I essän hörs flera röster

Vad är en essä? Nästan vad som helst verkar kallas essä: en debattartikel om klimatpolitik, en utförlig bokanmälan, tio sidor om Hegels dialektik i kulturtidskriften eller en hel bok. En student jag känner skulle besvara en essäfråga på sin första tenta, och associerade fritt och elegant. Underkänd. Det skulle vara torrt utredande.

Två kännetecken verkar ändå finnas. En essä är inte fiktion, utan fakta. Och författaren måste på något sätt träda fram personligen, om så bara med torftiga bedömningar i tentan.

Det vaga genrebegreppet gör det svårt att urskilja en essästil. Jag försöker ändå, med hjälp av två av 2018 års mest hyllade essäböcker, Fredrik Sjöbergs Mamma är galen och pappa är full (med undertiteln En essä om slumpen) och Kerstin Ekmans Gubbas hage.

Olikheterna är lättfunna. Fredrik Sjöberg berättar historien, eller snarare historierna, om de stenrika systrarna Adlers äventyrliga liv i 1900-talets början. Det kan bli direkt spännande. Hade Eva ihop det med konstnären Amedeo Modigliani i Nice 1918?

Fredrik Sjöberg har i en essä (just så!) från 2012 liknat essän vid en ”krävande bordskonversation” och tänker sig den ”framförd på scenen, under ensam spotlight, muntligt, inför publik”. Det syns i texten med snabba kast från intrig till intrig, sidoreflexioner och långa utvikningar. För att hålla ordning måste Fredrik Sjöberg gödsla med så kallad metatext, där han kommenterar eget berättande och faktaurval. Textbindande ja, nej, nå, just det är ett vanligt grepp. ”Nå, när sedan tåget sent omsider gick …”

Kompositionstekniken leder till stor variation mellan långa och korta stycken, mellan långa och korta meningar, mellan påståenden, frågor och icke satsformade meningar. Men det är inte spontant talspråk. På skriftspråksvis byggs substantiviska huvudord gärna ut med både framför- och efterställda bestämningar – se Anton Dich och Eva i sista meningen följande exempel, där namnen och bestämningarna är understrukna.

Var var vi nu?

Just det, på väg till Paris. Den känslige familjepojken Anton Dich, nu 24, flyttar till Paris med sin ofrivilligt härdade hustru Eva, 34.

Kerstin Ekmans bok har inga spänningsskapande intriger. Det finns en tunn, ganska oviktig kronologisk tråd om hennes flytt till Roslagen. Det väsentliga är de botaniska beskrivningarna, kombinerade med djupdykningar i skönlitterära texter, gärna månghundraåriga. Det dominerande stilläget närmar sig den välskrivna läroboken med sakrika påståendemeningar av lagom längd. Men det rymmer också ett öppet värderande. Orden mest spektakulär och förstås i följande exempel vore otänkbara i renodlad läroboksprosa:

Det är framförallt svaveltickan men också andra svampar som den stora oxtungsvampen som åstadkommer hålrummen i ekarna där en rik skalbaggsfauna håller till. Störst och mest spektakulär är förstås ekoxen som brummar när den flyger.

Läroboksfrämmande är också Ekmans programmatiska avståndstagande från det abstrakta. Uttryckligen misstror hon ord som miljöförstöring, närnatur och ekosystem. Desto mer talrika är konkreta benämningar på fåglar, insekter och blommor: ”det rosavita brudbrödet, den violetta åkervädden, gulmåran, de stora blåklockorna, smörblomman och röllikans kraftiga och utbredda kvastar av vita småblommor.”

Sjöbergs muntlighet och Ekmans pedagogik har alltså ett personligt tonfall gemensamt, fast på olika sätt. Gemensamma stildrag finns på detaljnivå som flitig användning av jag och vi.

Viktigare är att bägge författarna arbetar med parallella textvärldar. Sjöbergs bok blir aldrig enbart berättelserna om systrarna Adler. Mot dem står reflexioner eller biberättelser om slumpen, minnet och människans ensamhet. Utan förvarning kan fem sidor handla om en anonym tysk läkare i Sverige som dör alldeles ensam, därefter om Strindbergs bok Ensam.

I Gubbas hage hör vi som sagt inte bara Kerstin Ekman. Också det stora litteraturarvet talar till oss om naturen, i form av långa citat från Theokritos, Ovidius, Strindberg, Tranströmer och andra. Plötsligt är iakttagaren inte Ekman, utan 1700-talsskalden Johan Gabriel Oxenstierna:

Den Sälj som sprider sig och qväfver ängens hopp;

Det vilda Törnets rot, den skog af mörka Enar

Som bränner örtrens växt med barren af dess grenar …

Så kanske har den välskrivna essän också ett tredje kännetecken: minst två, delvis motsatta röster eller perspektiv träder fram tydligt.

Nå (för att skriva sjöbergskt), kära läsare, har du nu läst en – mycket kort – essä? Nej. Faktaunderlag, jodå. Personligt uttryck, lite grann. Men trots en del belysande citat har endast min entonigt analyserande röst hörts i denna text.

Olle Josephson är professor i nordiska språk vid Stockholms universitet.