Bild: 
Linda Forsell
Sill eller strömming? Sill fångad norr om Kalmarsund i Östersjön ska enligt ett kungligt påbud från 1500-talet kallas strömming.

Kär fisk har många namn

 
av: Ingvar Svanberg

Nu är det dags att servera brisling, fiska spragg och köpa nya miljonfiskar till akvariet. Följ med etnobiologen Ingvar Svanberg när han dyker ner i de svenska fisknamnens stora stim.

Vad är obligatoriskt på midsommarbordet? Många svenskar skulle säga sill. Färre skulle nog säga strömming, även om det också kan serveras som tilltugg till nubben.

Huruvida sill och strömming är samma fiskart är annars ofta ett ämne för diskussion. Odiskutabelt är dock att de båda ingår i familjen sillfiskar. Denna familj innefattar även skarpsill. Men den kan också heta vassbuk. Och simmar den i tomatsås kan den säljas som brisling.

Det är uppenbart att en och samma fisk kan ha många olika namn beroende på var man är född och uppvuxen. Under en biltur mellan Ransäter och Sunne för ett par år sedan pladdrade jag om kvidd. Min fiskeintresserade vän avbröt mig: ”Det är väl spragg du menar?” Uppenbarligen kände min vän från Klarälvsdalen inte till fisknamnet kvidd, som vi sa i östra Värmland.

Denna lilla fisk, som förekommer stimlevande i strömmande vattendrag över hela Skandinavien, har en förvånansvärd mängd lokala benämningar. Förutom kvidd och spragg, heter den bland annat örkytt, kur, alkula, sabbick och landplomp (i svenskan finns gott och väl 50 olika namn). Även i andra språk kallas den flera olika saker i olika landsändar. Jag har funnit 10 olika namn för arten på estniska, 22 på finska, 8 på ryska, 14 på franska, 54 på tyska samt 9 på norska.

Denna fisk har sällan använts som människoföda. Trots sin ringa ekonomiska betydelse är den välkänd. De äldsta folkliga benämningarna på den upptecknades under 1700-talets förra hälft av Carl von Linné, som även passade på att dokumentera fisknamn under sina provinsresor. Till sin hjälp hade han sin vän, fiskexperten Petrus Artedi och Olof Broman, djurkunnig präst i Hudiksvall.

Det finns en påfallande kontinuitet mellan dessa tidiga uppteckningar, dialektarkivens belägg från 1900-talet och de namn som man fortfarande kan höra ute i bygderna om man lyssnar noga. Men den benämningsrikedom som finns på just denna art är faktiskt inte är så vanlig bland fiskar i övrigt. Vad man än kallar den – kvidd, spragg eller något annat – är den uppenbarligen välbekant och lätt att observera i bäckar och åar där den kan uppträda i stora stim. Barn som lekt vid bäckarna har säkert del i denna benämningsiver, men dess betydelse som agn på krok och långrev kan också ha bidragit till ett intresse för den.

Intressant nog har man haft svårt att bestämma vad den ska heta på riksspråk. Den vetenskapliga beteckningen är Phoxinus phoxinus. Med ett tyskt lånord kallas den elritsa, som är en avledning till tyskans Erle, ’al’, och förmodligen kommer av att fisken gärna uppehåller sig vid alens rötter längs vattendragens strandkanter. Den benämningen hörde tidigare hemma främst i skrift. Elritsa finns belagt i översättningslitteratur från 1630-talet. Kvidd, som är en vanlig beteckning i mellersta Sverige, har länge använts parallellt med elritsa. I flera handböcker, bland annat Kai Curry-Lindahls spridda Fiskarna i färg, som tryckts i många upplagor, har kvidd varit det namn man föredragit. Nu tycks Naturhistoriska riksmuseet ha bestämt sig för elritsa i sin Förteckning över svenska fiskar, från 2005. Naturhistoriskas namnlistor uppfattas ofta som normerande och följs närmast slaviskt av medier och uppslagsverk.

