Debatt: Språklagen berikar svenskan

Text:

[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"1372","attributes":{"alt":"","attributes":" media-image ","class":"media-image","title":"","typeof":"foaf:Image","wysiwyg":"1"}}]]

Ledarskribenten på Norrköpings tidningar är orolig för svenskan. Men det är inte engelskans inflytande, sms-språket eller den så kallade rinkebysvenskan som hotar. Nej, det är språklagen och regeringskansliets språkvårdare. Ledaren pekar särskilt ut två mörka moln som tornar upp sig över ärans och hjältarnas språk: Svarta listan med ord och uttryck som ersättas i författningsspråk, och så Klarspråkskristallen, Språkrådets pris för en klar och tydlig svenska. Dessa två företeelser står, enligt Norrköpings tidningar, för vårdslös språkvård.

Vad är det då som bekymrar ledarskribenten? Först Svarta listan. Den är, enligt ledaren, ”full av till synes fullt normala ord som är tabu för våra stackars hunsade statstjänstemän”. Svarta listan sätter upp snäva ramar som gör den offentliga svenskan färglös och trist, argumenterar man vidare. Vad mycket mer spännande det vore att få brev och beslut som innehöll vackra ord som anbringa, hemställa och obilligt!

Ja, kanske det. Allt är lätt för den som redan kan. Många (exempelvis svensklärare, jurister, språkvetare och ledarskribenter) skulle säkert njuta av att få ett brev som kryddats med Svartalistanord. Ordkunskap ger kulturellt kapital – den som tvivlar kan titta in på Facebook den dag då högskoleprovets orddel offentliggörs som test i dagstidningarna.

Men den offentliga svenskan ska inte vara spännande. Den ska vara vårdad, enkel och begriplig – och demokratisk. Alla har rätt att förstå innehållet i utskick från myndigheterna. Ja, i allt offentligt språk. Den som vill njutningsläsa har en hel uppsjö utmärkta romaner på svenska att förlora sig i, som Paulina Nyman påpekade på Twitter.

Det här betyder förstås inte att myndighetsspråket behöver bli färglöst. Att hävda det är ungefär som att påstå att vi ibland behöver ta till engelska ord och uttryck för att svenskan är så fattig. Eller som att malligt slå fast att konceptet ”lagom” inte går att uttrycka på andra språk än svenska. Det går utmärkt att skriva vacker, ändamålsenlig myndighetssvenska utan att använda ord som mottagaren måste slå upp eller be en jurist förklara.

Klarspråkskristallen då? Det är lite svårt att tyda ut exakt vad NT har emot den. Skribenten oroar sig för att ”man nu låtit klarspråksarbetet gå till överdrift i Hovrätten”, utan att ge några exempel på denna ohämmade klarspråksiver.

Att en domstol ska skriva klarspråk i texter som vänder sig till allmänheten kan tyckas självklart. Det ska inte vara nödvändigt att gå juristlinjen för att kunna ta del av innehållet i en dom. Många tidningar rapporterade nyligen att unga jurister ofta använder ett onödigt krångligt språk. En förklaring kan vara att man under utbildningsåren bemödat sig om att internalisera det juridiska fackspråket. Äldre jurister har ofta betydligt lättare för att skriva klarspråk. Det betyder förstås inte att de glömt bort sin juristsvenska, utan bara att de lärt sig när den bör och inte bör användas.

En sak har NT alldeles rätt i: Språklagen ger det offentliga ett särskilt ansvar att vårda det svenska språket. Men det innebär inte att vi ska värna om svåra ord, passiveringar och långa inskott i myndighetstext. Språklagen slår fast att svenskan är samhällets gemensamma språk, som alla som är bosatta i Sverige ska ha tillgång till. Det innebär bland annat att myndigheterna måste arbeta med terminologi, så att svenskan även fortsättningsvis ska kunna användas inom alla samhällsområden. Det är motsatsen till vårdslös språkvård.

Anna Antonsson är språkkonsult och språkvårdare.

Foto: Fredrik Mjelle