Bild: 
Jens Magnusson

Åsmund

Åsmund hämtade trenden från norr

 
av: Magnus Källström

Runristaren Åsmund introducerade en ny  stil i Uppland. Färska ledtrådar antyder  att han lärt den i Norrland.

Åsmund var en av de allra skickligaste runristarna i Uppland. Tillsammans med Balle, Fot och några till hör han till en exklusiv skara ristare som vi inte bara känner till namnet, utan faktiskt också tror oss veta något mer om.

De flesta tror att Åsmund var upplänning, eftersom de flesta runristarna kom från Uppland. Det finns också de som menar att han egentligen var missionsbiskop från England, som hade skaffat sig ett namn i Sverige under falska  förespeglingar. Ett engelskt lånord sägs avslöja hans ursprung, bland annat. Men Åsmund har flera egenheter i sitt sätt att skriva, och de pekar i en helt annan – och oväntad – riktning.

De runstenar som restes under 800- och 900-talen är få, och det finns i Sverige på sin höjd några dussin. Men kring år 1000 exploderade runstensproduktionen, och under loppet av en hundraårsperiod tillkom över två tusen ristningar i sten. Varför man plötsligt blev så intresserad av att resa stenar med minnesinskrifter är inte känt, men förmodligen hänger det på något sätt samman med kristnandet. Den överväldigande majoriteten av runstenarna från 1000-talet är nämligen uttalat kristna monument med kors och fromma böner.

I de sydligare landskapen är runstenarna ofta verk av anonyma ristare, men i Mälardalen är det inte ovanligt att stenarna är signerade med till exempel ”Åsmund högg” eller ”Fot ristade”. Just Åsmund och Fot, tillsammans med Öpir och Balle, hör till de mest produktiva runristarna i Uppland. Åsmund har satt sitt namn på tjugo runstenar, men det finns ytterligare mellan fyrtio och femtio ristningar som bör vara utförda av honom. Öpir har signerat inte mindre än femtio stenar, och han har utfört minst lika många till. Förmodligen högg inte dessa produktiva runristare allt själva. De bör ha haft medhjälpare. Åsmund nämner också flera gånger att han har samarbetat med andra personer. ”Åsmund och Härjar ristade”, kan det exempelvis stå.

Alla runristare har dock inte varit lika produktiva som Åsmund och Öpir. Det finns en rad personer som bara har ristat en mindre grupp av stenar. Dessa förekommer då ofta inom ett begränsat område, och ibland kan man konstatera att runristaren själv har varit bosatt i samma område. En sådan ristare var Ulv i Borresta, som bodde i Orkesta i dagens Vallentuna kommun norr om Stockholm. Genom runstenarna vet vi att han varit på vikingatåg i England tre gånger, bland annat tillsammans med den danske kungen Knut den store, och att han där skaffat sig stora rikedomar. Ulv har också varit runkunnig och huggit ett tiotal runstenar i trakten.

Det finns också många runristare som bara förekommer en gång och som alltså verkar ha ristat runor till husbehov. I Skogstibble väster om Uppsala står en monumental runsten som tre bröder rest till minne av sin fader och där texten avslutas med ”Själv högg Örik efter sin fader dessa runor. Tyde den som kan!”. Örik har både behärskat konsten att skriva och haft förmågan att hugga runorna i sten, men så vitt vi vet har han inte ristat någon mer sten än denna.

Eftersom de senvikingatida runstenarna för det mesta är kristna, har det ibland föreslagits att runristarna också verkade som missionärer eller åtminstone var knutna till kyrkan. Det kanske mest bekanta exemplet är just Åsmund, som av vissa har identifierats med en missions­biskop Osmundus, som i mitten av 1000- talet ska ha uppehållit sig hos sveakungen Emund Gamle.

Åsmund var en mycket skicklig ristare, som anses ha introducerat den klassiska runstensstilen i Mälardalen under den första hälften av 1000-talet. Hans stenar finns framför allt i Uppland och i trakterna kring Uppsala, men han har också lämnat spår längre norrut. På ett gravfält vid Järvsta strax utanför  Gävle står en två meter hög runsten av röd sandsten, som är signerad med orden ”Och Åsmund Kåresson ristade rätta runor”.

Missionsbiskopen Osmundus är framför allt känd från historieskrivaren Adam av Bremen. Enligt Adam stammade Osmundus från England och hade sänts till Bremen för utbildning, men på eget bevåg sökt sig till Rom för att vigas till biskop. Han blev dock avvisad, men ska efter vidsträckta resor slutligen ha blivit vigd till biskop av en ärkebiskop i Polen. Därefter dök han upp hos sveakungen och påstod sig vara vigd till ärkebiskop över Sverige av påven i Rom. När den missionsbiskop som hade utsetts i Bremen anlände såg Osmundus till att denne blev avvisad. Enligt en annan källa ska Osmundus ha slutat sina dagar som en gammal och vördnadsbjudande man i klostret Ely i östra England, där han också ligger begravd.

