Bild: 
Caroline Tibell
Rytm. Dilsa Demirbag-Sten skriver ofta ut texter på papper. ”Jag hör rytmen bättre då än när jag skrollar på skärmen.”

Porträtt

Hon bjuder in till skrivfest

Dilsa Demirbag-Sten ser språk som en politisk handling. Förmågan att läsa och skriva hänger inte på ditt modersmål – det är en fråga om klass.

Kråkfötter. Jag blir arg när jag hör uttrycket kråkfötter.

Debattören och författaren Dilsa Demirbag-Sten är ofta tydlig med vad hon tycker.

– Att kalla något för kråkfötter är ett sätt att sålla ut och stämpla folk, i stället för att tro på att alla kan lära sig skriva.

Dilsa (uttalas ”Di’lsja”) Demirbag-Sten vill ge barn självförtroende nog att våga berätta i skrift. Det var en av anledningarna till att hon och några vänner startade Berättarministeriet 2011. Det är en skrivarverkstad som vänder sig till barn och unga, framför allt på platser med hög arbetslöshet och utan kunskapstradition. Dilsa Demirbag-Sten är ansvarig för verksamheten.

– Vi vill skapa en relation till språket, så att barnen inte överger det skrivna ordet. De behöver inte tycka att det roligaste som finns är att läsa en bok, men vi vill ge barnen redskapen att läsa och skriva. Det leder till att de kan de ta till sig sina rättigheter och bli aktiva samhällsmedborgare.

För fem år sedan förutspådde Dilsa Demirbag-Sten och hennes kolleger politisk oro med hög arbetslöshet, främlingsfientlighet och devalvering av betygsystemet. De ville göra något konkret. I början tyckte folk att de var onödigt pessimistiska, men i dag är trycket på Berättarministeriet stort. Vid årsskiftet öppnas ytterligare en skrivarverkstad i Göteborg.

– I dag är det alltför många elever som går ut skolan utan att förstå vad de läser. Det är oroande. Skrift är den mest överlägsna kommunikationsformen bortom det fysiska mötet, själva stommen i det demokratiska samhället.

För Dilsa Demirbag-Sten är språk och berättande en politisk handling. Hennes eget modersmål, kurdiskan, var förbjudet i offentliga sammanhang där hon föddes i byn Kirvan i östra Turkiet, 1969. Den som talade kurdiska riskerade att fängslas och torteras. Därför flydde familjen Demirbag till Sverige 1976. Dilsa var sex och ett halvt år när hon började skolan i Uppsala.

– När jag kom till Sverige var det plötsligt tillåtet att tala kurdiska. Men då fick jag ett nytt språk på halsen, säger hon och skrattar lite.

Hon lärde sig snabbt detta nya språk. I Turkiet hade hon hunnit gå i skolan i ett halvår och lärt sig latinska bokstäver. Kurdiskan har ett annat skriftsystem, men turkiskan använder samma skrivtecken som svenskan.

– Det gav mig ett försprång. Det är så dubbelt. Trots att jag avskydde turkiskan har jag den att tacka för att jag snabbt kunde lära mig svenska.

Från Turkiet fick Dilsa också med sig bilden av språket som en portal till världen, framför allt genom sin älskade mormor – som varken kunde läsa eller skriva, men som var en kurdisk berättare av rang.

– Den muntliga traditionen är bäraren av historia och identitet. En duktig berättare kan berätta som en saga, skapa ett drama. Ord betyder egentligen ingenting om inte människan fyller dem med mening. Och samma ord kan användas i så många meningar, i olika sammanhang. Det är häftigt. Språk är en hel värld.

En annan viktig framgångsfaktor för Dilsas nya språk var uppmuntran i den svenska skolan.

– Fröken Viveka på Hågadalsskolan i Uppsala var väldigt peppande. Hon tog sina elevers skrivande på allvar, stort allvar. Det betydde oerhört mycket för min känsla av att kunna skriva.

Språket var alltså centralt för Dilsa Demirbag-Sten redan som ung. Och senare kom hon också att skapa sig en karriär i skrivande. Hon blev journalist och författare. Bland annat har hon skrivit ett par böcker om uppväxten i Kurdistan och Karlstad. Som journalist sticker hon gärna ut hakan i krönikor, ofta med demokratiska och politiska ställningstaganden mot hedersrelaterat våld, kvinnoförtryck och religion. Hon säger vad hon tycker. Hennes tal om att språk är politisk handling bekräftas inte sällan av hatkommentarerna på nätet. Men hon vägrar vara rädd.

– Vad kan hända? Jag fyller 47 år i år och kan inte hålla på att ta ansvar för vad andra tycker och tänker.

Dilsa Demirbag-Sten bryter inte när hon talar, men säger själv att hon inte är ”helspråkig”, vare sig på svenska eller på kurdiska. Hon måste slita med sina texter. Det flyter inte bara på.

– Jag kan inte stava, absolut inte. Ofta misstänker jag att jag har stavat fel och behöver kolla upp det. Och jag blandar lätt ihop svenska, engelska och kurdiska uttryck. Heter det biter sig fast eller biter sig kvar, till exempel?

Hon avbryter sig.

– Vänta, vad heter det, egentligen? Jag måste googla …

Utan korrekturläsare och redaktörer hade karriären som skribent varit omöjlig, menar hon. (Hon passar på att hylla korrekturläsning som en ovärderlig konstart, och beklagar att den har rationaliserats bort på många tidningar.)

– Man utvecklas hela tiden. Jag accepterar mina brister, men alla har inte det självförtroendet.

