Bild: 
Martin Stenmark

Ett ord med flera skepnader

Inte så enkelt att förklara SÅ

Kan ett ord på två bokstäver användas på nästan hur många sätt som helst? Sara Lövestam försöker få fatt i ett grammatiskt gränslöst så.

Vad betyder så? Frågan låter så bedrägligt enkel. Den första gången jag fick den som sfi-lärare, trodde jag att jag skulle kunna besvara den på någon minut. är ett av våra enklaste ord, som behärskas av varenda fyraåring. Det är en konjunktion, som betyder ungefär följ­akt­ligen. Som god pedagog ger jag ett exempel:

Min penna är borta, jag kan tyvärr inte skriva det här provet.

:et signalerar alltså en konsekvens. Man kan ställa det i relation till konjunktionen för, som signalerar en orsak: Jag kan tyvärr inte skriva det här provet, för min penna är borta.

Ibland, i talspråk, inleder man en mening med ett , vilket man kan se som att den här konjunktionen har strövat iväg från sin ursprungliga funktion att binda ihop huvudsatser, och bara tagit med sig känslan av följaktlighet:

… är du singel?

Men rent grammatiskt är fortfarande en konjunktion. Förutom, kommer jag på, när är ett adverbial som betyder ungefär ’på det viset’. Jag kan ge exempel på det också.

– Varför gjorde du ?

– För att alla gör så!

Eller, inser jag, när man använder som bestämning till exempelvis ett adjektiv. Då kan det snarare betyda ’mycket’.

Jag blev glad när jag träffade en annan människa som också var rädd för kaktusar.

Förutom, förstås, när ­meningen fortsätter med en att-bisats! Då betyder framför ett adjektiv unge­fär ’till den grad’: Jag blev glad att jag skrattade ut en lins.

Eller när man använder det som interjektion, och säger:

ja! Det ordnar sig nog.

”I mitt lexikon står det att är substantiv”, säger kanske sfi-eleven när jag har kommit så här långt. Och jag får förklara att såar, ’stora runda kärl’, är något vi sällan talar om i modern svenska. ”Just den betydelsen kan du faktiskt bortse från”, säger jag, och ser en mycket liten suck av lättnad slippa ur min elev. ”Fokusera på som konjunktion, adverbial eller bestämning till adjektiv”, föreslår jag. ”Ja, verbet har vi förstås också, det kan ju vara bra att känna till så här om våren.” tomatfröna cirka en centimeter djupt och ganska tätt.

Till sist har vi den grammatiskt smaskigaste -användningen. Jag stötte senast på den när jag skulle undervisa en amerikan i svensk melodi­festivalhistoria och stötte på formuleringen: ”varje gång du ler så får jag bra vibrationer”.

Det här är ett speciellt , som bara uppträder när en huvudsats inleds av ett adverbial. Här kommer till exempel en mening som inleds med adverbialet (tillika bisatsen) ”om du inte kommer ner snart”: Om du inte kommer ner snart, ringer vi efter brandkåren.

I talspråk lägger vi ofta in ett litet precis efter adverbialet: Om du inte kommer ner snart, ringer vi efter brandkåren. Kikki Danielsson, eller egentligen Ingela ”Pling” Forsman som skrev texten, har lagt in samma sorts i texten till Bra vibrationer:

Varje gång du ler, får jag bra vibrationer.

Vad gör detta ? Det förändrar inte ­betydelsen, markerar ingen följaktlighet eller jämförelse. Det bara står där. Man brukar säga att den här sortens ger en signal om att huvudsatsens finita verb är på ingång. Det används särskilt ofta när vi inleder med långa adverbial. En tolkning säger att vi gör det för att undvika risken att man uppfattar fortsättningen på huvudsatsen som en fråga (”Ringer vi efter brandkåren?” ”Får jag bra vibrationer?”). Undermedvetet vill vi alltså hjälpa våra åhörare att upptäcka strukturen i vår mening, vilket i förlängningen hjälper dem att förstå vad vi säger.

Grammatiskt kallar man detta för adjunktionellt så, och man kan exempelvis läsa om det i min bok Grejen med ordföljd från 2018.

”Så!” pustar jag ut när jag har förklarat åtta, nio användningar av . ”Då går vi vidare.”

”Vad betyder ’då’?” frågar eleverna. Fortsättning följer, i alla sfi-klassrum över hela landet.

Sara Lövestam är författare och föreläsare.

Publicerad i nummer: 
4/2019