Men att kvidd är ett väl förankrat folkligt namn framgår av sjönamn som Kviddsjön och Kviddtjärn. Däremot söker man förgäves efter Elritssjön i sydligaste Sverige – den enda del av landet där elritsa har tagits upp i folkspråket. Det kan tyckas märkligt att Dalarnas landskapsfisk, ett landskap där den alltid har hetat kvidd, nu bör kallas elritsa. Självfallet finns det inget som hindrar att man fortsätter säga kvidd eller något annat lokalt namn, men vi är märkligt auktoritetsbundna när det gäller sådana saker. Yrkesfiskare i Göteborg har dock bjudit direkt motstånd mot försök att rikslika de lokala fisknamnen. De bohuslänska benämningarna blålånga och blåvitling står sig gott mot handböckernas inlånade birkelånga respektive kolmule.

Men namnet kvidd finns alltså upptaget i en del handböcker, medan andra benämningar då har lämnats därhän. Likväl visar det sig att lokala fisknamn kan leva kvar – i de mest skilda sammanhang.

Varje lördag under sommar och höst fylls Vaksala torg i Uppsala med thailändska kvinnor som säljer svamp, bär, grönsaker och andra torgprodukter. Sistlidna höst ådrog sig påsar med torkad småfisk min uppmärksamhet. Eftersom jag inte kände igen fisken frågade jag vad det var. En äldre kvinna förklarade att det var mudd. Och det var det ju! Hon använde ett norrländskt namn på det som jag kallar kvidd. Jag antog att kvinnan hade lärt sig namnet av en svensk, som förmodligen kom från Hälsingland. Där är mudd en spridd benämning på denna fisk.

Kvidd har alltså en särställning när det gäller antalet namn i fiskarnas värld. Men visst kan man hitta fler fiskar med folkliga klassificeringar, exempelvis för abborre, gädda, sik, sill och torsk, där man genom olika benämningar skiljer på lektider, förekomst, härkomst, storlek och färgvariation. Men det är främst bestämningsleden som åtskiljer fiskarna, inte själva artbenämningarna. Bohuslänska fiskare kan exempelvis skilja mellan berg-, djup-, grå-, röd-, skivre- och tångtorsk beroende på storlek eller vistelseort på havsbotten.

Men vem i exempelvis Skåne skiljer längre på isgädda, gräsgädda och blomstergädda? Det är namn som återspeglar olika lek- och därmed förbundna fångsttider. Och ännu för hundra år sedan kunde fiskare längs Hälsingekusten hålla isär 25 olika sorters strömming, till exempel bond-, botten-, fet-, fäng-, kall- och påsaströmming, men också lekpiskor och rödpåsa. För vissa ekonomiskt viktiga fiskar – det vill säga sådana som säljs som matfisk – kan västkustfiskare fortfarande skilja på flera slag. Det speglar förstås fiskens betydelse.

Många fiskbenämningar som vi använder oss av till vardags är uråldriga. Åtskilliga var kända redan i fornsvenskan. Vissa namn har lånats in från tyskan, varav elritsa är ett exempel. Sillen i dess rökta form kallas böckling, från lågtyskans bückling, och det namnet är känt i svenskan sedan 1500-talet. Några fisknamn anses vara finska lånord: i Västernorrland säger man rabboxe, ett översättningslån av finska rääpys, för siklöja; samma art kallar finlandssvenskarna för mujka, av finskans muikku. Nyupptäckta fiskar i svenska vatten begåvas som sig bör med nya svenska benämningar, ofta med engelskt ursprung. Några exempel är tjockläppad multe och nätmönstrad sjökock.

Svenska namn har dessutom ibland lånats ut till andra språk. För vissa karpfiskar använde Carl von Linné gärna lokala svenska benämningar som vetenskapligt artepitet. Så fick asp, björkna, id, vimma med flera heta likadant på latin. Asp heter Aspius aspius, björkna heter Abramis bjoerkna, id heter Leuciscus idus och vimma heter Abramis vimba. Vimba var den uppländska benämningen på arten under Linnés tid.

