Konsten att sätta streck på rätt ställe

Ibland kan felaktiga avstavningar bli lika fantasieggande och underhållande som felaktiga särskrivningar. Den som ber om receptet på en fisklåda eller letar efter en bildrulle bör se till så att bindestrecket hamnar på rätt ställe. Fis-klåda och bil-drulle är trots allt två saker som de flesta nog kan leva utan.

I svenskan tillämpas två principer för avstavning: enkonsonantsprincipen och ordledsprincipen. Ofta är det nödvändigt att i en och samma text använda sig av bägge principerna.

Enkonsonantsprincipen är den som är lättast att använda eftersom den inte kräver några kunskaper om hur ord bildas. Metoden går ut på att den del av ett ord som börjar på ny rad inleds med en konsonant. Den ger avstavningar som stum-par, stry-kare, gur-ka och ka-rak-tär.

Ordledsprincipen utgår från hur ett ord har bildats. Stumpar avstavas då stump-ar, eftersom grundordet är stump, medan -ar är en pluraländelse. Enligt samma princip ska springare avstavas spring-are, eftersom -are är avledningsändelse till grundordet springa.

Däremot går varken gurka eller karaktär att avstava enligt ordledsprincipen. Precis som exempelvis abbedissa, fåtölj och kompetens består de bara av ett enda led. Den som vill avstava dessa ord måste alltså använda enkonsonantsprincipen: ab-be-dis-sa, få-tölj och kom-pe-tens.

Inte sällan ger enkonsonantsprincipen och ordledsprincipen samma resultat: stämpla blir stämp-la och bättre blir bätt-re.

Ordledsprincipen är att föredra framför enkonsonantsprincipen när det gäller sammansatta ord. Skriv hellre bord-tennis, frukt-sallad och inne-bandy än bord-ten-nis, frukt-sal-lad och in-ne-ban-dy. Enkonsonantsprincipen skapar, just när det handlar om sammansättningar, ibland avstavningar som är direkt felaktiga: öve-rord, sat-sadverbial och storg-råta.

Lika olämpligt är det att avstava så att en ensam bokstav hamnar på någon av raderna. Undvik därför avstavningar som U-meå, Pite-å, y-ta, i-gångkörning och spring-a.

Vid avstavning av flerstaviga ord får inte ett stavelselöst led – ett led utan vokaler – stå för sig självt. Det är inte läsvänligt att skriva argentin-sk, ska-ns, män-gd och glup-skt.

Den som avstavar behöver i regel förlita sig på både enkonsonantsprincipen och ordledsprincipen. Det är inte fel att alternera mellan dem i en och samma text.

Men det finns undantag då ingen av principerna räcker som vägledning. Svenskan tillåter – till skillnad från exempelvis isländskan och tyskan – inte trippeltecknade konsonanter. Vi skriver kalluft, bollek och topplacering i stället för kallluft, bolllek och toppplacering. Vid avstavning är det däremot fritt fram för den tredje konsonanten: kall-luft, boll-lek och topp-placering.

Avstavningar stör alltid läsningen. Därför bör de användas så sparsamt som möjligt och på ett sätt som inte riskerar att vilseleda läsaren. Ett sätt att minska behovet av avstavningar är att – precis som i Språktidningen – låta texterna ha ojämn högermarginal. Jämn marginal kräver fler avstavningar.

Det finns dessutom en lång rad fall där Språkrådet helt och hållet avråder från avstavningar. Det gäller till exempel förkortningar, årtal, personnummer, telefonnummer och postnummer. Samma rekommendation finns för mejl- och webbadresser. Om adresserna måste avstavas bör det inte göras med bindestreck. Annars kan mottagaren luras att tro att bindestrecket ska ingå i adresserna.

Rubriker och egennamn bör inte heller avstavas. Om egennamn måste avstavas är det lämpligt att om möjligt följa ordledsprincipen. Skriv alltså hellre Katrine-holm, Monte-negro och Gerts-dotter än Ka-tri-ne-holm, Mon-te-neg-ro och Gerts-dot-ter.

Den som använder ordledsprincipen och är osäker på hur ett visst ord har bildats kan slå upp det i Svenska Akademiens ordlista. Ett annat bra hjälpmedel är Språkrådets avstavningslexikon.

Anders Svensson är redaktör på Språktidningen.