”Första meningen måste verkligen sitta”

”Ingen plats är som Norfolk Falls.” En boks första mening ska vara som en inkastare på en bar. Den ska förflytta läsaren in i berättelsen med ett ryck. En dag hade författaren Carina Rydberg meningen ovan i sitt huvud, och så inleddes arbetet med nya romanen Norfolk Falls.

”Nähä?” tänkte hon. ”Vad är det för speciellt med den platsen då?”

Hon berättar att hennes romaner oftast börjar så, med en mening som sätter en stämning och en ton för berättelsen. Hon skriver helt kronologiskt och upptäcker berättelsen allteftersom den växer fram.

– Jag hade en aning om hur det skulle sluta, men där­emellan visste jag ingenting. Jag gillar att bli överraskad själv när jag skriver, och jag gör inget synopsis eller någonting sådant där. Det är det som är kul. Jag vill inte ha tråkigt när jag skriver, säger Carina Rydberg.

Norfolk Falls är namnet på en by på engelska landsbygden, som troligen inte finns. Carina Rydberg är inte säker för hon har aldrig varit i Norfolk. Hon beskriver ett landskap med gröna mjuka kullar, ”som en äng av ungflicksbröst”.

– Ja, det kanske ser mer ut som Cornwall eller på vissa ställen i Skottland. Vem vet? säger hon.

Vi sitter i de nyrenoverade lokalerna på Albert Bonniers förlag. Det är rökförbud och Carina Rydberg tar upp en e-cigarett som hon puffar på. Cigarettbegäret sitter i, som i den klassiska bilden från omslaget till hennes genombrottsroman Den högsta kasten från 1997. Hon berättar om när hon under arbetet med Nattens amnesti (1994) beslutade sig för att dra ned på rökningen.

– När jag satte mig och skrev hade jag bara rökt två cigaretter. Jag höll på med det där några veckor, tills jag upptäckte att två personer som absolut inte kan träffas i romanen gör det. Det stämde inte i tid, de två kunde inte träffas. 50 sidor rök med en gång och så började jag röka som vanligt igen. Jag blev för korkad helt enkelt.

Strykandet har blivit en metod, så fort hon inser att hon har skrivit in sig själv i en återvändsgränd.

– Då kan jag få stryka 50 sidor. Jag skriver inte om, men jag stryker, och då kan det ryka rätt många sidor, säger Carina Rydberg, som är mån om att inte skriva någon ”ordbehandlingsroman”, det vill säga en roman som är 200 sidor för lång.

Undantaget är den första meningen. Den måste ibland skrivas om.

– För första meningen måste verkligen sitta.

Hur vet man när första­meningen sitter?

– Det vet man. Tycker jag. Men den måste inte alltid vara actionfylld, säger hon och drar ett exempel ur huvudet: ”Länge hade jag för vana att gå till sängs tidigt.” Den allra första meningen i Marcel Prousts mastodontverk På spaning efter den tid som flytt.

– Det kanske inte skulle räknas som den häftigaste förstameningen någonsin i litteraturhistorien, men det är en bra bok.

I Norfolk Falls anländer den unga Irene Bear till en herrgårdsliknande byggnad för ett arbete som sällskapsdam åt den äldre Emma Bloomsworth. I huset rör sig några få personer, förutom tjänste­folket. Boken utspelar sig på så vis i en ganska sluten miljö, som ett kammarspel någon gång runt förra sekelskiftet.

Namnet Irene Bear kom till henne direkt.

– Jag ville ha ett namn som tydligt inte är från någon högre klass, som är från enkel klass, det tycker jag att Bear är. Kanske för att jag känner en person som heter Bear som är det.

Som sällskapsdam blir Irene Bears position i hier­arkin otydlig. Hon sitter med vid middagsbordet och följer med på utflykter, för samtal med gästerna och betjänas av tjänstefolket. Samtidigt är hon på sätt och vis en av tjänarna. Hon vill stiga i graderna i en tid när detta knappt är möjligt. Det sociala spelet gör boken spännande nästan från första sidan, trots att mycket av handlingen utspelar sig i matsalen där gästerna äter, pratar och berättar historier för varandra, på en dialog med lätt tidstypiska drag, som att betjänten kan säga väl bekomme.

– Språket är lätt arkaiserat, det måste det vara, men inte för mycket hoppas jag. Det får inte låta gammalmodigt, men jag är rätt säker på att jag inte har använt ordet ty i någon av mina andra romaner.

– Och på tal om strykningar, jag har strukit några mid­dagar. Ibland åt de några middagar på raken, för jag hade glömt bort den första.

Att det är något udda med Irene Bear framgår tidigt, liksom med de andra romangestalterna. Hon känns opålitlig, och det är uppenbart att läsningen är bedräglig, men vem är det som lurar vem? I tillbakablickar portioneras de olika personernas historia ut till läsaren.

– Det läggs ju ut trådar, till exempel om hennes klänning,­ hur hon hade fått den. Den här historien förutsätter att människor har någonting att dölja. Och det ska vara någonting ordentligt. Annars blir hon ju bara tråkig. Man antyder saker och sedan gäller det att man samlar in de där trådarna. Irene Bear är ju inte den lättaste nöten att knäcka. Det är inte alldeles enkelt ens för mig att begripa mig på människan, säger Carina Rydberg.

I bakgrunden skymtar ett jag, en berättare som har åsikter om det som händer och som vet, eller inte vet, mer än hen säger. Som grepp bidrar det ytterligare till känslan av sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal, då det fortfarande var vanligt med den sortens allvetande berättare.

– Egentligen så gör folk kanske det lite lätt för sig. All­vetande berättare är svårare.

Det har gått snart 30 år sedan Den högsta kasten kom ut. Vid tiden för ­genombrottet sågs Carina Rydberg ofta på Stockholms inneställen och romanen skrevs till stor del på kafé. Boken var uttalat självbiografisk och väckte debatt om skrivandet som hämnd, bland annat för vad som sågs som karaktärsmord på verkliga personer i boken. I dag brukar Carina Rydberg framhållas som den första i den senmoderna litterära autofiktionsvågen, en kategorisering som hon inte alls vill kännas vid.

– Vilket fruktansvärt jävla ord. Vad är det för låtsasord? Ett konstgjort uttryck som försöker betyda någonting, men man vet inte vad det betyder egentligen. Självbiografisk roman är vad jag alltid har kallat Den högsta kasten.

Definitionen på vad autofiktion är vacklar, men ofta menas en romanform där självbiografiska fakta görs till fiktion.

– Ja, fast jag tillät mig inte det. Är Knausgård autofiktion i så fall? Det är det väl inte, han har väl skrivit 100 procent självbiografiskt som jag förstår det? säger Carina Rydberg och påpekar att hon inte heller var först. Kerstin Thorvall, exempelvis, var långt före med Det mest förbjudna.

I dag lever Carina Rydberg mer tillbakadraget och sitter hemma bekvämt vid sitt eget bord och skriver.

– Att sitta och skriva på ett kafé kräver en viss anonymitet. Och där fanns inte riktigt det längre, så då slutade jag med det.

Nina van den Brink är frilansjournalist och författare.

Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.