Jag vill utfärda prettovarning!

Det händer att jag får frågan vilka språkfel jag retar mig mest på, eller vilka ord jag tycker är vackrast respektive fulast. Givetvis kan jag inte ge ett rakt svar på sådana frågor.

Först måste jag reda ut skillnaden mellan ”språkfel” (ett ord jag helst inte använder) och språklig variation (alla avvikelser från standardnormen är inte ”fel”). Dessutom måste jag reda ut förhållandet mellan form och innehåll (”inga ord är i sig fula”). Men när jag väl har gjort det kan jag förstås, om än motvilligt, ge exempel på språkliga normbrott som jag retar mig på – och inte minst ord och uttryck som jag tycker illa om. Även om det snarare är hur och i vilket sammanhang de används som irriterar mig.

Det ständiga kommunicerandet till exempel. Det är något undflyende och samtidigt preten­tiöst över att kommunicera information, i stället för att rätt och slätt informera. Det pretentiösa språket är pepprat med framgångsfaktorer, helhetstänk och kvalitetssäkring. Betydelsen hos ord som används slentrianmässigt och i allt fler sammanhang har en tendens att tunnas ut. Kvalitetssäkring kan stå för allt – eller inget. En text med gott om sådana ord riskerar att bli, just det, undflyende. Men inte tror jag det tjänar något till att jaga enskilda ord och uttryck. Låt dem leva. Och dö! Då tror jag mer på att avkräva avsändaren ett svar på vad som egentligen menas­ med ”ett större helhetstänk”.

Skeptisk blir jag också till alla strategiska dokument som ska ”hållas levande”. Inte sällan döljer en sådan formulering att man nöjer sig med en version som inte är riktigt klar, och så skjuter man färdigställandet på framtiden. Vem ställer frågan om texten alls behövs? När reflekterandet över den egna verksamheten blir mål och mening, växer högen av dokument, inte minst i den virtuella världen. Att skapa samsyn (också det ett modeord) är ofta en motivering för det skriftliga reflekterandet. Men tänk om det blir precis tvärtom: att alla strategitexter, med sin höga grad av abstraktion, skapar ännu mer olikartade föreställningar hos dem som berörs av dokumenten. Om de läses vill säga.

Tänkandets strategi för att förstå det abstrakta­ är att gå vägen via det konkreta. Men abstraktionen är ändå inte huvudproblemet. Det är abstraktion i kombination med brist på precision och konkreta exempel som ger upphov till oförutsedda tolkningar, missförstånd och frågetecken. Det dunkelt sagda är (fortfarande) det dunkelt tänkta.