Med akvariehobbyn kommer ideligen nya fisknamn. Namnet guppy har den populära akvariefisken fått efter naturforskaren Robert Guppy, som på 1860-talet fann arten på Trinidad. Zoologen Hialmar Rendahl, en av akvariestikens pionjärer, ondgjorde sig i början av 1930-talet över att ”okunniga djurhandlare” skapat ett så ”avskyvärt och fullkomligt vansinnigt” namn som guppy. Hialmar Rendahl fick dock inget gehör för det av honom föreslagna miljonfisk. Det knepiga med guppy är förstås pluralformen. Ska man verkligen säga guppisar? Det gjorde alla på det akvarieföreningsmöte jag bevistade i mars 2016. Svenska Akademiens ordlista föreslår guppier.

Under första världskriget blev det ett stort uppsving för havsfisk som livsmedel. Folkhushållskommissionen utgav skrifter som propagerade för ökad konsumtion av fisk. Många arter som tidigare hade ratats kom nu till användning. Fiskätandet spred sig i de breda lagren och havsfisk började säljas över hela landet. Det är under denna tid som en rad handelsnamn vann insteg för att öka fiskens status eller dölja namn som väckte mindre aptitretande associationer.

Marulk och havskatt salufördes länge som kotlettfisk, gråsej fick heta havslax, pigghaj kallades nordsjöål och rödtunga blev läckrare under namnet sjötunga. Fortfarande kan man köpa skomakarlax i Helsingfors, vilket är mer bekant som inlagd strömming.

Ska det heta uer, som i norskan, eller kungsfisk, som är ett lånord från färöiskan, när den serveras på lunchrestaurangen? Vad är en skrej som ibland ses i butiken? Naturligtvis inget annat än torsk, men namnet förvirrar kunden. Nu lär skrej vara ett registrerat varumärke för atlantisk torsk, alltså inget fisknamn. Kungsflundra låter spännande på menyn, men är vanlig rödspätta. Vietnamesisk sjötunga är däremot ingenting annat än odlad hajmal importerad från Sydostasien.

I början av 1990-talet förekom ett utbrett namnfusk med platt- och torskfisk från Stilla havet. Billigare importarter från Asien såldes under falska varubeteckningar, som rödspätta och sjötunga. Detta ledde till en branschöverenskommelse om fisknamn och en sanering av namnfloran.

Numera finns EU-bestämmelser rörande handelsnamn på fisk, och Nordiska ministerrådet har sammanställt en lista över gängse fisknamn, inte bara på de nordiska språken utan även engelska, franska, grönländska och tyska. I ministerrådets lista accepteras att en art kan ha flera namn: horngädda får också heta näbbgädda; som alternativ till knorrhane anges gnoding och knot. Det är bra – fiskar kan uppenbarligen ha likvärdiga benämningar och det fungerar ändå!

På fiskförpackningar står såväl ursprungsbeteckning som fiskens vetenskapliga namn. Någon tvekan bör därför aldrig råda.

När jag var barn, för sådär 50–55 år sedan, lekte vi ofta vid vatten, vår, sommar och höst. Vi visste vilka fiskar som dög till agn, kräftbete, katt- och hönsfoder och vilka som kunde hamna i stekpannan. Vi kände till när det nappade som bäst, vilket agn som var att föredra och vi kunde fortfarande avläsa tecknen i naturen när lekarna började och var vi skulle söka olika fiskarter. Vi kände dem alla under sina benämningar. Det dröjde innan jag lyckades identifiera riksspråksbenämningarna på sjön Möckelns stävling och stenbit. Och skulle vi ha sagt något annat än benlöja, panka, snorgärs och slom hade vi framstått som löjliga.

