Röster från Kågeträsk

Året är 1891. Två vuxna systrar som bor kvar på sina föräldrars bondgård i norra Västerbotten turas om att skriva ner berättelser om vad de arbetat med, vilka de träffat och vem som friat till vem i bygden. För många år sedan lärde de sig läsa och skriva i folkskolan och nu förenar de nytta med nöje genom att skriva dagbok. Föga kunde de ana att deras anteckningar över 130 år senare skulle analyseras av forskare.

Systrarnas dagboksblad är numera kända som Kågeträskdagboken. Nyligen slutfördes ett utgivningsprojekt av Ann-Catrine Edlund, professor i svenska vid Mittuniversitetet, Lars-Erik Edlund, professor i nordiska språk vid Umeå universitet, och lokalhistorikern Ulf Lundström som resulterat i två tjocka volymer. Det som analyserats är fragment av en dagbok som skrevs från 1891 till 1901.

Ingen vet dock när systrarna Greta och Lovisa Dahlqvist började skriva dagbok eller när de slutade. Greta föddes i Kågeträsk 1859 och Lovisa i samma by tre år senare. ­Under hela livet bodde de kvar på föräldrarnas gård. 1948, när de båda hade gått bort, skulle deras hem rivas och då hittades en del av dagboken bakom en sprucken tapet. Ytterligare lösa dagboksblad återfanns i gårdsarkivet på deras brors gård.

– För många år sedan tipsade Ulf Lundström på Skellefteå museum mig om den här dagboken och när jag förstod hur omfattande materialet var insåg jag att vi måste göra någonting av den, säger Ann-Catrine Edlund som länge har forskat om dagböcker och vardagligt skrivande.

Folkskolestadgan i Sverige antogs 1842 – tjugo år innan den yngre systern ­Lovisa föddes. Enligt Johannes Westberg, som är professor i utbildningshistoria vid universitetet i Groningen och har forskat om folkskolans utveckling, var läskunnigheten redan då utbredd sedan länge. Sedan slutet av 1600-talet hade undervisning skett i hemmen och läskunnigheten hade regelbundet kontrolle­rats vid kyrkans husförhör. I ­början av 1800-talet kunde därför de flesta vuxna svenskar läsa i någon utsträckning.

– I klassisk protestantisk anda var syftet att alla församlingsmedlemmar skulle kunna läsa Bibeln själva. Ansvaret för att lära ut läsningen låg på föräldrarna, men ändå startade många församlingar skolor där präster eller andra i ­kyrkan skötte undervisningen. Det hände också att familjer gick samman och anställde en lärare till sina barn, berättar Johannes Westberg.

Utbudet av undervisning var dock väldigt ojämnt för­delat över landet. När folkskolan infördes 1842 var ­målet att varje socken skulle ha minst en skola, men eftersom utbyggnaden skulle finansieras lokalt blev skillnaderna stora. Vid sekelskiftet var den genomsnittliga skolgången för barn i åldern 7–14 år bara fyra år och barnen i det fattiga och glest bebyggda Norrland gick i regel ännu mindre i skolan.

– Även innehållet i under­visningen kunde variera lokalt eftersom det innehåll som angavs i folkskolestadgan var väldigt allmänt hållet. Det fanns också skiftande ambitionsnivåer i olika regioner så endast en mindre del av ­eleverna undervisades i ­ämnen som historia, geografi och naturlära, konstaterar Johannes Westberg.

Det är ovisst hur länge Greta och Lovisa Dahlqvist gick i skolan. För att följa folkskolestadgan hade Skellefteå socken startat tre skolor: en vid kyrkan där omkring 300 barn undervisades av en lärare, en vid Ytterstfors glasbruk och en ambulerande där en lärare reste mellan olika byar för att undervisa de barn som hade för lång väg till kyrkskolan.

Systrarnas hemby Kågeträsk fick ett eget skolhus först 1893 när de båda var i trettioårsåldern och regel­bundet skrev dagbok.

– Jag tror att dagboksskrivandet var enda chansen för systrarna att använda det som de en gång lärt sig i skolan. Troligen hade deras skolgång varit ganska sporadisk och i vilket fall låg den långt tillbaka i tiden, men vi vet att systrarnas mor var skrivkunnig. Hon hade många år tidigare skrivit av olika psalmer och visor och undertecknat den ”visbok” hon skapat med namn och årtal, säger Ann-Catrine Edlund.

I dagböckerna skriver systrarna om allt som skett på gården, om vilka fält de arbetat på, om vad som hänt med djuren och om de bakat eller vävt något och sålt det samt hur mycket de i så fall fått betalt. Men de skildrar också besök av predikanter, kolportörer och andra. De ogifta systrarna berättar även regelbundet om alla frierier i bygden.