Idén att Åsmund och Osmundus skulle vara samma person framkastades första gången 1898 av akademiledamoten Nils Fredrik Sander, som bland annat trodde sig finna kung Emunds namn på runstenen vid Järvsta. Texten avslutas med en dunkel runföljd, þasataimunt, som Sander tolkade som ’då satt Emund’ eller ’då var Emund konung’. Han fick senare medhåll av professorn i nordiska språk i Uppsala, Otto von Friesen, som menade att det fanns flera engelska drag i Åsmunds ristningar, bland annat verbet marka ’märka’ i betydelsen ’rista’, vilket skulle vara ett lån från fornengelska mearcian.

Tanken att Åsmund och Osmundus skulle vara identiska har sedan dess dykt upp många gånger, men avfärdats. På 1970-talet skrev amerikanen Claiborne W Thompson en avhandling om Åsmund och hans verk. Thompson fann inget stöd för en förbindelse med den engelske missionsbiskopen, och beträffande en sådan detalj som verbet marka påpekade han att det var ett gemensamt germanskt ord som inte alls behövde vara lånat från fornengelskan. Thompson ifrågasatte också om det verkligen är kung Emund som omnämns på Järvstastenen.

Egentligen borde en runskrift inte vara särskilt avslöjande, speciellt inte när det gäller att berätta något specifikt om varifrån en ristare kommer. Det runalfabet som användes på vikingatiden innehöll bara sexton tecken, trots att språket som talades då hade mångdubbelt flera ljud. En runa måste därför stå för många olika ljud, och blir därmed flertydig. Ett sådant skriftsystem kan i moderna ögon verka opraktiskt, men det är faktiskt möjligt att man avsiktligt begränsade antalet tecken när denna så kallade runrad skapades i början av 700-talet.

De nordiska språken hade då genomgått stora förändringar, vilket bland annat resulterat i en rad nya vokalljud, som saknade motsvarigheter i det runalfabet som tidigare hade använts. Med den nya runraden gick det inte att uttrycka finare nyanser i det talade språket, utan man fick nöja sig med en ganska grov beteckning. Detta betydde samtidigt att det skrivna kunde läsas av personer med högst skiftande uttal, åtminstone så länge ordförrådet var gemensamt.

Med tiden måste teckenfattigdomen dock ha upplevts som ett problem, och mot slutet av 900-talet började man modifiera vissa av tecknen med punkter, så kallade stingningar. Genom att ”stinga” runan för i fick man exempelvis ett särskilt tecken för e och ä.

Att runskriften trots sina begränsningar ändå kan avslöja geografiska skillnader och dialekter beror på att olika ristare har följt olika principer för stavningen och utformningen av de enskilda tecknen. Redan tidigt verkar det ha existerat två varianter av runraden som förekom inom olika områden. I nuvarande Danmark användes för det mesta de mer utarbetade så kallade långkvistrunorna, medan svenskar och norrmän tycks ha föredragit de enklare ”kortkvistrunorna”. De senare förekommer bland annat på den berömda Rökstenen i Östergötland, som Varin ristade i mitten av 800-talet.

Sättet att skriva under den tidiga vikingatiden skiljer sig en del från hur det ser ut på runstenarna från 1000-talet. Man skrev alla runor i en enda lång följd utan att göra mellanrum eller något annat tecken mellan orden. Skiljetecken satte man endast mellan avsnitt i texten. Inte heller brydde man sig om att upprepa slutrunan i ett ord om nästa ord råkade börja med samma tecken. Varin skriver till exempel umisumonum, ’ömse män’,  i stället för umisum monum.

Att Åsmund förmodligen inte var en engelsk missionsbiskop förtar dock inte hans insatser för den uppländska runstenskonsten. Visserligen hade det ristats runstenar i Uppland åtminstone i någon generation före honom, men dessa var förhållandevis enkla och ibland helt utan ornamentik. Vad Åsmund skapade var nya ornamentala mönster, som senare efterliknades och utvecklades av ristare som Fot och Öpir.

Samtidigt är det något som inte riktigt stämmer hos Åsmund. I ornamentiken kommer han med något nytt, men hans sätt att skriva är mycket ålderdomligt. Liksom Varin i Rök två hundra år tidigare använder han sparsamt med skiljetecken och han upprepar inte en runa om nästa ord börjar med samma tecken. Han använder också gärna flera av de enklare kortkvistrunorna.

De ristare som verkade tidigare än Åsmund i Uppland är i detta avseende modernare än han. De gör som Åsmunds efterföljare Fot, använder långkvistrunor och har skiljetecken mellan varje ord. Inte heller bland de samtida ristarna finns särskilt många som har tagit efter Åsmunds skrivvanor. Den senare tidens arkeologiska forskning har också velat senarelägga hans ristningar av stilmässiga skäl, och man menar nu att de flesta har tillkommit först efter mitten av 1000-talet. Detta gör motsättningen mellan Åsmunds sätt att skriva och bruket hos de övriga uppländska runristarna ännu tydligare.

