Tecknet för ’hon’, så som det ser ut i dagens kinesiska riksspråk. Tecknet för ’kvinna’, 女, utgör tecknets vänstra del. Tecknets högra del, 也, är gemensam för ’hon’, ’han’ och flera andra pronomen.

Hon kämpade sig in i kinesiskan

 
av: Daniel Eriksson

I svenskan har hon och han nu fått sällskap av hen. I kinesiskan har ’hen’ däremot alltid funnits. I början av 1900-talet skapade kinesiska reformivrare i stället ett nytt tecken för ’hon’ .

Revolutionsåret 1917 föreslog den kinesiska poeten och språkforskaren Liú Bànnóng ett nytt skrivtecken för ’hon’. I kinesiska fanns bara ’hen’, det vill säga samma pronomen användes oavsett kön. Flera av tidens intellektuella tyckte att detta ’hen’ var opraktiskt när de översatte litteratur från språk som franska, ryska och engelska. Där används ju olika pronomen för ’han’ och ’hon’.

Språkreformen passade in i den radikala Fjärde maj- rörelsen, som bland annat bestod av revolutionären Chén Dúxiù – en av grundarna av Kinas kommunistiska parti – filosofen Hú Shì, lingvisten Qián Xuántóng samt historikern Fù Sīnián. De förespråkade ”fullständigt förvästligande”.

Fjärde maj 1919 är datumet för studentdemonstrationerna mot att Japan skulle överta Tysklands kolonier i Shandong på det kinesiska fastlandet. Men demonstrationerna markerade endast kulmen på en upplevelse av nationell förödmjukelse efter opiumkrigen, nederlagen mot Frankrike 1885 och mot Japan 1895. Det var en utbredd uppfattning att landet bara kunde räddas genom en snabb och genomgripande omdaning av Kinas kultur.

Typiskt nog hittade Liú Bànnóng bara på ett nytt tecken för ’hon’, 她, och inget för ’han’. I stället fick det gamla allmänna ’hen’-pronomenet, 他, stå för ’han’. Därmed försvann också möjligheten att enkelt och otvetydigt uttrycka betydelsen ’hen’ i skrift. Båda teckenvarianterna fick i Liús tappning behålla samma uttal: på mandarin. I talspråket hördes alltså fortfarande ingen skillnad mellan ’hon’ och ’han’.

Ett språk som ställde till problem var svenska. Det första belägget för Liú Bànnóngs nya pronomen förekommer faktiskt i förordet till en Strindbergnovell. Det publicerades 1918 i den kulturradikala tidskriften Xīn qīngnián, med den franska undertiteln La Jeunesse, som i januari samma år övergått från klassisk kinesiska till det mer talspråksnära báihuà.

En nytillträdd professor vid Pekings universitet, Zhōu Zuòrén, översatte ”Reformförsök” ur Strindbergs Giftas. Han beskriver i förordet sina våndor inför arbetet. Och det går kanske att förstå honom: pröva själv att skriva om följande utdrag med hen:

Hon hade med äckel sett hur flickorna uppfostrades till hushållerskor åt blivande män. Därför hade hon lärt ett yrke, som kunde föda henne under alla livets förhållanden. Hon kunde göra blommor.

Han hade med smärta sett huru flickorna sutto och väntade på att bli försörjda av sina blivande män; han ville gifta sig med en fri, självständig kvinna, som kunde föda sig själv, så skulle han i henne se sin jämlike och ha en kamrat för livet, och icke en hushållerska.

Och så ville ödet att de träffades. Han var målare, artist, och hon gjorde som sagt blommor, och det var i Paris de fått de där nya idéerna.

Zhōu Zuòrén löste översättningsproblemet genom att använda det könsneutrala ’hen’ för både ’hon’ och ’han’ – med den skillnaden att ’hon’ markerades med tecknet för ’kvinna’ i nedsänkt läge och mindre stilstorlek. Du kan se hur hans kinesiska version av första meningen såg ut längst till höger på denna sida.

I förordet diskuterar Zhōu Zuòrén alltså Liú Bànnóngs lösning. Han gillade den, men ansåg att den var opraktisk, eftersom sätterierna saknade typer för det nya tecknet. Liús kritiker kom med fler invändningar:

1) Tecknet för ’hon’ var inte fullständigt nytt; det hade förekommit som en ovanlig, ålderdomlig sidoform till tecknet för ’storasyster’ (dock med ett helt annat uttal – jiě).

2) Tecknet var onödigt. Vad skulle bli nästa steg? Särskilda tecken för kvinnligt ’jag’ och ’du’?

3) Det var opraktiskt att tecknen skilde sig åt och ändå uttalades på samma sätt.

Men liú bànnóng stod på sig. För att driva igenom sin idé, lanserade han 1920 det nya pronomenet i en dikt i en Shanghaitidning: ”Hur kan jag undgå att sakna henne?” Dikten tonsattes 1926 och blev en populär schlager. Så här går första versen:

Små moln färdas över himlen,
en lätt vind blåser på marken.
Åh! Vinden rufsar mitt hår.
Hur kan jag undgå att sakna henne?

Tonsättare var den musikaliske fonetikern och allmänt framstående lingvisten Yuen Ren Chao. På sitt håll hade han försökt föra Liú Bànnóngs idé ett steg vidare. Han hade tagit fasta på uttalsproblemet, och funnit en enkel lösning: det var ju bara att införa ett nytt uttal, som kunde särskilja ’hon’ från övriga pronomen även i tal.

