Skriftspråkets tunna fernissa

Hur låter svenskan, ejengklien?

Olle Engstrand (Norstedts)

Fopoll och ishåkki är två folkkära idrotter. Till frukost äter många smurrgåssar och dricker mjulksjokla. Listan på ord som uttalas på ett sätt som inte riktigt går hand i hand med stavningen kan i sig fylla både bucker och tiskrivtsarticklar.

Ovanstående substantiv är kanske för ovanliga för att några bredare massor ska se rött så fort de uttalas på ett sätt som kan ge intrycket av att talorganen kompat ut för dagen och därför lite med flit snubblar över bokstäverna. Annat är det med ejengklien, ett uttal som på många håll får öronen att skrumpna och tänderna att gnissla.

I boken Hur låter svenskan, ejengklien? beskriver fonetik­professor Olle Engstrand dagens­ talspråk, och reder bland annat ut varför sjöväderrapportens Gotska Sandön alltid låter som Oskarsandön eller varför Ankeborgs ankigaste medborgare i talspråk i regel heter Kalle Janka.

Talspråket kallas ibland slappt och slött. Ofta är det yngre generationer som får höra att det faktiskt heter egentligen. Men gör det verkligen det? Olle Engstrand beskriver skriftspråket som en tunn kulturell fernissa. Det är visserligen nödvändigt i vår vardag, men förmedlar en ideal­bild som inte alltid återspeglar talets rikedom. Skriftspråket är trots allt en färsking, men pratat med varandra har vi gjort i åtminstone hundra tusen år. Med den tanken i bagaget känns det minst lika relevant att undra om det inte är uppfinningen skriftspråket som är en slarvig halvmesyr som sällan eller aldrig lyckas fånga det ”ursprungliga” talspråket.

Olle Engstrand är dock långt ifrån någon talspråkstaliban. Han vurmar exempelvis för svenska språkets ”onödiga” bokstäver, c, q, w, x och z. Eftersom de inte representerar egna språkljud fungerar de mest som kosmetika. Men de ger också utrymme för kreativitet och personlighet – tänk gamla hockeyproffset Jan Erixon eller dansbandsveteranerna Lasse Stefanz. Och sett till variationsmöjligheterna blir de överflödiga bokstäverna därmed kanske de mest talspråkliga och äkta vi har.