Helt annorlunda ser det ut om vi vänder oss till de norrländska landskapen Hälsingland, Medel­pad och Jämtland. Runstenarna är här visserligen ganska få, men alla runristare skriver i stort sett som Åsmund gör. De norrländska runristarna verkar dock till skillnad från sina uppländska kolleger helt opåverkade av Åsmunds banbrytande ornamentik. De använder i stället ett betydligt äldre formspråk. Undantaget finns vid Attmar i Medelpad, där det står en runsten som ser ut som om den vore ristad av Åsmund, men där det brister i huggningstekniken. Man har därför räknat med en lokal runristare, och det har till och med föreslagits att denne vid ett besök på distingsmarknaden i Uppsala skulle ha fått ett detaljerat utkast till ristningen av Åsmund!

Om detta är riktigt betyder det att Åsmund inte har utövat något inflytande på skrivkonsten i Uppland, där de flesta av hans runstenar står, medan han har haft en enorm genomslagskraft i Norrland, trots att han själv inte varit närvarande. Egentligen vore det ganska konstigt om det skulle förhålla sig så. Man borde försöka tänka i andra banor.

Skriftbruket på de norrländska runstenarna verkar kanske ålderdomligt just för att det är en rest av ett äldre sätt att skriva. I Hälsingland finns den så kallade Forsaringen, en stor järnring med ett långt inristat lagbud. Runorna och språkformerna är av ungefär samma typ som på Rökstenen, och texten måste därför ha tillkommit under äldre vikingatid, 800-tal eller kanske snarare 900-tal. Skriftbruket på de senare runstenarna i Norrland utgör en naturlig fortsättning av det som förekommer på Forsaringen och representerar troligen en inhemsk skrifttradition, me­dan de runstenar som restes i Uppland i början av 1000-talet är tydligt inspirerade av danska förlagor och danska skrivvanor. Ett sådant exempel är de stenar som Ulv i Borresta ristade, och här vet vi ju att han genom sina resor hade goda kontakter med Danmark.

Eftersom åsmunds sätt att skriva överensstämmer med den norrländska skrifttraditionen är det faktiskt enklast att anta att det är han som har tagit dessa skriftnormer från Norrland till Uppland i stället för tvärtom.

Tanken är inte alls djärv. Det finns en rad indicier som stöder ett sådant antagande, bland annat det tidigare nämnda verbet marka i betydelsen ’rista’. I Uppland är det i stort sett bara Åsmund som använder detta ord, medan det förekommer hos flera av de norrländska runristarna. Varken Åsmund eller ristarna i Norrland använder så kallade stungna runor, vilket förekom i Uppland redan i början av 1000-talet. På de uppländska runstenarna är det också vanligt att ristarna har problem med h-ljudet i början av ord och skriver an i stället för han, och hut i stället för ut. Detta är ett klassiskt uppländskt dialektdrag, som lever kvar i Roslagsmålets ’avet för havet och Hösterman för Österman. Åsmund har inte haft detta dialektdrag, utan placerar alltid, liksom sina norrländska kolleger, h-runan rätt.

Det kanske mest slående draget är att Åsmund på ett par runstenar, som troligen tillhör hans äldsta, använder bakvända varianter av ett par runor. Exakt samma bruk finns på runstenarna  i Medelpad och i stort sett bara där. Frågan är därför om det inte är i just detta landskap som vi ska söka Åsmunds ursprung.

Den osäkert huggna runstenen vid Attmar skulle då också kunna vara ristad av honom, men som ett ungdomsverk, innan han tillägnat sig ristningstekniken ordentligt. Den mer avancerade runstensornamentiken måste Åsmund däremot ha lärt på annat håll och förmodligen av en ristare som hette Sven. I Gävle­t­­rakten finns nämligen ett par runstenar som Sven och Åsmund har signerat tillsammans, och Svens namn nämns här först, vilket tyder på att det är han som är mästaren och Åsmund som är lärjungen.

Om indiciekedjan håller kan vi följa Åsmund från barndomen i trakten av dagens Sundsvall via lärlingstiden hos ristaren Sven i Gästrikland och vidare till Uppland, där han verkade som självständig mästare och gav upphov till den klassiska runstensstilen. Denna resa kan inte jämföras med den som Åsmund skulle ha företagit om han varit identisk med missionsbiskopen Osmundus, men den är minst lika intressant och dessutom grundad på vad runstenarna själva berättar.

Magnus Källström är doktor  i nordiska språk vid Stockholms universitet.

Publicerad i nummer: 
September 2008
Annons