På divanen för en särskrivning

Ett pressmeddelande hamnar på mitt skrivbord. Jag börjar läsa: ”Dancehall kungen Sean Paul är nu het med sitt tredje album och första singeln We Be Burnin är redan en världs hit”. Aaarrggh!
Känner att jag svettas mer än vanligt, och instinktivt förbereder mig för att med falsettröst läsa högt för kollegerna ur den förhatliga ingressen. Läser vidare om ”den jamaicanska musik stilen dancehall reggae” och får veta att Sean Paul ”blev den artist som gjorde dancehall musiken till ett succé recept”. Jag vill skrika, men lyckas kontrollera reaktionen till ett irriterat muttrande.
Hur illa är det egentligen? Inte särskrivningen alltså, utan min reaktion?
Jag ringer upp Carolina Lundin, psykolog med inriktning mot kognitiv beteendeterapi.
Finns det någon psykologisk förklaring till att jag reagerar så här starkt?
– Ja, man skulle kunna säga att du har en inlärd reaktion inför att se särskrivningar.
Jag berättar om barndomstraumat: mellanstadiets rättstavningsövningar. Läraren läste en text som man skulle skriva ner, och varenda gång var det någon som frågade saker i stil med: ”Magistern, är svarthårig ett eller två ord?” Jag ville använda våld.
– Alltså hade du redan tidigare lärt dig att man inte får skriva isär. Antagligen hade din lärare talat om för dig att du inte fick göra det.
I min värld har jag ju alltid vetat vad som är ett sammansatt ord och vad som inte är det.
– Men tror du att du visste det när du föddes? Det gjorde du inte. Språket utvecklas genom att man lär sig vad som är rätt och vad som är fel. För dig var det kanske viktigt att göra rätt i skolan. För Lisa i din klass kanske det inte var viktigt, men hon var inte heller så receptiv för beröm från läraren som du. Tyckte du det var roligt att prestera i skolan?
Jag erkänner att jag tyckte det var hur roligt som helst.
– Då var det kanske extra viktigt för dig att det blev rätt. När du sedan har fortsatt att reagera lika starkt varje gång du stöter på särskrivningar, befäster du problemet genom ditt beteende.
Mitt problem kan åtminstone inte klassificeras som fobi. Jag blir trots allt inte rädd när jag läser om ”en jätte bra fransk lärare” eller personer runt ”en bar disk”.
– Men dina reaktioner påminner lite om en verklig fobikers, för du får ett påslag i kroppen. Det har du antagligen blivit betingad att få när du ser en särskrivning.

Går det tillbaka till mellanstadiet eller har det triggats av att jag jobbar med språk hela dagarna?
– Att du upplever negativa känslor av särskrivningar lärde du dig nog ganska tidigt. Det kallas respondent betingning. När du känner irritationen komma beter du dig på ett visst sätt eftersom det beteendet tidigare har minskat känslan av obehag. Det som sker då kallas operant betingning.
Carolina Lundin fortsätter:
– Det finns tre sätt att lära sig på. Man kan uppleva själv, man kan se andra göra något, och man kan lära sig genom instruktion. Det kan ha räckt för dig att höra att man inte får skriva isär. Den regeln kan ha fått dig att förknippa särskrivning med en negativ känsla.
Jag anser mig vara en kreativ och ifrågasättande journalist. Dessutom har jag inbillat mig att jag är en fritänkare med rebelliska drag sedan barnsben. Den självbilden punkteras.
– Den andra delen är beteendet. Du säger ”Usch” och vill inte fortsätta läsa eller vill visa andra när du ser en särskrivning. Det beteendet har du fortsatt med för att det gagnar dig på kort sikt.

Går motviljan mot särskrivningar tillbaka till spädbarns­tiden eller familjerelationen?
– Möjligtvis både och. När du började ettan var du inte så inne på prestation i skolan. Det viktiga för dig var kanske att få beröm av vuxna auktoriteter, eller att visa för mamma och pappa att du hade gjort rätt.

När jag beskriver hur jag reagerar, låter det som ett mönster jag borde bryta?
– Det beror på hur du upplever det själv. Vilka konsekvenser tycker du att det här har för dig?
Jag inser att det finns vissa egocentriska positiva effekter, som att jag får min omgivning att skratta åt mina utbrott.
– Just det. Du kan ha blivit förstärkt i att prata så här mycket om särskrivningar. Du har profilerat dig på det viset.
Jag är alltså inte bara en lydig språkfascist med behov av bekräftelse från auktoriteter – jag försöker dessutom plocka hem charmpoäng på det. Det känns sådär. Så jag inflikar att det också är troligt att en del personer tycker att jag är en skitjobbig besserwisser, som inte kan ta saker för vad de är.
Men det finns hopp: om jag anser att nackdelarna med min särskrivningsallergi överväger fördelarna, så skulle den kunna behandlas på samma sätt som när man inom kognitiv beteendeterapi arbetar för att få bort en fobi. Jag skulle då först göra ett beteendetest där jag observerar mig själv när jag stöter på särskrivningar, antingen i arrangerade eller naturliga sammanhang. När beteendeanalysen är klar är det dags att för exponering. Då börjar jag utsätta mig för de olika särskrivningsrelaterade situationer som jag dessförinnan rangordnat från minst till mest plågsamma. Nästa gång jag ser ett pressmeddelande skulle jag kunna anstränga mig för att fokusera på innehållet, i stället för att vilja slåss och skrika åt författaren.
Men så inser jag att min motivation att göra något åt saken trots allt är ganska låg. Det är rätt mycket värt med kolleger som med värme i rösten säger: ”Jag läste nyss en text med en särskrivning, och då dök din röst plötsligt upp i mitt huvud.”