Och så är hon tillbaka i det hon brinner lite extra för: att få unga att våga berätta i skrift.

Den inkluderande attityd och människosyn som fanns när hon kom till Sverige på 1970-talet – att alla kan, bara de får en chans – är borta i dag, anser hon.

– Då var tron stark på att människan kan ta ett kliv framåt. Sverige hade gjort en klassresa, en bildningsresa för arbetarklassen. I dag kan hela systemet stämpla en som hopplös, med diagnoser som dyslexi och adhd. Och texter kan avfärdas som ”kråkfötter”. Jag har svårt för det! I Berättarministeriet vill vi inte veta något om eventuella diagnoser.

Att stava korrekt är inte alltid det primära – det måste finnas ett intressant innehåll och ett starkt berättande. Men alla kan jobba med sina texter.

– Det viktigaste är syftet med texten. I en manual är det viktigt att vara supertydlig och det får inte stå något mellan raderna, medan litterär gestaltning lika mycket handlar om just det som står mellan raderna – eller utelämnas.

Dilsa Demirbag-Sten älskar boken som medium: ”Det är ett oerhört vackert och fantastiskt sätt att förmedla berättelser.” Hon understryker det skrivna ordets effektivitet för att förmedla kunskap, oavsett om det sker i böcker eller på skärm.

Men egentligen är hon inte orolig över berättarkonsten som sådan – människan kommer alltid att fortsätta att vilja berätta. Berättandet står inte och faller med bokkonsten.

– Den muntliga traditionen är äldst. Det gör en ödmjuk inför berättandet. Många berättare dras till exempel till film- och musikbranscherna, där folk, oavsett bakgrund, kan fånga en miljonpublik genom sitt individuella uttryck. Det är intressant vad som händer i en tillåtande miljö.

Det är just den känslan som hon vill främja i Berättarministeriet: hon vill skapa nya sätt att våga vara modig i text och innehåll.

– Alla har något att berätta, men utan skriften är det många berättelser som riskerar att inte komma fram.

I år väntas det komma 100 000–170 000 flyktingar till Sverige, varav många barn. Dilsa Demirbag-Sten tror inte att det är lättare för dem att berätta i skrift på sitt eget modersmål än på svenska.

– Nej, jag tror att det är en klassfråga snarare än en fråga om etnicitet. Man föds ju inte med svenska, utan lär sig det som alla andra. Svensk arbetarklass möter samma utmaningar som nyanlända flyktingar. Kommer man från en familj utan kunskapstradition missar man mycket. Den som inte kan skriva hamnar utanför samhället och det skapar politisk instabilitet.

Eva Barkeman är vetenskapsjournalist.

Dilsa Demirbag-Sten

Yrke: Författare, journalist och verksamhetsansvarig för Berättarministeriet. Skriver regelbundet i tidningen Journalisten.

Född: 1969 i den kurdiska byn Kirvan i Turkiet.

Familj: Maken Torbjörn Sten och barnen Tom, David och Nomi.

Aktuell: Berättarministeriet utsågs till Årets samhällsentreprenör 2015 av tidningen Dagens Samhälle. En fjärde skrivarverkstad öppnades i Göteborg vid årsskiftet.

Karriär: Journalist, debattör. Sakkunnig hos tidigare integrationsminister Leif Blomberg (S) och engagerad i kampen för demokrati, mot kvinnoförtryck och hedersrelaterat våld. Startade Berättarministeriet 2011.

Övrigt: Ordet dil betyder ’språk’ på turkiska, men ’hjärta’ på kurdiska. Stavelsen dil inleder både Dilsas och hennes tre systrars namn. Systrarna är sångerskan Dilbahar (Dilba), ekonomen Dilber och dansaren Dilnarin (Dee).

Bibliografi: Stamtavlor (2005) och Fosterland (2010)

Så får de barnen att berätta

Det börjar med ett besök i affären för utomjordingar, och slutar med en roman.

Berättarministeriet är en ideell, fristående organisation som ordnar skrivarverkstäder för barn och unga mellan 8 och 18 år i ”socioekonomiskt utsatta områden”. Verkstäderna finns i Södertälje (2011), Husby (2013) och i Hagsätra (2015), med syfte att höja elevernas studieresultat.Framför allt vänder sig berättarverkstäderna till hela skolklasser.

Så går det till: Klassen kommer till berättarverkstaden, under förevändning att de ska göra ett studiebesök på ett förlag. När eleverna kommer dit hamnar de i en affär för utomjordingar. Byxor med tre ben, burkar med luft, konstiga glasögon med mera. Men bakom affären finns en hemlig dörr. Där bakom finns ett bokförlag och en arg redaktör: N. Schwarz, som är missnöjd med sina fantasilösa medarbetare. Redaktören behöver hjälp att skriva en bok – och har hört att barn har massor av fantasi.

Barnen får muntligt börja spåna fritt tillsammans – hitta på ett klassiskt drama med huvudperson, bifigurer, största rädslan, högsta önskan och miljö.

Barnen röstar sedan fram den bästa idén; det är samtidigt en demokratiövning. Därefter får var och en själv skriva klart historien på sitt eget sätt. När barnen är involverade hela vägen är det lättare för dem att skriva. Barnen upptäcker att de faktiskt skriver, utan att de tänkt på det.

Dilsa Demirbag-Stens förhoppning är att Berättarministeriet blir en del av lärarutbildningen. Under året kommer verksamheten att studeras av forskare från Stockholms universitet.

Publicerad i nummer: 
April 2016