknas med hårda ryckiga rörelser. Pratar personen milt tecknas meningarna mer mjukt och svepande.

Det kan till och med finnas fördelar med taktilt teckenspråk, tycker Linda Eriksson.

– Det är svårare att dölja om du inte lyssnar eller inte förstår. Då känns det som om jag tecknar till en docka.

Linda Eriksson är i dag vice ordförande i Förbundet Sveriges dövblinda. Trots att hon nästan inte ser eller hör alls, har hon en fil.kand. i teckenspråk, och har även läst delar av magisterkursen. Till sin hjälp har Linda Eriksson haft ett speciellt förstorningssystem kopplat till datorn. Hon har också en display som rad för rad överför texten på datorn till punktskrift, som hon läser med fingertopparna.

Hon tycker inte att det finns något som inte går att få fram med taktilt teckenspråk. Det är bara ett annat sätt än att tala.

– Det är som med svenska och engelska, till exempel. Vissa ord eller meningar går inte att översätta precis synonymt. Det handlar inte om en begränsning i språket, utan om att språken i sig är olika.

Linda tycker inte heller att det är svårare att teckna än att tala.

– För mig är det inte svårare. Men det är för att jag lärde mig taktilt teckenspråk som barn. Om jag hade lärt mig det som vuxen skulle det ha varit svårare.

En förutsättning är att den hon samtalar med är van att teckna taktilt. Om personen endast brukar använda sig av ”vanligt” teckenspråk är det inte säkert att Linda förstår allt.

Linda Eriksson hör till de få personer som kan kommunicera taktilt med två personer samtidigt. Hon kan även läsa punktskrift med ena handen samtidigt som någon tecknar taktilt i den andra.

Många personer med dövblindhet har hunnit lära sig det vanliga teckenspråket innan synen försvann, och tycker därför inte att steget till taktilt teckenspråk är särskilt stort.

Men vissa tecken är svårare att uppfatta med känseln än andra. Tecknet för ’stå’ innebär till exempel att två fingertoppar trycks ner i handen, resten formas i luften. Oftast får sammanhanget avgöra betydelsen, men personer med dövblindhet kan även känna med den andra handen för att avgöra vilket tecken som åsyftas om de är osäkra.

 En del har också svårt att tyda tecknen som görs i ansiktet på en person. Tecknen för ’mamma’ och ’pappa’ visas till exempel i vågformade rörelser mellan näsa, haka och hals, men för den som är blind är det svårt att avgöra var personens ögon och mun sitter.

Något annat som är knepigt är tecken som har samma form, men betyder olika saker – de så kallade homonyma tecknen. Till exempel är tecknen för ’stat’ och ’kommun’ likadana: högerhandens alla fingrar dunsas i den egna vänsterhanden. För att skilja på tecknen skulle en seende men döv person artikulera orden ’stat’ eller ’kommun’ med munnen. Den som tecknar taktilt måste i stället lägga till begynnelsebokstaven för att visa vilket ord som åsyftas, genom att teckna bokstaven i handen på den andra personen.

Det största hindret med taktilt teckenspråk uppstår när personer med dövblindhet ska tala med varandra i grupp. Enstaka personer kan samtala med två andra samtidigt – alla håller då i varandras händer – men det kan lätt bli rörigt att hänga med. På möten med fler personer än tre krävs alltid att varje person har en egen tolk, som fungerar som syn och hörsel. Tolkarna beskriver då hela omgivningen, människors ansiktsuttryck och vad andra runt omkring säger.

– Det är en stor begränsning att inte kunna ha möten utan tolk, säger Linda Eriksson.

I Sverige beräknas mellan 2 000 och 40 000 personer ha dövblindhet. Av dessa är ungefär 400 personer födda med dövblindhet eller har förlorat syn och hörsel under de första levnadsåren. För dem är det svårare att lära sig taktilt teckenspråk, eftersom de aldrig har sett eller hört en annan person kommunicera. Eller så har de helt enkelt inte hunnit lära sig språket. Många av dessa barn kan endast lära sig enstaka ord – och hittar på egna uttryck. I ett fåtal fall kan barnen bli så duktiga att de kan teckna satser med flera ord.

Förr trodde folk att de här barnen per automatik hade begränsad tankeförmåga. Men ingen kan veta om ett barn har mentala funktionsnedsättningar förrän man har gjort ett genuint försök att lära barnet kommunicera, enligt Per Nyling. Han är specialpedagog på Nationellt kunskapscentrum för dövblindfrågor, och har jobbat mycket med bland annat en grupp som föddes på 1970-talet.

Språkundervisningen av barn med dövblindhet har gått till på olika sätt. Förr brukade specialpedagoger ta fram en boll som barnet fick känna på. Sedan gjorde pedagogen tecknet för ’boll’. Det fungerade inte. Barnet tänkte kanske på något helt annat när bollen visades upp, och därför blev deras språk ett ”papegojspråk” – meningar fulla med ord, men utan begripligt innehåll.

De senaste 20 åren har en annan metod använts i stället. Den går ut på att hela tiden följa barnet när det utforskar världen. Om barnet slår sig på knäet, och pekar på knäet för att visa var det gör ont, så gör den vuxne tecknet för ’ont’ genom att ta i barnets pekfinger och föra det mot pannan. När barnet trillar igen, upprepas tecknet. Till slut förstår barnet vad tecknet betyder. Den principen att lära sig språk är inte unik för personer med medfödd dövblindhet, utan gäller för alla. Det handlar om att låta barnet styra läroprocessen. Skillnaden ligger bara i sättet att kommunicera.