Liú Bànnóng hade också varit inne på den linjen. Det ursprungliga tecknet för ’hen’ hade redan två olika uttal. Förutom fanns ett läsuttal: tuō. Liú lekte med tanken att använda det senare för ’hon’. Men som ledamot av Statliga språkkommittén hade Yuen Ren Chao bättre möjligheter att förverkliga sina idéer.

Den kinesiska republikens första norm för hur ord skulle uttalas stadfästes 1919. Normen var ett hopkok av vad som betraktades som det bästa ur olika kinesiska dialekter. För pronomen beslutade Yuen Ren Chao nu helt enkelt att uttalet skulle vara för 他 (’han’), för 她 (’hon’) och för 牠 (’det’). Uttalet tog han från Pekingdialekten, från någon annan mandarindialekt och förmodligen från ett gammalt pronomen, 伊 (i betydelsen ’hen’), som fortfarande används i Shanghaidialekten och i minnan, som talas i Fujian- och Hainan-provinserna.

Det är inte osannolikt att inspirationen till uttalet av ’hon’ kom från Kinas främste 1900-talsförfattare, Lǔ Xùn, som var storebror till Strindbergöversättaren Zhōu Zuòrén. I exempelvis novellen Hembygd från 1921 skriver Lǔ Xùn ’hon’ med ett särskilt tecken – just det gamla pronomenet som uttalas .

Det var nydanande språkbruk i ett inhemskt originalverk, men Lǔ Xùn var inte ensam. Tecknet som uttalas användes faktiskt redan 1878, i en engelsk grammatik från Qingdynastin, för att översätta she, ’hon’.

Det fanns också skäl att föredra tecknet . Fùnǚ gòngmíng, ’Kvinnlig genklang’, var en inflytelserik feministisk månadstidning. I riktlinjerna för nya skribenter ingick ett argument mot Liú Bànnóngs ’hon’. För att förstå det är det nödvändigt att ha ett hum om hur kinesiska tecken är uppbyggda. Förenklat består de flesta av två element: en betydelsebärande radikal och ett uttalsbundet fonetikum. I Liús tecken för ’hon’ står radikalen för ’kvinna’, i tecknet för ’han’ står radikalen för ’människa’. Fùnǚ gòngmíng skriver:

Medarbetarna på denna tidskrift anser att bruket att använda människoradikalen för att representera män och kvinnoradikalen för kvinnor […] förnedrar kvinnor genom att framställa dem som icke-människor. Därför avstår de från att använda tecknet tā, , och ersätter det med tecknet yī, .

Hur som helst fanns nu särskilda tecken för ’hon’, ’han’ och ’det’. Och Yuen Ren Chao hade bidragit med förslag till separata uttal av dem. Då uppstod ett nytt problem. Vilket pronomen använder man för ’Gud’? Tecknet för ’det’ skulle visa brist på vördnad, men är Gud i så fall manlig eller kvinnlig? Lösningen var att skapa ytterligare ett tecken.

Pronomenförökningen fortsatte med ännu en distinktion mellan djur och föremål. Det gjordes till och med ett försök att återuppfinna ’hen’ – det gamla tecknet för ’hen’ hade ju kommit att betyda ’han’.

Det var Kommunistiska manifestets översättare, Chén Wàngdào, som insåg att det kunde finnas behov av ett könsneutralt pronomen. Han rekommenderade uttalet och tecknet 佢. Men förslaget slog aldrig igenom.

Nu fanns inalles sex tecken för tredje person singular, och ett sjunde, 怹, kunde användas när man ville vara artig.

Hur har det gått sedan dess? Lyckades Yuen Ren Chao få folk att använda det nya uttalet av tecknet för ’hon’? Problemet var att det inte fanns någon som kunde lära ut det konstgjorda standardspråket. Kina, som redan då hade flera hundra miljoner invånare, hade fått ett nationalspråk med en talare – Yuen Ren Chao själv. Därför ändrade Statliga språkkommittén till slut uttalsnormen. Sedan 1932 baseras den uteslutande på uttalet i Peking. Det innebär att ’hon’, ’han’ och ’det’ återigen ska uttalas .

Men Liú Bànnóngs tecken för ’hon’ har överlevt och används i princip av hela den kinesiska språkgemenskapen. I Fastlandskina används i dag tecknen för ’hon’ och ’han’ plus ett av tecknen för ’det’ (它), om både djur och föremål. Pronomenet för ’Gud’ används främst utanför Fastlandskina och är ganska vanligt, men är inte sanktionerat av språkvårdsauktoriteterna.

Schlagern är fortfarande populär; det finns flera inspelningar på Youtube, bland annat en från 1936 med Yuen Ren Chaos egen barytonstämma. Den som är uppmärksam hör att han sjunger och inte envisas med sitt . Men handlar texten egentligen om en kvinna?

Efter att ha tillbringat efterkrigstiden i USA erbjöds Yuen Ren Chao en hedersprofessur vid Pekings universitet, och 1981, året före hans bortgång, höll han en sista föreläsning på det en gång så radikala universitetet. En av studenterna frågade vem pronomenet i sången syftade på.

– Fosterlandet, svarade professor Yuen Ren Chao.

Daniel Eriksson har just avslutat en magisteruppsats om filosofen Mòzǐ, som verkade i Kina för 2 400 år sedan.

Publicerad i nummer: 
Februari 2014