Ett rätt lejon

Text: Fredrik Lindström

Jag vet inte hur många gånger jag har svarat på frågan om ”ett rätt lejon”, när människor kommer fram och vill prata språk. Alltså hur man böjer ordet rädd i neutrum. Men många vill ha ett snabbt svar, och orkar inte riktigt lyssna på själva historien. Synd, för det mesta vi kan träffa på i vårt språk som verkar ologiskt och konstigt har faktiskt en orsak. Har ni tid en liten stund?

Så kallade neutrala substantiv, som tar ett i obestämd form och det i bestämd form, användes nog ursprungligen bara om garanterat livlösa ting (ett hus, berg, förkläde och liknande).

Men det här med att personifiera saker, det var man å andra sidan ganska generös med förr i världen. Många av de vardagliga tingen hade sitt tydliga ”kön” i fornsvenskan: man sa han om till exempel månen, drömmen, och man sa hon om solen, björken, yxan. Man upplevde många föremål som besjälade och talade ofta om dem som om de levde och kunde agera. Drömmen sågs exempelvis som ett väsen, och man kunde uttrycka sig ungefär så här: ”I natt drömde mig en dröm, och han var mycket märklig.” Och att prata om att ”solen, hon gick upp” var fullständigt naturligt. Och är kanske ännu för många svenskar.

Än i dag använder vi i svenskan sällan ett och det om sånt som är eller kan vara levande. Det förekommer inte ofta om människor, djur eller epitet, yrkestitlar och liknande. Det heter en lärare, sjuksköterska, artist, elev, värsting, alkoholist, fjortis och så vidare. Försök hitta ord för levande varelser som man talar om som ett! De finns, men de är inte många. Ofta är det då ord som först i sen tid börjat användas om levande varelser, eller har någon annan specialhistoria.

Man säger till exempel ett barn, och det ordet är från början bildat till bära, och har nog ursprungligen betytt ’det man bär’. Men eftersom man ofta bar små barn har det efter hand fått denna betydelse. Ett annat undantag är till exempel ett snille!

Vår betydelse av ordet, ’synnerligen klok person’, verkar ha etablerat sig först på 1800-talet; innan dess var snille någonting man hade, alltså en abstrakt egenskap. Andra undantag är skällsorden som slutar med -o, ett fyllo, lallo, fetto och så vidare. Sådana här nedsättande benämningar står sällan som subjekt (typ: ”Fyllot var törstigt”) – i äldre svenska nog aldrig – och därför blir deras genus inte alltid så iögonenfallande.

Länge var det alltså så att nästan allt levande böjdes med en, inte ett, och detta inkluderar även djuren: en ko, gris, oxe, höna, katt, hund, häst, fågel. Några undantag finns det dock som bekräftar denna regel. Däribland just lejon, som alltså är neutrum (ett lejon). Och nu börjar vi närma oss pudelns kärna.

Naturligtvis fanns inga lejon här i landet om vi tar oss tillbaka till medeltiden eller ännu tidigare – det är ett lånord i svenskan. Men varför böjs det i neutrum – lejon är väl i högsta grad levande? Jo, när ordet lejon kom till oss fanns redan i vårt språk en stor grupp ord som slutade på -on, nämligen bärnamnen: smultron, hallon, odon, hjortron, lingon och så vidare. Frukt och bär är inte särskilt levande av sig och böjdes naturligt i neutrum, och eftersom lejon hade samma ändelse fick det samma böjning. En viktig förutsättning var nog att djuret i fråga helt saknades i landet, och mest framstod som ett mystiskt väsen än som något som agerade subjekt i meningar.

Och nu är vi äntligen tillbaka där vi började, med det rädda lejonet. Vad innebär det här med att vara rädd? Det är väl ändå en känsla men som endast levande varelser kan förnimma? Döda ting och abstraktioner har sällan någon anledning att vara rädda.

Eftersom det bara är levande varelser som kan vara rädda har det sällan funnits någon anledning att böja ordet rädd i neut­rum. Logiskt sett borde det heta rätt, men det räcker inte med att en form är logiskt riktig för att vi ska våga använda den. Den behöver också vara väl etablerad, vilket denna av naturliga skäl inte är. Och om den inte är det, måste vi ställa höga krav på dess tydlighet och begriplighet. Inte heller här klarar formen av testet; den sammanfaller ju med ett annat centralt egenskapsord i språket: rätt, motsatsen till fel. Det avgör saken, särskilt som väl lejon sällan verkar rädda av sig. Vi blir för osäkra och skriver i så fall om meningen på något annat sätt, så att vi vet att informationen går fram.

I allt det som kan verka inkonsekvent i vårt språk kan man ofta se skuggorna av våra förfäder och deras världsuppfattning.

PS Barn då, de är ju ofta rädda. Då har man väl behövt böja ordet i neutrum? Nja, uppenbarligen inte. Förklaringen är säkert att ordet barn mycket sällan använts om enskilda individer (”barnet är hungrigt” känns opersonligt) utan mer i generella beskrivningar (”de har ett barn, men grannen har tre”).

I såna neutrala ord har ofta plural och singular samma form. Man uppfattar dem som ting som ofta förekommer i olika mängder: hus, träd, bär. DS

Fredrik Lindström är bland annat programledare, författare och doktorand i nordiska språk.

Andra djur som inte får vara rädda själva:

Ett bi,
ett får,
ett lamm,
ett nöt,
ett fä,
ett kid,
ett rådjur,
ett sto,
ett svin

Finns det fler? Skicka till: raddadjur@spraktidningen.se