– Det gäller att vara lyhörd och läsa av barnet. Man måste anstränga sig för få ett gemensamt mentalt rum, där barnet och den vuxna tänker på samma sak, säger Per Nyling.

Lättast är det som Per Nyling kallar för naturliga tecken, som tecknen för ’dricka’ eller ’ta på sig jackan’. Dessa tecken utgörs av samma rörelse som i verkligheten – det vill säga man för ett osynligt glas mot munnen eller drar en osynlig jacka över axlarna. Svårast är abstrakta ord. ’Tid’ är helt omöjligt, enligt Per Nyling. Även känslor är knepigt, eftersom det är svårt för en utomstående att veta vad som rör sig i personens inre.

Dessutom blir vissa ord svåra att förstå, eftersom tecknet saknar grund i talarens verklighet. ’Kaffe’ är ett exempel, trots att det innebär både smak och doft. Tecknet för ’kaffe’ påminner om att mala bönor i en gammaldags kaffekvarn – högerhanden hålls knuten och rör sig i en cirkel över vänsterhanden som också är knuten. Få använder kaffekvarnar i dag, och därför blir tecknet abstrakt för den som har medfödd dövblindhet.

Att yttra hela meningar med korrekt grammatik och ordföljd är nästan omöjligt för personer födda med dövblindhet. Och det är svårt att svara på hur många tecken barn kan lära sig.

Bäst resultat uppnår barnen och deras familjer om de börjar teckna väldigt tidigt. Men det finns exempel på personer som har lärt sig att kommunicera så sent som i 40–50-årsåldern, med rätt kunskap och verktyg.

Många personer med dövblindhet upplever att deras övriga sinnen har förstärkts. Vissa, som Göran Rydberg (se nästa sida), tycker att de har fått både bättre luktsinne och känsel. Linda Eriksson kan märka att människor går ut och in i ett rum genom att känna hur golvet och luften rör sig.

Per Nyling känner till en person som kunde sortera tidningar i datumordning med hjälp av lukten från trycksvärtan, och en annan som, efter att ha åkt mycket taxi, vet när bilen ska stanna utanför hemmet. Troligtvis räcker bilens rörelser för att han ska veta var han befinner sig.

Men det finns inga vetenskapliga bevis för att hjärnan hos personer som mist syn och hörsel utvecklas så att den blir bättre på att känna, smaka och lukta. Det menar Jerker Rönnberg, professor i psykologi vid Linköpings universitet.

Däremot visar studier att språkcentrum i hjärnan, som reagerar på tal, aktiveras även vid teckenspråk.

– Hjärnan är smart och omvandlar sinnesintrycken till språk oavsett kanal, säger Jerker Rönnberg.

Hör du en mening händer andra saker i hjärnan än om du hör andra typer av ljud. Samma sak gäller för personer som använder teckenspråk. Det spelar alltså ingen roll om språket går via hörsel, syn eller känsel. Hjärnan tolkar det ändå som språk.

Anna Langseth är journalist och har skrivit mycket om funktionsnedsättningar. Numera är hon chefredaktör för medlemstidningen Revansch. 

Dövblindhet

Dövblindhet är ett samlingsnamn för nedsatt syn och nedsatt hörsel.

Vissa personer med dövblindhet kan kommunicera med tal eller teckenspråk, tack vare hjälpmedel som hörapparat, glasögon eller implantat. En mindre grupp kan nästan inte se eller höra alls, och är därför beroende av taktilt teckenspråk för att kommunicera.

I Sverige beräknas runt 2 000 personer ha dövblindhet, men mörkertalet är stort. Siffran kan vara så hög som 30 000–40 000 personer.

Den mest kända personen med dövblindhet är Helen Keller, som föddes seende och hörande men som drabbades av en febersjukdom vid två års ålder, vilket ledde till dövblindhet. Hon lärde sig taktilt teckenspråk, tog en collegeexamen i språk, blev författare och var en föregångsgestalt för rättigheter för personer med dövblindhet.

Källa: Nationellt kunskapscentrum för dövblindfrågor och Förbundet Sveriges dövblinda.

Tyst skämt följs av kittlande skratt

Döv sedan födseln. Göran Rydberg har Ushers syndrom, vilket har lett till att han förlorat både syn och hörsel.

Göran rydberg är 59 år och döv sedan födseln. I 25–30-årsåldern började även hans syn försämras. Nu ser han bara fem procent. Men han konverserar livligt med dem som omger honom – elever från tolkutbildningen på Södertörns folkhögskola. I dag är de ute på stan för en lektion i hur man ledsagar en person med dövblindhet. Då och då drar Göran Rydberg ett skämt, ett tyst skämt som ingen utan kunskap i teckenspråk kan förstå. Göran Rydbergs egen tolk kittlar honom på överarmen – tecknet för att andra runt omkring skrattar. När Göran Rydberg talar med teckenspråkskunniga visar han tecknen i luften. De svarar sedan genom att teckna i hans hand. Pratar han med någon annan som är dövblind så håller de i varandras båda händer, och samtalar genom känseln. Är rörelserna stora följer de med i varandras gester med händer och armar för att känna av vad det är för tecken. 

Publicerad i nummer: 
Februari 2014