Svårt att skriva lika enkelt som Barbro Lindgren

”Jag skriver enkelt, vare sig det är pekböcker eller längre böcker”, sade Barbro Lindgren i en intervju i Språktidningen 2/14. Sen fick hon Alma-priset.

I prismotiveringen talas om ”den skenbart enkla stilen”. Det är en bättre karakteristik. Barbro Lindgrens stil har avancerade inslag. Hon säger i intervjun att hon hittade den när hon började utgå från sig själv och skriva om sin egen barndom. Låt oss alltså närläsa sju meningar ur Jättehemligt från 1971, dagboken med tioåriga Barbro som berättare:

”Dom hade dukat så jättefint med flera tallrikar och glas, och mormor hade sagt att jag måste äta upp allting, så fint var det.

Sen fick vi massor med saker, och vi fick svamp också, som jag tycker illa om. Men jag åt upp det, fast det var nästan omöjligt.

Men sen då! När jag tittade på morfars tallrik. Då hade han lagt alla svampar och ärtor i långa rader längs kanten. Och han åt inte upp, fast mormor spände ögonen i honom som en örn.”

Först det enkla: författarens meningsbyggnad och ordval ligger mycket nära hur en tioårig flicka kan tänkas skriva. Satserna är korta och har enkel struktur. Före det tidsböjda verbet (hade, fick, åt med flera) står ett, eller högst två, mycket vanliga korta ord: dom, och mormor, sen, och vi, men jag. Två av utdragets tre bisatser hör till talspråkets allra vanligaste sort, och står i slutet av en mening: att jag måste äta upp allting och som jag tycker illa om. Om satserna är korta kan meningarna – det vill säga alla ord mellan stor bokstav och punkt – bli något längre. Det beror på att Barbro ibland binder ihop satserna med och, fast och men, de kanske allra vanligaste bindeorden i tioåringars berättartexter.

Ordförrådet är det samtidigt konkreta och vagt allmänna som vi också kan känna igen från barns berättande: så jättefint, flera tallrikar och glas, allting, massor med saker. (Det står inte till exempel de hade dukat elegant med porslin med gröna blommor och guldkant och med glas som glittrade.) De enda något mer specifika orden är svamp och ärtor som onekligen har en mycket viktig uppgift i den korta berättelsen.

Men till detta språk ska alltså läggas några drag som gör enkelheten blott skenbar. På ett par ställen hittar vi satser som kännetecknar tioåringars fria tal, men knappats deras skrivande: utropen så fint var det och men sen då. Det senare får bilda en egen mening, och följs av en fristående bisats, när jag tittade på morfars tallrik. Denna djärva meningsindelning understryker Barbros förvåning. Tre av sju meningar inleds med Men eller Och, en metod för att skapa rytm som nästan ingen skrivande tioåring behärskar.

Den avslutande liknelsen, mormor spände ögonen i honom som en örn, låter som om Barbro snappat upp ur den ur de vuxnas samtalsspråk utan att riktigt ha tagit till sig den djupare innebörden. Sådana lite papegojartade fraser är vanliga i tioåringars tal, men de vågar sig sällan på dem i skrift.

Den här raffinerade blandningen av tioåringens skrift- och talspråk låter läsaren komma mycket nära Barbro. ”Det är ett direkt tilltal”, sa Barbro Lindgren i intervjun i Språktidningen. Ingen berättarröst ställer sig mellan den hemliga dagboksförfattaren och läsaren.

Man kan jämföra med svensk barnlitteraturs andra stora Lindgren. I Astrids Lindgrens prosa hör man nästan alltid en förmedlande berättare. Det gäller också när det finns ett jag-berättande barn. Lyssna (just det, lyssna!) till de inledande raderna i Barnen på Bråkmakargatan från 1958, där åttaåriga Mia-Maria introducerar: ”Min bror, han heter Jonas och jag, jag heter Maria och vår lilla syster heter Lotta. Hon är bara lite mer än tre år, Lotta.”

Också här skapas en omedelbar närhet, men det sker genom att Mia-Maria vänder sig till läsaren och presenterar oss för det som ska komma. Subjektsdubbleringarna Min bror, han; och jag, jag; Hon […] Lotta är typiska för Astrid Lindgren och för muntligt berättarspråk (och ett alltför avancerat stilmedel för tioåringars eget skrivande).

Jättehemligt börjar annorlunda. Barbro Lindgren presenterar ingenting. Men hon använder den korta icke-satsformade meningen, hon använder meningen som börjar med Och, liksom satserna som förbinds med fast. ”Ingen ska få läsa det här. Inte ens mamma. Och inte ens Ingrid, fast vi har känt varann så länge.” Så kommer hon läsaren in på livet. Det är jättehemligt.

Olle Josephson är professor i nordiska språk vid Stockholms universitet.