I folkskolestadgan angavs att barnen skulle lära sig läsa såväl fraktur- som antikva­stilen eftersom båda förekom i böcker vid den tiden. Dessutom lärde sig barnen skriva skrivstil, vilket systrarna använder i dagböckerna som är skrivna med det som i dag kallas additiv komposition, det vill säga i ett enda flöde utan skiljetecken där den ena händelsen efter den andra läggs till med bara ett och ­emellan. Ett exempel på det här flödande skrivsättet är från september 1891:

den 1 september då vor vi till kalvelbron och nåppade ber och vi gorde tör palt och så vor vi inna olas gäla och buru in snässen och så var de qväll och det bloste micket hårt son na den 2 då voro vi op pi kall gäla och to go up potatis en liten stun och då klockan 1 då for vi utti basttun och skulle räjja hamp och då vi kom hem då var det qväll

(Den 1 september var vi till kavelbron och plockade bär och vi gjorde torrpalt och så var vi inpå Olasgärdan och bar in snesarna. Och så var det kväll och det blåste mycket hård sunnanvind. Den 2 då var vi uppi Kall­gärdan och tog upp potatis en liten stund. Och klockan ett då for vi uti bastun för att reda hampa och då vi kom hem var det kväll.)

Systrarnas skriftspråk bär spår av både det skellefte­mål de pratade hemma i byn och av den mer formella boksvenska de lärt sig i skolan. I 1800-talets folkskola lärde sig barnen uttala ord med hjälp av tabeller där orden ­delades upp i stavelser. Tro­ligen är det därför som systrarna också ofta delar upp ord i flera delar som i frasen opp pi kall gäla (uppi Kallgärdan).

I dagboken försöker systrarna hitta de standardsvenska orden, men när det gäller många företeelser på gården kan de bara ord från skelleftemålet. Systrarna stavar också heterografiskt, det vill säga olika från gång till gång. Det tydligaste exemplet på det är ordet pojke där de testar ett tiotal olika stavningar – bland annat påjk, pockk och pakk. Hade de skrivit på skelleftemål hade det hetat pajk, men den varianten använder de sällan.

– När det gäller interpunktion så är den frånvarande i mycket folkligt skrivande. Jag har studerat vykortsskrivandet vid förra sekelskiftet och där förekommer inga punkter eller komman heller och mönstret är ju detsamma i dagens sociala medier, menar Ann-Catrine Edlund.

I skolan fick systrarna öva på ett läsuttal där lärarna enligt en handledning från 1846 måste ”ihärdigt och skickligt bortnöta … dialekter som förekomma uti hwardagstalet”. Enligt Johannes Westberg varierade dock intensiteten i bekämpandet av dialekterna.

– Undervisningen stärkte ett svenskt standardspråk, men det var vanligt att lärarna arbetade i sin hembygd och då kunde dialekten färga även undervisningen. Om inställningen till dialekter alltid var direkt fientlig i läroverken, kunde lärarna inom folkskolans massundervisning vara mer tillåtande, förklarar han.

Under folkskolans första årtionden, då systrarna hade sin skolgång, användes främst katekesen, Bibeln och psalmboken. Första upplagan av Läsebok för folkskolan kom 1868 med ett konservativt och nationalistiskt innehåll som Ann-Catrine Edlund karakteriserar som sin tids kulturkanon. Det fanns även andra läroböcker, exempelvis i naturkunskap och historia.

Innehållet i systrarnas dagbok präglas dock inte särskilt mycket av de läseböcker de eventuellt hade i skolan. Berättandet är hela tiden kopplat till gården eller byn med besökare och enstaka marknadsbesök i Skellefteå som undantag. I ­januari 1894 berättar systrarna om en man som hotar med en kniv, men blir avväpnad av gårdens folk:

natten mot ni års dagen då dröm de nelsel att linqvist hade skurre af enom halsen och då tjöfte nelsen af ­honom knifven, och den 11 då skulle dem supa och då vart m nelsen som af fälli och linqvist tänte att stripa doctor nelsen men Johan tog och skilde honom der i från

(Och natten mot nyårsdagen då drömde Nelsen att Lindqvist hade skurit av någon halsen. Och då köpte Nelsen av honom kniven. Och den 11 då skulle de supa och då vart Nelsen som oförmögen och Lindqvist tänkte strypa doktor Nelsen. Men Johan tog och skiljde honom därifrån.)

Den här passagen i dagboken visar flera exempel på hur systrarna använder rikssvenska skriftspråksnormer, exempelvis i ordet knifven som systrarna normenligt stavade med f trots att uttalet med hörbart f försvunnit. Först i 1906 års stavningsreform ändrades skrivsättet till kniv. Systrarnas stavning stripa i stället för strypa tyder däremot på dialektal påverkan.

– Den tendens till delabialisering – där läpprundningen alltså minskas eller avlägsnas – som finns i norra Väster­botten, återkommer ofta i systrarnas skrivande. Ord som tyg uttalas tig, myra som miir och lysa som liis. Så skriver också systrarna, men de återger även y med i i ordet mycket och skriver micket trots att det i dialekten uttalades möyttje. Ett i för y tycks här ha utvecklats till en skrivvana, säger Lars-Erik Edlund.

1800-talets standardsvenska och den lokala dialektens påverkan på varandra kan ses i dagboken. I systrarnas hemmiljö var det framför allt väckelserörelserna som spred skrifter. Evangeliska fosterlandsstiftelsens förlag var 1909 Nordens största och sände ut kolportörer som sålde dess böcker på landsbygden.

I Kågeträskdagboken nämner systrarna att de köpt tid­skrifter av besökande kol­portörer. Ann-Catrine Edlund konstaterar att dessa antagligen gav dem möjlighet ­­att upprätthålla och praktisera den läskompetens som de utvecklat i skolan, och samtidigt vidareutveckla sin kompetens i det svenska riksspråket.

Åke Steinwall är ­frilans­journalist.

Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.