I dag uppehåller sig barn inte längre vid vatten på samma sätt. Närmiljön är inte längre lika välbekant. Det finns dock andra sätt att skapa intresse för det lokala. Genom att låta namn byta domän kan de användas för att popularisera vissa fiskar. Den länge hotade grönlingen på Järvafältet i norra Stor-Stockholm har blivit en lokal kändis och fått ge namn åt såväl ett kafé som en förskola belägna vid Igelbäcken där fisken finns.

I Arboga har man skapat en lokal vårfestival i samband med norsfisket i ån. Festivalen kallas Norsylingen, uppkallad efter en kall vårvind med snöglopp, som ofta uppträder i samband med det nattliga norsfisket. Den äldre generationen förstår namnet med dess kyliga associationer, för de yngre är det bara festival. I värmländska Deje firas i mitten av november Secklingnatta med att fiska just seckling, eller siklöja, som det står i handböckerna.

Komediserien Ack Värmland ger intressanta inblickar i livet i Molkom. Huvudpersonen Anette köper för dyra pengar in levande turkiska kangalfiskarGarra rufa – ämnade att användas i hennes planerade fisk-spa. Hennes pojkvän Pontus förväxlar emellertid spafiskarna med en för värmlänningar välkänd matfisk: slom. Konsekvenserna blir förödande. Pontus tillagar kangalfiskarna till middag i tron att det är slom. Den nödvändiga framgången för fotvårdssalongen ”Anettes fötter” uteblir.

Nästan alla värmlänningar, vågar jag påstå, vet vad slom är. I övriga Sverige är den däremot okänd, och om man känner till fisken kallas den nors. Vid mina förfrågningar om nors i Uppsala – den finns i Fyrisån – har det visat sig att få känner till den. Däremot är de bekanta med den ordspråksliknande vändningen ”att vara skapt som en nors”, ett uttryck belagt också i litteraturen av författare från Zacharias Topelius till Ernst Brunner.

Ordspråket förstår man, men hur många vet hur en nors är skapt? Den har en märklig kroppsform som eventuellt gett upphov till namnet nors. Det kan möjligen härledas till roten ner-, ’vara trång’, och syfta på den smala kroppsformen. Ordet slom, som är mera regionalt avgränsat till Värmland och Bergslagen, skulle kunna betyda ’slankig, utmärglad’. Båda benämningarna syftar sålunda på fiskens utseende. Slom är en välsmakande fisk. Det visste Selma Lagerlöf, och det vet man fortfarande i Värmland. Den har dock en egenartad doft som påminner om gurka och viol, en kombination som gör den till en förträfflig matfisk. Men det finns de som tycker den luktar vämjeligt. I Sverige har detta dock inte föranlett några nedsättande benämningar.

De lokala fisknamnen lever vidare – och det är bra för den biologiska mångfalden. Så länge vi brukar vattenlandskapet genom fiske – över hela landet – värnar vi fiskarna. Därför kan och ska man fortsätta säga börting om öring i norra Sverige, vimma om siklöja i Dalsland och seckling om samma fisk i Värmland. I mitten av april infaller i Värmland slomtiden med dess kalla nätter och fångstens karakteristiska doft. Då är det slom och inget annat som gäller.

Ingvar Svanberg är etnobiolog och forskare vid Centrum för Rysslandsstudier vid Uppsala universitet.

Mest drag i laxen

Svensken äter i snitt 16 kilo fisk om året. 80 procent av den fisk som säljs i Sverige är importerad. De populäraste arterna är lax, torsk och sill. Under 2014 fångade svenska yrkesfiskare 172 000 ton fisk.

Rödspätta eller kungsflundra?

Kungsflundra är namnet som vanligen används för rödspätta som väger minst ett kilo.

Guppy eller miljonfisk?

Miljonfisk har inte lyckats slå ut guppy. Föreningen för intresserade heter exempelvis Svenska guppysällskapet.

Publicerad i nummer: 
Juli 2016