Språk blir annorlunda – men inte sämre

I webbforum är repliken ”sov du på svenskalektionerna?” vanligt förekommande som svar på frågor om exempelvis vilket genus ett givet substantiv har. Det verkar återspegla en uppfattning om att det är just i skolan man lär sig sitt modersmål. Något av samma inställning finns i ett läsarmejl som invände mot mitt resonemang om den eventuella hädangången för skillnaden mellan sin och hans.
Mejlaren menade att min redogörelse var ”alldeles för tillkrånglad”. Det hela beror nämligen på ”unga skribenter” som ”helt enkelt inte lär sig ordentligt i skolan”. Skolan gör inte sitt jobb, och utan skola degenererar språket, ”konstigare är det inte”.
Påståendets eventuella förtjänster över­skuggas av ett smärre problem – det är alldeles osant.
Vi kan vara helt säkra på att de sju eviden­tialiteterna i pomo, de invecklade pronomen­inventarierna i kwakiutl, verbsuppletionen i lezgiska, de många nominalklasserna i ­tzeltal, de fem graderna av förfluten tid i nzebi, spliterg­ativiteten i saibai, pluraliseringen i shilluk eller de många uppsättningarna räkneord i yurok inte finns där på grund av mellanstadielärares nit – ­språken skrivs nämligen sällan, och används i likhet med de allra flesta av världens språk sällan i undervisning. Likväl talas de, och därtill med komplexiteter som är främmande för den mest högutbildade svensk som tänkas kan.
Vi kan också konstatera att svenskans anmoder urindoeuropeiska hade ett avancerat avljudssystem, åtta eller nio kasus, tre gramma­tiska genus och tre numerus. Delar av detta har vi kvar, men mycket har gått förlorat. Beror det på att talarna under de första millennierna underv­isades av lektor Caligula, för att sedan falla offer för flumskolans segertåg på sten­ålderns sydryska stäpper? Naturligtvis inte, men ibland måste fåniga argument ställas bredvid lika larviga motargument för att deras absurditet ska framstå i full dager.
 
Även svenska har använts i skol­samman­hang bara något tjugotal generationer (eller sju om man räknar sedan folkskolans införande) – en mycket liten del av den tid som förflutit sedan urindoeuropeiskans dagar. En del av det som försvunnit har gjort det just ­under denna tid, samtidigt som annat såklart har tillkommit. Det är helt enkelt normaltillståndet. Saker kommer och går, men språk har alltid på något sätt tillgodosett sina talares behov.
Poängen här är att officiell status eller användning i skolsammanhang har ringa inverkan på ett språks komplexitet eller uttryckskraft. Stora och standardiserade språk är knappast mer komplexa än sina mer obskyra motsvarigheter. Det är inte svårt att argumentera för att älvdalska är strukturellt mer komplext än svenska, trots att skolsystemet fram tills nyligen aktivt motarbetat språket.
Det mest kända exemplet på behovsstyrd självreglering är från gasconska, en dialekt av occitanska i sydvästra Frankrike. I ett visst område gjorde ljudlagars verkningar att ’tupp’ och ’katt’ kom att uttalas likadant. Det hade man kunnat leva med om orden haft väsensskilda användningsområden, men när de nu båda betecknade bondgårdsinvånare fanns en förväxlingsrisk. Man löste problemet med att rekrytera nya ord för ’tupp’, bland annat ett som dittills hade betytt ’fasan’. Indiciet på att det hela inte var en slump utan att ljudförändringen och ordbytet hade med varandra att göra var att det berörda området var detsamma i båda fallen.
Fallet illustrerar hur språk har självreglerat sig genom årtusendena. Talarna identifierar hotande brister, och åtgärdar dem genom tysta överenskommelser.
 
Förstås är det så att skolsystemet lär ut eller befäster vissa modersmålskunskaper, framför allt sådant som har med den skrivna standarden att göra. Eleverna får lära sig att samhället ser med oblida ögon på vissa uttryckssätt. Det är bara det att det allmänt accepterade – som i fallet älvdalska – inte nödvändigtvis är mer komplext eller mer uttryckskraftigt än det som motarbetas. De mest komplexa språk man kan tänka sig har förts vidare genom släktled av analfabeter utan någon reglering uppifrån och fortsatt att göra sitt jobb även när tidens tand förändrat dem till oigenkännlighet.
Det lär oss att det inte bara är några glädje­betyg och friskolefiaskon som skiljer oss från det totala förfallet. När vi stofiler gnisslar ­tänder över att språk blir annorlunda, får vi trösta oss med att inget tyder på att de blir sämre.

Läs mer: Här hittar du fler krönikor av Mikael Parkvall.